I torsdags blev det operation. Var togs bort och kvar lämnades ett stort hål. Omläggning en gång per dag och antibiotika intravenöst tre gånger per dag. I fredags gavs ett halvt löfte om att han skulle skrivas ut idag, möjligen imorgon. Idag ändrades det till "om ett par dagar".
Men han mår så mycket bättre. Även om han har ett stort sår på halsen, så är smärtan ingenting nu mot vad den var förut.
Sonen är trött på nålar och provtagningar. Jag är trött på detta ständiga väntande.
Personalen är dock kanon. Just att man som anhörig räknas med till måltider och att det finns sängar att tillgå, utifall man vill sova över, är så himla skönt.
Jag har varit med honom mestadels av tiden, även om jag gett mig själv "permissioner", och längtar nu hem till vardagen och det vanliga "stöket".
Vi är fria att åka hem mellan antibiotikakurerna. Det finns ingen möjlighet att göra detta varje dag. Men både igår och idag har vi varit hemma ett par timmar på kvällen. Skönt!

Sonen har haft ett helvete dessa veckorna. Att han ändå lyckats hålla humöret och modet uppe är helt fantastiskt!

Jobbigt att vara katt och inte ha tillgång till vare sig man eller händer.

I söndags blev han inlagd. Detta efter att en läkare sagt att han visste att det var en halsböld och att den måste tömmas på var. Vi kunde åka hem och vänta till måndagen, då de hade tittat på röntgenbilderna. När han uppfattade min osäkerhet bestämde han sig för att tömma den där och då. Jag sa att det var okej. Sonen tyckte väl inte det direkt, men lät det hända. I med lite tandläkarbedövning i kinden, sen fram med en stor spruta. Han gjorde två försök. Sonen klagade på smärta och läkaren insåg att han nog var ute på djupt vatten. Då först bestämde han sig för att själv titta på bilderna. "Ja, den ligger djupare än jag trodde! Vi gör så här... Han får läggas in!"
På måndag morgon bestäms det att han ska opereras. En kvart senare ändrar de sig. Han får antibiotika 3 ggr om dagen, sen avvaktar man till tisdagen för att se om operation behövs. Fortfarande är de dock inte säkra på vad det är. På en vecka har man gissat på allt ifrån inflammerad muskel till döda lymfkörtlar. Just nu är diagnosen levande körtlar med ev några svåråtkomliga varhärdar.
På tisdagen anser läkarna att svullnaden gått ner. Både jag och sonen är lite tveksamma, men fogar oss. Ingen operation är på tal. Dock får han 6 timmars permission.
Fortsättning följer...

Tiden går fort och jag ser att det var mycket längesedan jag skrev något.
Orsakerna till det är väl ganska många, men mest kan man väl skylla på livet i stort. Det händer för mycket just nu. Har jag en stund över, kan man ge sig katten på att något av barnen lagt beslag på min dator. Fast det är väl ett minskat problem nu när båda sönerna köpt nya datorer. Men nu när de väl är borta, upptäcker dottern både "Sims" och msn.
I övrigt har jag en nybliven 17-åring och en mycket sjuk 15-åring.
Jag hade kunnat gnälla lite över sjukvården, men låter bli det. Kan bara konstatera att jag vore mycket glad om man hittar anledningen till min sons dubbelt förstorade hals och att han, efter mer än en vecka, får en korrekt behandling. Just nu består hans föda av smärtstillande medicin och fruktsoppor.

Inget att göra?
Testa dina kunskaper i 80-tals musik.

Själv var jag jätteduktig! :)

Tänk er en storstadsbuss som är full med folk.
Tänk er fyra platser som är vända mot varandra.
På två av dem sitter det två tonårstjejer mittemot varandra.
De är kompisar på väg till stan. Den ena tjejen sitter med fötterna på sätena.
Hon har en telefon med tillhörande högtalare och de sitter och njuter av musiken.
På en hållplats kommer det två kvinnor och sätter sig bredvid dem. Den ena kvinnan fick putta undan foten för att ens få plats på sätet. Tonårstjejen, som foten tillhörde, rörde inte en min. Hon sitter och bläddrar bland låtarna på mobilen. När hon hittar en bra låt höjer hon den redan höga volymen. Folk runtom börjar se smått irriterade ut. En kvinna böjer sig fram och frågar:
"Skulle du kunna sänka volymen?"
Flickan rör inte en min. Istället för att sänka höjer hon ytterligare.
Nu börjar andra också reagera. Från flera ställen hörs kommentarer.
En kvinna med utländsk härkomst frågar dem om de inte har fått någon uppfostran hemma.
"Har ni inga hem kanske? Är det därför ni måste sitta på bussen och lyssna på musik?"
Då reagerar båda flickorna.
"Vafan är det med er? Vi gör väl vad vi vill!?"
Den första kvinnan säger:
"Men måste ni höja när vi ber er sänka? Vad får ni ut av att reta folk på detta sättet? Nu har ni ju retat upp halva bussen."
Flickorna tittar leende på varandra.
"Vi gör väl fan vad vi vill. Jävla kärringar!"
Den utländska kvinnan kokar bakom dem och säger det värsta hon kan komma på.
"Ni sitter ju här och beter er som grisar."
"Jaha? Å hur fan ska vi kunna vara grisar när vi är människor?"
"Det kanske beror på hur ni beter er!"
Kvinnan som först bad dem sänka går fram och försöker ta mobilen ur handen på flickan. Hon får inte tag på den, men lyckas dra ur sladden till högtalarna.
"Vafan gör du? Jävla kärring!"
"Kan ni inte sluta nu?" Hon börjar gå fram mot chauffören.
Flickorna ler åter mot varandra och börjar åter leta efter bra låtar.
"De kanske inte gillar techno?"
"Nä, eller så är de bara rasister"
Kvinnan, som pratat med chauffören, kommer tillbaka och någon frågar henne om han kunde göra något för att få tonårstjejerna sluta terrorisera sina medresenärer.
"Nej, han kan inte slänga av barn." Hon böjer sig fram för att åter försöka ta telefonen. Samtidigt gick jag av. Jag har ingen aning om hur det slutade. Men jag blev närmast chockad av hur ouppfostrat ungarna betedde sig. Jag har aldrig sett något liknande förut.
På kvällen åkte jag spårvagn. Då satt det en man i 55-årsåldern med en ölburk i handen. Han körde en annan variant. Han lyssnade på musik i en gammal klumpig cd-spelare. Visst hade han hörlurar. Ingen hörde musiken. Men han sjöng med för full hals. Han vevade med armarna i takt och talade med jämna mellanrum om för andra vad det var han lyssnade.
"Det är E L O! Electric Light Orchestra! SKITBRA!"
Honom ville ingen sitta bredvid. Ingen bad honom heller hålla tyst.

Den 12/2 är mitt otursdatum.
Det var den dagen år 2000 som mitt 6 år långa helvete började.
Det var också den dagen jag körde av vägen för 3 år sedan.
Varje år funderar jag på vad som ska hända den 12/2.
Wish me luck!

Ingenting förändras. Allt är samma.
Ska det vara så här?
Nej, jag tror inte det.
Vet inte om jag vill det heller.

Igår var en dag då det hände mycket för många i min omgivning. Så även för mig.
Jag hade varit hemma med min sjuka dottern i två dagar och skulle igår vara med på den avslutande kursdagen för oss blivande cirkelledare.
Kursen var på Hotell Opalen. När vi efter frukostkaffet skulle ut och ta en cigg, så står vi öga mot öga med Christer Sjögren. Jag frågar jobbarkompisen om hon ser vem det är.
"Ja, jag känner igen honom, men kan inte placera honom."
"Det är ju Christer Sjögren!"
"Jaha?! Kom nu!"
Det ska mycket till för att imponera på den kvinnan.
Klockan 12 var jag tvungen att lämna kursen hals over huvud och söka rätt på en vårdinrättning.
Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
I 1 timme satt jag och ringde runt till vårdcentraler och sjukvårdsupplysningen. Överallt möttes jag av antingen "Du är placerad i kö" eller "Vi är upptagna med andra patienter just nu. Försök om en stund!"
"Jaha... andra patienter... men jag då?"
Tillslut kom jag rätt och satt sedan 5 timmar på akuten.
Väl hemma och nerbäddad hos P-O, så får jag sms av Lex, där han skriver att det landat ett plan på vägen hemma. Jag får ringa upp sonen, som var på väg hem från stan och kolla om han var välbehållen.
"Varför skulle jag inte vara det?"
"Det har ju landat ett plan på vägen."
"Jaha! Ja, jo, jag såg det. Förresten var det min kompis farfar som fick det på bilen."
"Men herregud! Hur är det med honom?"
"Jo, det är lugnt! Var det nåt mer?"
Det ska mycket till för att imponera på honom med tydligen.

Ang vad som är för privat att skriva om på nätet, så har jag inga såna gränser för mig själv. Jag skulle nog kunna skriva om det mesta, tror jag.
Men när det gäller saker som berör andra, som också påverkar mitt liv, känns det inte alltid okej att skriva om det. Ibland känns det inte bra att skriva alls. Dels för att man inte vill skriva om det som faktiskt händer. Dels för att det känns betydelselöst och kan kännas respeklöst att skriva om triviala ting här, när livet förändras totalt för någon i ens närhet.

Ibland funderar jag på om han inte kan läsa tankar.

Jag gick här hemma och tänkte att det hade varit

trevligt med lite blommor på bordet.

Gissa vad han köpte på väg hem från jobbet?

I december fick jag en väldigt hög elräkning. Den skulle vara betald via autogiro den 4 januari. Jag ringde och frågade om jag kunde få dela upp betalningen. Det kunde man inte göra. Men hon var snäll och sköt fram förfallodatumet till den 31 januari. Jag antog att räkningen då skulle dras via autogiro, eftersom inget annat sades vid det tillfället.
Idag upptäcker jag att så inte har skett.
Jag ringer företaget och frågar varför. Jag fick ingen förklaring, annat än att det aldrig är så.
Jag säger att jag ska betala den bums och ber henne göra en notering om detta. Jag tar fram fakturan och ser att det inte finns något OCR-nummer, det är markulerat eftersom jag förmodades betala via autogiro.
Jag ringer då tillbaks och talar om att jag inte har något bankgironummer som accepteras utan OCR-nummer. Kan jag få antingen ett OCR-nummer eller ett annat bankgironummer? Nja, OCR-numret kunde man inte få utan att de skulle behöva göra en ny räkning. Bankgironumret var hon osäker på. Men efter att ha hört med en kollega fick jag ett som deras företagskunder använder. Jag bad henne stanna kvar luren medan jag provade att göra en inbetalning. Det fungerade inte.
Då sa hon att det var något fel med min bank, för hon har Nordea och för henne funkar det bankgironumret.
Först ringer jag min bank som försöker hjälpa mig, men som inte kan det eftersom elbolaget själva måste godkänna att bankgironumret kan kommas åt utan OCR-nummer.
Jag ringer P-O som är kund hos Nordea, men han glömmer sin kod till den nya dosan, som man ska använda för att logga in på internetkontoret.
Jag ringer till Rozie som inte är hemma.
Jag ringer mamma som har Swedbank. Jag går dit och vi försöker betala in via det bankgironumret som går på alla banker utan min. Det funkade naturligtvis inte.
P-O kommer slutligen på hur dosan fungerar och försöker betala in min räkning.
"Fel refensnummer har angivits".
Imorgon får jag nog sköta betalningen på det gamla hederliga sättet.
Betala kontant över disk.

För 14 år sedan tog jag en diskmaskin som tillval i min lägenhet. Jag skulle betala 55 kr i månaden för den. För 8 år sedan begärde hyresvärden att vi antingen skulle köpa loss maskinen för ca 5000 eller betala en höjd månadsavgift på 150 kr. Jag flög i taket. Jag brukar, eller kanske brukade, finna mig i det mesta. Men det här tyckte jag var att ta i. Jag ringde därför hyresvärden.
Hur kunde de bryta ett ingått avtal?
"Nja", sa mannen jag pratade med. "Det gör vi inte. Vi har inte ingått något avtal.
Vill du köpa maskinen?"
Nej, det ville jag inte. Dels hade jag inte några pengar, tre veckor innan jul, och dels tyckte jag att summan var hutlös för en maskin som stått i mitt kök i 6 år. Jag svarade att han kunde få tillbaka maskinen.
"Nej, det går ju inte. Du har ju ingått ett avtal som säger att du ska ha maskinen som tillval."
"Jaha, jag har ingått ett avtal som inte går att bryta, men du har inte ingått nåt avtal alls?"
"Jag ska vara snäll, så här innan jul och låta dig få betala av maskinen på tre månader. Ja, om det är knapert för dig innan jul!?"
"Nej, tack!"
Jag ringde hyresgästföreningen och skrev ett mail, som var flera sidor långt. Jag tyckte att det hade varit okej att man höjde priset för de gamla maksinerna när en ny hyresgäst flyttar in eller när man byter ut den gamla. Men att bryta ingångna avtal är skamligt! Hyresgästföreningen höll med mig och lyckades också få hyresvärden på andra tankar.
Alla vi som bor kvar och har samma maskin, har alltså fortsatt att betala 55 kr i månaden.
Förra veckan gick min maskin sönder.
Nu skulle alltså min hyra höjas med 95 kr i månaden.
Gissa om jag blev förvånad när fastighetsskötaren ringde och sa att företaget nu ändrat reglerna och man nu får välja om man vill ha en ny maskin eller inte när den gamla gått sönder. Han sa:
"Tänk vad pengar du tjänar om du köper en själv för ca 3500 kr."
Jag sa att jag skulle fundera på saken tills idag och satte mig för att räkna. Om jag bad fastighetsskötaren sätta in en ny maskin och jag bor kvar i 14 år, så blir slutsumman på den nya maskinen 25 200 kr. Jag bestämde mig för att satsa på att köpa en egen.
Idag köpte jag en för 2 900 kr. Håller den bara i två år, har jag ändå "tjänat" in 700 kr.
Fastighetskötaren kom och tog bort den gamla. Min mamma sa till mig att jag skulle försöka flirta lite med honom, för att se om han kunde hjälpa mig och sätta in den nya. Tyvärr är han inte mottaglig för mina flirtförsök. Han visade bara hur slangarna skulle sitta, sen gick han. I typ tre timmar slet jag. Men nu är den höjd, inkopplad och fastskruvad. *nöjd*

Idag skulle jag göra mig till och baka våfflor på jobbet.
Häromdagen kollade jag så att vi hade alla ingredienser.
Vi hade en helt oöppnad mjölpåse, som har stått där en månad eller två.
Det var ett ekologisk mjöl.
När jag öppnade den, den var extra tillsluten med tejp, så hittar jag överst ett flygfä liggandes bland något som liknar spindelväv.
Jag slänger påsen och går över till nästa enhet och kollar om de har mjöl. Det hade de. En exakt likadan påse, med exakt samma innehåll.
Jag letar vidare och hittar, på den tredje enheten, en påse med gammalt hederligt mjöl. Väl tillbaka vid min bunke vispar jag ihop smeten och när jag flyttar på måttsatsen hittar jag en tjock gul larv. Eftersom jag öppnade den väl tillslutna påsen med ekologiskt mjöl på samma plats, inser jag att den måste ramlat ner på bänken när jag vecklade upp påsen.
Efter att ha jämfört de olika påsarna inser jag att det ekologiska mjölet har en betydligt kortare hållbarhetstid än "vanligt" mjöl. Troligen är det för att larverna smakar bäst levande!

Utställningen i konsthallen i Alingsås har väckt ilska hos Kd. De vill lägga ner den.
Det som upprör är bilderna på nakna människor som har sex i olika former.
Det går inte för sig enligt Kd.
Bilden på den nakna kvinnan som håller i en hästpenis är dock okej.
”(…) det är ju en av de mest naturliga egentligen kanske(…) Det sker ju inte heller bakom stängda dörrar Det sker ju faktiskt ute i naturen. Och det har faktiskt då väldigt naturlig förklaring att den inte känns på samma sätt provocerande, som pornografi eller sex mellan två människor då, som man står och tittar på.”
Tja… vad ska man säga?

Efter att ha haft mer ledigt än jobb de sista två veckorna, har jag lyckats med konststycket att vända på dygnet.
I natt har jag suttit med släktträdet som jag sen länge lovat att göra. Nu efteråt kan jag bara känna mig glad åt att vi inte är pigga på att föröka oss i denna del av släkten. Jag är en av dem som har flest barn.
På min pappas sida däremot är det tvärtom. Med tre barn har man bara börjat.
Pappa har sammanlagt 7 barn med tre olika kvinnor. Förhoppningsvis har han inte skaffat nåt med sin senaste kvinna. Mina systrars mamma, pappas första fru, har sex barn. Alla är flickor och fyra av dem är släkt med mig. De har alla, precis som jag, skaffat barn tidigt och har nu minst tre på man. Jag har nöjt mig med mina tre, men jag misstänker att jag kommer att bli moster ett par gånger till.

I övrigt så går det mot ljusare tider. Igår hade mina krokusar hittat upp ur jorden. Eftersom jag gav bort min telefon till sonen, kan jag dock inte fota dem. Men de kommer ju nästa år också. Vad som dock uteblivit i år är den årliga myrinvasionen. Jag brukar alltid få in myror i grovköket i januari. Troligen är de nöjda med vädret och föredrar utelivet, eftersom kylan inte hittat hit i år.

Total hjärnsläpp!
Jag lovar att komma tillbaks,
när hjärnan åter är i bruk.

Mitt solskensbarn fyllde idag

15 år!

Grattis!

På tal om åldersnoja... Nu har jag köpt min första antirynk-kräm.

Satt och "bläddrade" bland tidningarna och hittade nyss denna artikel.

Min första tanke när jag såg den var:

"Oj, vad ska hans pappa säga?"

Det mest uppiggande med artikeln var dock att han gift sig med en 26 år äldre kvinna.

Där kan man snacka ålderskillnad!

Äntligen är dessa två dagar över!
Jag har haft två dagar med intensiv hjärntvätt.
"Vad kännetecknar en god ledare?"
"Hur får man gruppen att känna samhörighet?"
"Hur får man även 'Fjärmaren' att känna sig delaktig?"

Jag har fått höra att om man möter en person som är elak mot en, kan det faktiskt säga mer om den personen än vad det säger om mig. (Haha W, hur ska du ta dig ur det?*kollar lite på vad han skrivit på denna blogg de senaste tre åren*)

Vi har fått öva på ledarskap i gruppsammanhang och vi har fått prova på att ge positiv "feed-back" till våra gruppmedlemmar.
Jag ringde Rozie och sa detta. På uppmaning levererade hon genast 5 positiva saker om mig. Jag har ännu inte återgäldat detta. Men kan ju passa på att göra det nu. För det är ju inte så att jag inte kan komma på det. *host*
Rozie är:
Hjälpsam
Noggrann
Ärlig
Viljestark
Har lätt att få kontakt med människor
(Vilket ibland kan göra mig lite avundsjuk, då jag lätt får tunghäfta i nya sällskap.)

Jag bad P-O säga positiva saker om mig och fick naturligtvis svaret:
"Du är gullig!"

Dagen har mestadels tillbringats i sängen. Det var en lagom trist och regnig dag för en slappardag.
Hade det inte varit för ett samtal med exmaken, hade dagen varit ganska bra.
Ibland önskar jag att jag hade kunnat byta plats med Thyra. Inga bekymmer, bara att finnas till.

Sonen ville ha kinamat.
Jag ville ha en fin pussbild på telefonen.
P-O ville ville bara jäklas.
Som straff för detta hamnar han nu på bloggen. :)

Läste häromdagen att Tito Beltran inte tycker om maten i häktet och anser sig illa behandlad. Därför ska han riva sitt svenska pass. Min första tanke var:
"Jaha? Varför då? Tror han verkligen att vi skulle bry oss?"

Det ska iallafall bli intressant att följa rättegången och se vad konsekvenserna blir.

Idag fick jag min nya mobil. Jag vill så gärna ha en kameramobil. Orkade inte vänta på att jag skulle ha råd att köpa en 5 megapixelskamera, utan nöjde mig med en 3,2.

Vi får se om jag lyckas ta bättre kort med den, än vad sonen gjorde när han fotade mig för en stund sedan.

Idag har jag gått en utbildning för blivande samtalsledare.
Jag skall tydligen snart hålla egna cirklar om vardagsrehabilitering.
Å ena sidan tycker jag att det är skitspännande.
Å andra sidan funderar jag på om jag verkligen är rätt person att bli samtalsledare.
Men som en person på kursen sa: "Du är ju här, så någon måste ha tyckt det!"

Idag har jag startat min "Spara pengar/bilen/miljön"- period. Dvs jag åker buss till och från jobbet och låter bilen stå hemma i garaget. Det främsta skälet är ju bensinpriset.
Det andra skälet är att jag är livrädd att stå utan bil i sommar. Det är bara att erkänna för mig själv att jag gick på en blåsning och köpte en rishög. Bilen är fixad, skattad och besiktigad. Men fler fel kvarstår. Det läcker in någonstans och jag tror att det är från hjulhuset. Jag ska alltså "spara" bilen och bara använda den till det allra viktigaste. Till våren, när det är varmt, skall jag lägga mig under och leta rosthål.
Funkar lokaltrafiken som den gjorde idag, så är det en baggis att åka buss. Det tog 55 minuter att ta sig till jobbet - med bil tar det vanligtvis 30 minuter. Men jag vet, av tidigare erfarenhet, att det inte alltid funkar så smidigt. Men laddar man med en mugg kaffe och en bra bok, så kanske det känns okej ändå.
Om jag kommer spara in några pengar? Tja, det får väl visa sig.

Berättade för exmaken att jag tillbringat dagen med att handla tillsammans med en transsexuell kvinna. Han skakade på huvudet och sa:
"Fan, vilka underliga människor du umgås med nu för tiden!"
"Vaddå menar du?"
"Ja, detta och sen din kille..."
"Min kille?"
"Ja, vad ser han hos en gammal tant som dig? Du är ju skitgammal jämfört med honom!"
"Ja, jo... det är sant."
Exmaken känner att han har nått en öm punkt hos mig och spinner vidare:
"Jag ska fråga honom vad han ser hos dig, nästa gång jag träffar honom!"
"Jo, gör du det. Men han har fått den frågan förr."
"Jasså? Av vem då?"
"Av mig först och främst. Tror du inte att jag också funderar på det ibland?"
"Jo, men vad säger han?"
"Nä, inte så mycket. Bara att han älskar mig som jag är."
"Jasså? Jaha... jaja, men bara så du vet så kommer det inte att hålla."

Är det konstigt att självförtroendet vacklar ibland?

En bok har försvunnit ur min bokhylla. Märkte det för någon vecka sedan, men trodde att barnen kunde ha lånat den. Ja, inte för att läsa den, men kanske för att pallra upp nåt, eller så. Jag tänkte att den nog kommer fram.
Men det gjorde den inte. Dess plats i bokhyllan lyser fortfarande tom.
Jag börjar fundera på om den, precis som min mugg på jobbet, helt enkelt utvecklat små ben och promenerat iväg. Skulle någon se en bok av Eino Hanski promenerandes på små ben, så är den troligen min.

Nåt som är jobbigt är att komma hem till någon och upptäcka att man stigit rätt in i ett gräl. Inget behövs att sägas. Stämningen är tryckt och man märker att man egentligen inte är önskvärd där och då.
Vad gör man?
Har man kommit på oanmäld snabbvisit, kan man ju enkelt bara framföra sitt ärende och gå därifrån.
Har man däremot blivit inbjuden, så står man där med massor frågor.
"Vad bråkar de om?"
"Är mitt besök anledningen till trätorna?"
"Vad gör jag nu? Ska jag fråga vad det handlar om?"
"Borde jag tacka för mig och gå? Är inte det oartigt?"
För den besökande blir stunden bara jobbig och obehaglig.

Det är väl samma om man jobbar ihop med två stycken som har en relation. Så länge de är vänner går det an, men vad händer när allt inte är lika rosenrött?
Jag och P-O har försökt att hålla låg profil på jobbet. Vi har lovat varandra att inte låta vårt förhållande gå ut över arbetet. Det är inte alltid lätt. Speciellt inte för mig, som ibland är ganska grälsjuk. Men jag tror att vi skött oss ganska bra under det år som gått.
Idag utökade vi detta löfte till att inkludera våra bekanta.
Promenerar någon rätt in i vårt gräl, så ska vi försöka hålla god min. Iallafall tills den värsta ilskan lagt sig och man kan avfärda hela bråket med orden: "Vi var lite oense!"

Stod själv och tittade på fyrverkerierna vid 12-slaget. Grubblade då på om det inte var mer än vanligt. Hela kvällen har det smällt och skjutits raketer.
Kan man se på nyårsfyrverkerierna var vi befinner oss på konjunkturkurvan?