Cyklade upp till slingan förut idag. Jag märker att orken börjar bli bättre nu. Dels cyklar jag upp för backen, som är otroligt lång, och dels så springer jag mycket längre nu. Ja, hela spåret på 3,5 har jag inte orkat än. Ja, jag vet att jag är skitkass. Men jag är snart där!
Jag och dottern tog sen en cykeltur bort till torget. Nu ikväll känns det faktiskt som om jag blivit solbränd i ansiktet av all denna utevistelse.

Nej!
Utan plåster gick det inte alls.
Jag blev arg och ledsen.
Det kröp i kroppen.
Tårna domnade bort.

Klockan 15.00 stod jag inte ut längre.
Nikotin måste tillföras snarast!
1/4 plåster fick bli lösningen.

Nu är livet lite lättare.
Förutom lite halsbränna så har biverkningarna hållt sig borta.
Längtan efter en cigg är fortfarande stor.
Men jag försöker trösta mig med choklad.
Massor med choklad!

Jag provade att bara ta halva plåstret igår. Biverkningarna var mindre, men försvann inte tyvärr. Idag fick jag lite abstinens och drog därför av resten av skyddfolien på plåstret lite tidigare än jag hade tänkt, med följden att jag satt med magsmärtor på bussen hem. Då bestämde jag mig för att skita i plåstren helt. Så nu är jag helt utan livlina.

Nu kan jag snart inte hålla räkningen längre. Men jag är iallafall uppe i 12 dagar utan ett enda bloss. Jag inbillar mig att jag mår bra av det. Men i verkligheten stämmer det inte alls. Jag har en uppsvälld mage, halsbränna och får ofta yrselkänslor. Att magen var svullen och gasig trodde jag berodde på överkonsumtion av mat. Men då jag faktiskt inte haft någon större matlust de senaste dagarna har jag konstaterat att så inte är fallet.
Igår kollapsade magen totalt. Jag sprang på toa i 4 timmar och hade feber. Klockan ett inatt försvann febern plötsligt och magen blev normal igen. Jag som inte haft nån typ av magsjuka på över 15 år, undrar stillsamt om det verkligen är bra att sluta röka.

Efter att ha skrivit detta inlägg gick jag in på fass och läste om nikotinplåstrens biverkningar och de är: " yrsel, huvudvärk, led- eller muskelvärk, influensaliknande symtom, buksmärtor, illamående, magbesvär såsom halsbränna och sura uppstötningar, sömnstörningar, livliga drömmar, oro, irritation, nedstämdhet och ökad svettning."
Inget mer att undra över då alltså. Det blir till att röka igen. :)

Jodå, jag kom upp till spåret idag med. Inte för att jag sprang speciellt mycket, för cykelturen upp dit gjorde mig helt slut. Men jag tog mig runt i duggregnet och kände mig jätteduktig. Sen åkte jag hem och åt upp resten av mina ostbågar. :)
Sonen var på IFK-match idag. Kompisarna släpade med honom. Hans fotbollsintresse är ganska obefintligt och han verkade tveksam. Jag sa dock till honom att man bör gå på en match i sitt liv. Så idag var en lika god dag som någon annan.

6 dagar utan cigg. Det funkar, men ibland är det svårt.
Igår var det väldigt nära att jag köpte ett paket.
Men tanken på vad jag skulle säga, nästa gång någon frågar hur det går, höll mig dock tillbaka.
Jag är väldigt oralt fixerad just nu. Tuggar jag inte tuggummi, så äter jag.
Därför tvingade jag mig själv ut i motionsspåret idag. Ska jag äta i så stora mängder, måste jag ju röra mig med. Jag hoppas att jag lyckas övertala mig själv imorgon också.
Hittills har jag haft någorlunda hyfsat humör. Men idag märkte jag att jag börjar surna till. Inget särskilt. Jag bara retar mig på precis allt! Det ska bli kul att se hur jag hanterar mina medmänniskor när jag dessutom drabbas av PMS.

Den 12:e februari lämnade jag in en begäran till Försäkringskassan om ersättning för dagar jag varit hemma för vård av barn. Ersättningen dröjde. Jag undrade, men läste på F-kassans hemsida att de har 30 dagar på sig att betala ut ersättningar. När dessa dagar gått ringde jag och frågade hur det går. Blir det några pengar? Är det något fel på min begäran? Nej då, det fanns inga fel, men man hade så mycket att göra och har tyvärr inte hunnit med. Man skulle stöta på handläggaren.
Efter 40 dagar ringde jag igen. Jag fick samma svar. I förrgår hade det gått 50 dagar och jag ringde igen. Den person jag pratade med skulle kontakta sin chef, som i sin tur skulle prata med handläggarens chef.
Idag fick jag ett mycket underligt samtal. Tyvärr kunde det inte spelas in. Den ointresserade och totalt menlösa röst jag hörde i telefonen går tyvärr inte att beskriva. Men samtalet lät:
"Hej, det här är XX på Försäkringskassan. Jag har ett brev här som säger att du har en del frågor. Jag undrar... vad vill du?"
"Öööh... vad jag vill?"
"Ja, du har ju fått dina pengar!"
"Jasså? Nja... då har ni betalt ut det idag. För jag var inne på nätet och kollade igår kväll och då var inte ens beslutet om ersättningen fattat."
"Nähä? Nä, men det är ju bara för att ni är två personer som begär ersättning för samma dagar."
"Va?"
"Ja, din sambo har ju också begärt ersättning."
"Nej, det har han inte. För jag har ingen sambo.
"Jo, men i brevet du skrivit står det ju två personnummer."
"Men jag har inte skrivit något brev. Jag har ringt tre gånger. Är det inte fel person du pratar med?"
Hon rabblar mitt personnummer och frågar:
"Är inte det du?"
"Jo, men vad har min 'sambo' personnummer då?"
"Ja, det kanske är fel. Det är väl barnets pappa antagligen"
"Jo, men han har inte begärt ersättning!"
"Ah... du har iallafall dina pengar på kontot på måndag! Hej då!"
Behöver jag säga att jag var förvånad och förbryllad när jag lade på luren?

69 timmar utan att jag tagit en cigg i handen. För första gången i mitt liv reagerade jag på att någon luktade rök. Det var en "nyrökt" kvinna som satte sig bredvid mig på spårvagnen. Min tanke var:
"Vill jag lukta så för resten av mitt liv?"

Skickade just in min deklaration. Jag funderade på att "luras" lite med Skatteverket.
"Kan andra så kan jag!"
Tänkte dra av för bilen hela året, trots att jag åkt buss i 5 månader. Men när det kom till kritan så vågade jag inte. Därför får jag inte tillbaka lika mycket som förra året. Men har ändå en ganska redig slant att se fram mot i juni.
Skönt! Det finns som vanligt hål att täppa till.

Jag är uppe i 46 timmar nu. Trots plåster är det inte helt problemfritt. Men jag har laddat med plåster och talat om för alla jag mött under dagen att jag försöker sluta röka. Rozie hade planer på att sluta snusa i samma veva. Hon hade ingen bra start på dagen och en timme efter hon stigit upp gav jag upp hoppet om att få med henne som "medlidande". Dock var det väldigt oligt att stöta på henne på eftermiddagen och då få höra att det enda hon haft under läppen var "Onico". Dvs nikotinfritt snus. Bra jobbat av oss båda idag alltså.

24 timmar timmar! Jag har klarat ett dygn! Jippie!!!
Men ska sanningen fram så har det inte varit busenkelt.
Hela tiden saknar jag min "vane-cigarett". Ja, den efter maten, "telefon-ciggen" och "slänga soporna- ciggen". Imorgon kommer P-O. Då kommer ytterligare en prövning. Vad är väl sex utan ciggen efteråt? Undrar om han ställer upp på att spela Monopol istället.

17 timmar utan cigaretter!
Jag inte tror att jag klarar att bryta vanan och bli av med beroendet på samma gång. Därför har jag idag varit på apoteket och köpt plåster. Inatt och imorse hade jag snusar att ta till, ifall det skulle bli jobbigt.
Säga vad man vill om beroendet, men jag tror faktiskt att vanan är värst. När vi var på torget nyss, blev jag automatiskt röksugen varje gång jag gick ur en affär. Min dåliga vana är ju att tända en cigg och dra några bloss så fort jag stiger ut genom en dörr.

Ja, det kanske är bra att gå ut med det ordentligt.
Nya tider stundar. Jag har bestämt mig för att sluta röka.
Jag satte den 1/4 som ett bra datum för denna stora händelse.
Ikväll tog mina cigaretter slut och jag skippar att köpa nya.
Jag vet inte riktigt hur detta ska gå.
Men jag har lovat mig själv att göra ett ärligt försök.
Jag kom nyss på att man kan ta en flourtablett, om man vill lura sig själv att göra annat när "attacken" kommer över en. Risken är ju bara att man blir fluorförgiftad.

Mitt liv har de senaste dagarna varit ganska normalt.
Ungarna mår bra. Sonens sår på halsen läker fint och ingen av oss har drabbats av influensa.
Jag blev illa biten av exmannens katt, när den fastnade i sekretären, men det har läkt ihop fint. Funderade ett tag på att kräva skadestånd för sveda och värk av exet, men insåg att jag fick vara glad om han hämtade katten alls.

För snart två veckor sedan fick jag en p-bot på jobbets parkering, trots att jag skrivit upp mig på besökslistan som man ska. När jag ringde P-O och, nästan gråtande, beklagade mig över detta -"Nu kan väl inget mer ont hända mig?"- lade bilen av!
Min fd. styvfar konstaterade att generatorn inte laddade batteriet och att jag därför borde byta kolen. Jag, som bestämt mig för att inte lägga ett öre mer på skitbilen, lade ut bilen på Blocket. Den såldes ett par timmar senare, för nästan inga pengar alls. Jag är många tusen kronor fattigare, men en lärdom rikare.
Vad lärde jag mig? Jo, köp aldrig bil av en utländsk man i Bergsjön.

Morgonen därefter skulle jag och sonen åka buss till sjukhuset och naturligtvis är bussen en halvtimme sen, eftersom Sverige drabbats av "snökaos".
Det snöfallet visade sig bara vara en förvarning om vad som komma skulle.

P-boten avskrevs eftersom jag faxat in mina bevis. Jag informerades dock om att jag skrivit fel registreringsnummer på listan.
"Nej, det har jag inte alls. Jag har det numret!" Då först ser jag att lapplisan skrivit fel på böteslappen och inser att jag aldrig hade behövt att oroa mig för den boten. Den var ju inte ens utskriven på rätt bil.

Rozie fyllde 36 år häromdagen. Ja, jag tror att det kanske är lite galet, eftersom jag tycker mig minnas att hon faktiskt firade exakt samma ålder förra året. Men, men... Grattis iaf! :)
Vi firade henne med en liten fest, eller vad man ska kalla det. Vi åt litet, drack litet och frös väldigt vid påskbrasan.

P-O dumpade mig för ett tag sedan. Jag trodde det var allvar och slängde hans tandborste och packade hans grejer. Han ångrade sig dock dagen efter. När vi berättade det för grannen, som P-O envisas med att kalla för Ulven, sa han:
"För mig kommer ni alltid att vara ett par."
Det var lite gulligt sagt av honom, tycker jag.
Att han sen tvivlade på min förmåga att bli oresonlig och arg, gjorde honom nog än mer poppis i mina ögon.
"Jag trodde du var en drömmande konstnärstyp, som bara läser böcker."
Ja, det är nog sån jag är egentligen. Det är bara omständigheterna som får mig att bli annorlunda. :)

Jag gick och funderade på varför livet går mot mig hela tiden.
Den ena tråkiga händelsen efter den andra drabbar mig.
Jag frågade mig själv:
"Hur kan det komma sig att han däruppe inte gillar mig?"
Svaret kom givet:
"Vad tror du? Skulle han gilla dig nu?
När du av ekonomiska skäl gått ur svenska kyrkan."
Jag kunde riktigt se honom sitta på min axel och skratta.
"På nåt sätt får man betala! Låt inte snålheten bedra visheten!"

Fan också! Måste jag gå med igen för att åter få lite flyt i livet?

Operationen gick bra! Det fanns inga fler varhärdar. Man nöjde sig bara med att "göra mer plats" (?). Den svullna muskeln behövde mer utrymme. Idag lovades att det bara skulle bli ett dygn till med intravenöst antibiotika. Jag hoppas därmed att han kommer hem imorgon. Själv ha jag inte mer semster att ta ut, utan måste börja jobba imorgon. Det får väl gå. Det är iallafall ett steg tillbaks till det "normala" livet. Sonen kan nog se fram mot 2 veckors "sjukskrivning" från skolan, då såret inte skall läggas om alls. Man har lagt in dränering, dvs en plasthandske, och såret skall hållas öppet. Men efter denna pärsen kan han behöva lite vila i hemmets vrå.
I svåra tider prövas vännen! Man får vara lycklig för dem som finns kvar och stöttar. Man får också försöka intala sig att man i förlängningen mår bäst av att ha blivit kvitt dem som inte orkade/ville/brydde sig.

Tyvärr blev det ett bakslag idag. Svullnaden i halsen går ej ner som den skall. Läkarna är inte alls nöjda. Det blev en ny röntgen och efter det bestämdes att det ska bli en ny operation imorgon.
Fortsättning följer...

I torsdags blev det operation. Var togs bort och kvar lämnades ett stort hål. Omläggning en gång per dag och antibiotika intravenöst tre gånger per dag. I fredags gavs ett halvt löfte om att han skulle skrivas ut idag, möjligen imorgon. Idag ändrades det till "om ett par dagar".
Men han mår så mycket bättre. Även om han har ett stort sår på halsen, så är smärtan ingenting nu mot vad den var förut.
Sonen är trött på nålar och provtagningar. Jag är trött på detta ständiga väntande.
Personalen är dock kanon. Just att man som anhörig räknas med till måltider och att det finns sängar att tillgå, utifall man vill sova över, är så himla skönt.
Jag har varit med honom mestadels av tiden, även om jag gett mig själv "permissioner", och längtar nu hem till vardagen och det vanliga "stöket".
Vi är fria att åka hem mellan antibiotikakurerna. Det finns ingen möjlighet att göra detta varje dag. Men både igår och idag har vi varit hemma ett par timmar på kvällen. Skönt!

Sonen har haft ett helvete dessa veckorna. Att han ändå lyckats hålla humöret och modet uppe är helt fantastiskt!

Jobbigt att vara katt och inte ha tillgång till vare sig man eller händer.

I söndags blev han inlagd. Detta efter att en läkare sagt att han visste att det var en halsböld och att den måste tömmas på var. Vi kunde åka hem och vänta till måndagen, då de hade tittat på röntgenbilderna. När han uppfattade min osäkerhet bestämde han sig för att tömma den där och då. Jag sa att det var okej. Sonen tyckte väl inte det direkt, men lät det hända. I med lite tandläkarbedövning i kinden, sen fram med en stor spruta. Han gjorde två försök. Sonen klagade på smärta och läkaren insåg att han nog var ute på djupt vatten. Då först bestämde han sig för att själv titta på bilderna. "Ja, den ligger djupare än jag trodde! Vi gör så här... Han får läggas in!"
På måndag morgon bestäms det att han ska opereras. En kvart senare ändrar de sig. Han får antibiotika 3 ggr om dagen, sen avvaktar man till tisdagen för att se om operation behövs. Fortfarande är de dock inte säkra på vad det är. På en vecka har man gissat på allt ifrån inflammerad muskel till döda lymfkörtlar. Just nu är diagnosen levande körtlar med ev några svåråtkomliga varhärdar.
På tisdagen anser läkarna att svullnaden gått ner. Både jag och sonen är lite tveksamma, men fogar oss. Ingen operation är på tal. Dock får han 6 timmars permission.
Fortsättning följer...

Tiden går fort och jag ser att det var mycket längesedan jag skrev något.
Orsakerna till det är väl ganska många, men mest kan man väl skylla på livet i stort. Det händer för mycket just nu. Har jag en stund över, kan man ge sig katten på att något av barnen lagt beslag på min dator. Fast det är väl ett minskat problem nu när båda sönerna köpt nya datorer. Men nu när de väl är borta, upptäcker dottern både "Sims" och msn.
I övrigt har jag en nybliven 17-åring och en mycket sjuk 15-åring.
Jag hade kunnat gnälla lite över sjukvården, men låter bli det. Kan bara konstatera att jag vore mycket glad om man hittar anledningen till min sons dubbelt förstorade hals och att han, efter mer än en vecka, får en korrekt behandling. Just nu består hans föda av smärtstillande medicin och fruktsoppor.

Inget att göra?
Testa dina kunskaper i 80-tals musik.

Själv var jag jätteduktig! :)

Tänk er en storstadsbuss som är full med folk.
Tänk er fyra platser som är vända mot varandra.
På två av dem sitter det två tonårstjejer mittemot varandra.
De är kompisar på väg till stan. Den ena tjejen sitter med fötterna på sätena.
Hon har en telefon med tillhörande högtalare och de sitter och njuter av musiken.
På en hållplats kommer det två kvinnor och sätter sig bredvid dem. Den ena kvinnan fick putta undan foten för att ens få plats på sätet. Tonårstjejen, som foten tillhörde, rörde inte en min. Hon sitter och bläddrar bland låtarna på mobilen. När hon hittar en bra låt höjer hon den redan höga volymen. Folk runtom börjar se smått irriterade ut. En kvinna böjer sig fram och frågar:
"Skulle du kunna sänka volymen?"
Flickan rör inte en min. Istället för att sänka höjer hon ytterligare.
Nu börjar andra också reagera. Från flera ställen hörs kommentarer.
En kvinna med utländsk härkomst frågar dem om de inte har fått någon uppfostran hemma.
"Har ni inga hem kanske? Är det därför ni måste sitta på bussen och lyssna på musik?"
Då reagerar båda flickorna.
"Vafan är det med er? Vi gör väl vad vi vill!?"
Den första kvinnan säger:
"Men måste ni höja när vi ber er sänka? Vad får ni ut av att reta folk på detta sättet? Nu har ni ju retat upp halva bussen."
Flickorna tittar leende på varandra.
"Vi gör väl fan vad vi vill. Jävla kärringar!"
Den utländska kvinnan kokar bakom dem och säger det värsta hon kan komma på.
"Ni sitter ju här och beter er som grisar."
"Jaha? Å hur fan ska vi kunna vara grisar när vi är människor?"
"Det kanske beror på hur ni beter er!"
Kvinnan som först bad dem sänka går fram och försöker ta mobilen ur handen på flickan. Hon får inte tag på den, men lyckas dra ur sladden till högtalarna.
"Vafan gör du? Jävla kärring!"
"Kan ni inte sluta nu?" Hon börjar gå fram mot chauffören.
Flickorna ler åter mot varandra och börjar åter leta efter bra låtar.
"De kanske inte gillar techno?"
"Nä, eller så är de bara rasister"
Kvinnan, som pratat med chauffören, kommer tillbaka och någon frågar henne om han kunde göra något för att få tonårstjejerna sluta terrorisera sina medresenärer.
"Nej, han kan inte slänga av barn." Hon böjer sig fram för att åter försöka ta telefonen. Samtidigt gick jag av. Jag har ingen aning om hur det slutade. Men jag blev närmast chockad av hur ouppfostrat ungarna betedde sig. Jag har aldrig sett något liknande förut.
På kvällen åkte jag spårvagn. Då satt det en man i 55-årsåldern med en ölburk i handen. Han körde en annan variant. Han lyssnade på musik i en gammal klumpig cd-spelare. Visst hade han hörlurar. Ingen hörde musiken. Men han sjöng med för full hals. Han vevade med armarna i takt och talade med jämna mellanrum om för andra vad det var han lyssnade.
"Det är E L O! Electric Light Orchestra! SKITBRA!"
Honom ville ingen sitta bredvid. Ingen bad honom heller hålla tyst.

Den 12/2 är mitt otursdatum.
Det var den dagen år 2000 som mitt 6 år långa helvete började.
Det var också den dagen jag körde av vägen för 3 år sedan.
Varje år funderar jag på vad som ska hända den 12/2.
Wish me luck!

Ingenting förändras. Allt är samma.
Ska det vara så här?
Nej, jag tror inte det.
Vet inte om jag vill det heller.

Igår var en dag då det hände mycket för många i min omgivning. Så även för mig.
Jag hade varit hemma med min sjuka dottern i två dagar och skulle igår vara med på den avslutande kursdagen för oss blivande cirkelledare.
Kursen var på Hotell Opalen. När vi efter frukostkaffet skulle ut och ta en cigg, så står vi öga mot öga med Christer Sjögren. Jag frågar jobbarkompisen om hon ser vem det är.
"Ja, jag känner igen honom, men kan inte placera honom."
"Det är ju Christer Sjögren!"
"Jaha?! Kom nu!"
Det ska mycket till för att imponera på den kvinnan.
Klockan 12 var jag tvungen att lämna kursen hals over huvud och söka rätt på en vårdinrättning.
Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
I 1 timme satt jag och ringde runt till vårdcentraler och sjukvårdsupplysningen. Överallt möttes jag av antingen "Du är placerad i kö" eller "Vi är upptagna med andra patienter just nu. Försök om en stund!"
"Jaha... andra patienter... men jag då?"
Tillslut kom jag rätt och satt sedan 5 timmar på akuten.
Väl hemma och nerbäddad hos P-O, så får jag sms av Lex, där han skriver att det landat ett plan på vägen hemma. Jag får ringa upp sonen, som var på väg hem från stan och kolla om han var välbehållen.
"Varför skulle jag inte vara det?"
"Det har ju landat ett plan på vägen."
"Jaha! Ja, jo, jag såg det. Förresten var det min kompis farfar som fick det på bilen."
"Men herregud! Hur är det med honom?"
"Jo, det är lugnt! Var det nåt mer?"
Det ska mycket till för att imponera på honom med tydligen.

Ang vad som är för privat att skriva om på nätet, så har jag inga såna gränser för mig själv. Jag skulle nog kunna skriva om det mesta, tror jag.
Men när det gäller saker som berör andra, som också påverkar mitt liv, känns det inte alltid okej att skriva om det. Ibland känns det inte bra att skriva alls. Dels för att man inte vill skriva om det som faktiskt händer. Dels för att det känns betydelselöst och kan kännas respeklöst att skriva om triviala ting här, när livet förändras totalt för någon i ens närhet.

Ibland funderar jag på om han inte kan läsa tankar.

Jag gick här hemma och tänkte att det hade varit

trevligt med lite blommor på bordet.

Gissa vad han köpte på väg hem från jobbet?

I december fick jag en väldigt hög elräkning. Den skulle vara betald via autogiro den 4 januari. Jag ringde och frågade om jag kunde få dela upp betalningen. Det kunde man inte göra. Men hon var snäll och sköt fram förfallodatumet till den 31 januari. Jag antog att räkningen då skulle dras via autogiro, eftersom inget annat sades vid det tillfället.
Idag upptäcker jag att så inte har skett.
Jag ringer företaget och frågar varför. Jag fick ingen förklaring, annat än att det aldrig är så.
Jag säger att jag ska betala den bums och ber henne göra en notering om detta. Jag tar fram fakturan och ser att det inte finns något OCR-nummer, det är markulerat eftersom jag förmodades betala via autogiro.
Jag ringer då tillbaks och talar om att jag inte har något bankgironummer som accepteras utan OCR-nummer. Kan jag få antingen ett OCR-nummer eller ett annat bankgironummer? Nja, OCR-numret kunde man inte få utan att de skulle behöva göra en ny räkning. Bankgironumret var hon osäker på. Men efter att ha hört med en kollega fick jag ett som deras företagskunder använder. Jag bad henne stanna kvar luren medan jag provade att göra en inbetalning. Det fungerade inte.
Då sa hon att det var något fel med min bank, för hon har Nordea och för henne funkar det bankgironumret.
Först ringer jag min bank som försöker hjälpa mig, men som inte kan det eftersom elbolaget själva måste godkänna att bankgironumret kan kommas åt utan OCR-nummer.
Jag ringer P-O som är kund hos Nordea, men han glömmer sin kod till den nya dosan, som man ska använda för att logga in på internetkontoret.
Jag ringer till Rozie som inte är hemma.
Jag ringer mamma som har Swedbank. Jag går dit och vi försöker betala in via det bankgironumret som går på alla banker utan min. Det funkade naturligtvis inte.
P-O kommer slutligen på hur dosan fungerar och försöker betala in min räkning.
"Fel refensnummer har angivits".
Imorgon får jag nog sköta betalningen på det gamla hederliga sättet.
Betala kontant över disk.

För 14 år sedan tog jag en diskmaskin som tillval i min lägenhet. Jag skulle betala 55 kr i månaden för den. För 8 år sedan begärde hyresvärden att vi antingen skulle köpa loss maskinen för ca 5000 eller betala en höjd månadsavgift på 150 kr. Jag flög i taket. Jag brukar, eller kanske brukade, finna mig i det mesta. Men det här tyckte jag var att ta i. Jag ringde därför hyresvärden.
Hur kunde de bryta ett ingått avtal?
"Nja", sa mannen jag pratade med. "Det gör vi inte. Vi har inte ingått något avtal.
Vill du köpa maskinen?"
Nej, det ville jag inte. Dels hade jag inte några pengar, tre veckor innan jul, och dels tyckte jag att summan var hutlös för en maskin som stått i mitt kök i 6 år. Jag svarade att han kunde få tillbaka maskinen.
"Nej, det går ju inte. Du har ju ingått ett avtal som säger att du ska ha maskinen som tillval."
"Jaha, jag har ingått ett avtal som inte går att bryta, men du har inte ingått nåt avtal alls?"
"Jag ska vara snäll, så här innan jul och låta dig få betala av maskinen på tre månader. Ja, om det är knapert för dig innan jul!?"
"Nej, tack!"
Jag ringde hyresgästföreningen och skrev ett mail, som var flera sidor långt. Jag tyckte att det hade varit okej att man höjde priset för de gamla maksinerna när en ny hyresgäst flyttar in eller när man byter ut den gamla. Men att bryta ingångna avtal är skamligt! Hyresgästföreningen höll med mig och lyckades också få hyresvärden på andra tankar.
Alla vi som bor kvar och har samma maskin, har alltså fortsatt att betala 55 kr i månaden.
Förra veckan gick min maskin sönder.
Nu skulle alltså min hyra höjas med 95 kr i månaden.
Gissa om jag blev förvånad när fastighetsskötaren ringde och sa att företaget nu ändrat reglerna och man nu får välja om man vill ha en ny maskin eller inte när den gamla gått sönder. Han sa:
"Tänk vad pengar du tjänar om du köper en själv för ca 3500 kr."
Jag sa att jag skulle fundera på saken tills idag och satte mig för att räkna. Om jag bad fastighetsskötaren sätta in en ny maskin och jag bor kvar i 14 år, så blir slutsumman på den nya maskinen 25 200 kr. Jag bestämde mig för att satsa på att köpa en egen.
Idag köpte jag en för 2 900 kr. Håller den bara i två år, har jag ändå "tjänat" in 700 kr.
Fastighetskötaren kom och tog bort den gamla. Min mamma sa till mig att jag skulle försöka flirta lite med honom, för att se om han kunde hjälpa mig och sätta in den nya. Tyvärr är han inte mottaglig för mina flirtförsök. Han visade bara hur slangarna skulle sitta, sen gick han. I typ tre timmar slet jag. Men nu är den höjd, inkopplad och fastskruvad. *nöjd*

Idag skulle jag göra mig till och baka våfflor på jobbet.
Häromdagen kollade jag så att vi hade alla ingredienser.
Vi hade en helt oöppnad mjölpåse, som har stått där en månad eller två.
Det var ett ekologisk mjöl.
När jag öppnade den, den var extra tillsluten med tejp, så hittar jag överst ett flygfä liggandes bland något som liknar spindelväv.
Jag slänger påsen och går över till nästa enhet och kollar om de har mjöl. Det hade de. En exakt likadan påse, med exakt samma innehåll.
Jag letar vidare och hittar, på den tredje enheten, en påse med gammalt hederligt mjöl. Väl tillbaka vid min bunke vispar jag ihop smeten och när jag flyttar på måttsatsen hittar jag en tjock gul larv. Eftersom jag öppnade den väl tillslutna påsen med ekologiskt mjöl på samma plats, inser jag att den måste ramlat ner på bänken när jag vecklade upp påsen.
Efter att ha jämfört de olika påsarna inser jag att det ekologiska mjölet har en betydligt kortare hållbarhetstid än "vanligt" mjöl. Troligen är det för att larverna smakar bäst levande!