Idag var det Vårrus-dags.
Jag tog mig runt på 29.11.
Den från jobbet som sprang fortast, sprang på 24 nånting.
Att springa fortare än det blir min utmaning för nästa år.
Den som vann loppet rusade runt på 14 minuter. Helt otroligt!
P-O vaktade dottern och filmade mig när jag närmade mig målet.
Det är lite roligt att se alla som sprang förbi mig.
Jag var för trött för att orka bry mig.
Solen sken och det var varmt!
När jag kom i mål började jag nysa.
Resten av kvällen har jag nyst och snytit mig om vartannat.
Troligen har ansträngningen utlöst en pollenallergi.
Ja, det är som jag sagt hela tiden:
Det är aldrig bra att röra sig för mycket!
Trots detta så sitter jag nu och läser om Midnattsloppet,
som går i Göteborg den 23/8.
Funderar allvarligt på att anmäla mig dit.
Har jag ingen utmaning som väntar är risken att jag slutar träna.

Igår hade jag lite ont i korsryggen. Jag gnällde en del och någon förbarmade sig och föreslog "Linnex". Det påminner om sån där salva som luktar starkt och som ger en hettande känsla. Jag fick låna det.
Två streck på ryggen med stiftet och sen vänta. Det stack och sved rejält. Det blev ordentligt varmt och området blev riktigt rött. När den värsta hettan lagt sig och det slutat svida, kändes det riktigt behagligt på ryggen.
När jag sedan sprungit min runda och "arbetat och värmt upp musklerna" så kändes det verkligen att medlet gjort nytta.
Efter duschen var jag lite ledbruten. Jag hade ont i både muskler och leder.
"Äh, va fan! Jag tar lite mirakelmedicin på de onda ställena på benen också!"
Jag tog "lite här och lite där" och lite till på ryggen.
Ett par minuter senare kändes det som om halva jag doppats i ett oljebad.
Det gjorde fruktansvärt ont på benen -som värsta brännskadorna.
Jag ställde mig flera gånger i duschen för att tvätta och spola benen med kallt vatten.
Samtalet jag hade med mig själv var inte lika klämkäckt som det varit en stund tidigare.
"Hur kan du vara så korkad? Du visste ju att det brände. Vaddå lite här och där? Du har ju tagit på hela benen. IDIOT!"
Jag försvarade mig själv, inför mig själv, med ett ynkligt:
"Hur skulle jag kunna veta det utan att testa..."
Jag fick linda benen i våta och kalla handdukar.
Jag satt nog en timme innan den värsta smärtan lagt sig.
Ja, jag antar att jag inte behöver komma med kloka råd till någon.
För ingen annan skulle väl göra nåt lika korkat!?

Bilder från en fotbollsmatch i vackraste vårblom och strålande sol.

Dottern på topp i väntan på avspark.

Det är viktigt att tacka sin motståndare.

Fast när de stora vann med ett mål över,

är frågan om det är så kul att tacka dem.

Sötast var Zero, 10 veckor.

Idag var det fotboll. Barn mot föräldrar.
Jag fegade förstås ur och var inte alls med.
Jag satt fint vid sidan av, medan min dotter spelade.
Jag tog fina bilder från matchen,
men tyvärr funkar det inte att lägga ut dem idag.
Jag får se om det går bättre imorgon.
Jag kanske var lite lat på förmiddagen,
men det tog jag igen ikväll.
Tog mig runt 5 km.
På onsdag är det Vårruset och det verkliga testet.
Kommer jag komma sist av tjejerna från jobbet?

Dottern ville att hennes kompis skulle få sova över. Jag sa nej.
Hon började då gråta och skrika, i hopp om att det skulle få mig att ändra mig.
Jag skällde lite, men orkade inte bry mig tillslut och satte igång att pyssla med annat.
Det fick henne att i ilska stänga in sig på sitt rum.
Jag lät henne vara. Efter en ganska lång stund kom hon ut med en teckning.
Hon lade den på bordet och gick in på sitt rum igen.
Hon hade ritat mig och sig själv. Över oss, bredvid solen, stod det:
"Mamma är den snälaste som fins"
Som utropstecken var det målat ett hjärta.
Jag öppnade dörren till hennes rum för att tacka för den fina teckningen.
Till min förvåning steg jag då in i ett städat rum.
Snacka om att byta strategi för att nå sina mål.
Tyvärr för henne hjälpte inte det heller.

Plötsligt händer det...
att jag blir ombedd att visa leg på systembolaget!

Gissa min förvåning och min stora glädje.
"Va? Leg? Ja, jag har det här någonstans..."
Samtidigt som jag letar febrilt undrar jag smått om hon skulle neka mig att handla om jag inte hittar körkortet. Fast hade jag fått gå därifrån utan alkohol, så hade ingen kunnat vara lyckligare!

Man har det bästa,
men det ändå inte är perfekt.
Den rätta känslan finns inte där.

Man provar ett tag.
Man tar en funderare eller två.
Man ser fördelarna,
men för varje gång blir tvivlet större.

Med tvivlen kommer kraven.
När man tar mer än man ger,
när man kräver mer än man presterar,
då förstör man bara.

Idag har jag vågat mig till frissan. Tejen fick nästan fria händer, men var ganska lyhörd till vad jag ville ha. Hon hade gott om tid och "stylade" mig lite. Det blev lockigt bak på huvudet, med en lite "slarvig" uppsättning. Jag var väldigt nöjd när jag steg ut därifrån. Tyvärr höll sig inte uppsättningen genom cykelturer fram och tillbaks till torget, så ingen hann att se den. Men även utan uppsatt hår är jag nöjd.
Dottern har börjat träna fotboll. Jag har varit lite tveksam till om hon kommer att fortsätta med det. Men hittills verkar hon tycka det är riktigt roligt. Idag var vi i sportaffären. Jag var ute efter joggingskor, men hon stannade framför fotbollskorna. Jag tackade nej till erbjudande om hjälp av expediten. Skulle hon ha såna skor, så var det röd prislapp som gällde.
Ja, trodde jag. Barnen började prata om grus- och grässkor.
"Va? Ska man ha olika skor beroende på underlag?"
Det slutade med att jag var tvungen till att be om hjälp och jag vandrade ut över 500 kr fattigare.
Dottern var dock fin på träningen med sina blåvita shorts, strumpor och svarta fotbollskor.
Vi får väl se hur många träningar hon kommer att vara med på i framtiden.

Idag skulle vi väga de boende på jobbet. Vi passade samtidigt på att väga varandra också. När min vikt lästes upp höll jag på att få slag. Jag har gått upp 4 kg sen rökstoppet.
Förut vägde jag 4 kg mer än min egen utsatta "idealvikt". Nu har jag ökat dubbelt så mycket!
Alltså måste jag gå ner 8 kg innan sommaren.
Haha! Som om jag skulle klara det utan en cigg i munnen.

Jag trodde att jag var som vanligt. Men idag har barnen och Rozie påtalat en viss förändring i mitt humör sen rökstoppet. Detta efter att jag blivit galen på mina barn för deras slapphet, med följden att min store son "flyttade hemifrån" ett par timmar.
Trots detta bröt jag fullständigt ihop av skratt en stund senare, då jag utsattes för en "kupp".
En person, som känt mig ett par år nu, sa:
"Jag har aldrig hört dig skratta så!"
Jag blev förvånad och började fundera på vilken "Dysterqvist" jag egentligen är.
Rozie mindes ett annat tillfälle då jag skrattat lite högt. Det är dock 2 år sedan.
Ett ordentligt garv om året. Räcker det för att förlänga livet?

Idag har jag inte gjort mycket. Vaknade tidigt, så tidigt att jag undrade om jag blivit sjuk. Låg en timme innan jag klev upp kvart över nio och gjorde frukost. Bar med mig den till sängen. Låg sen och läste, innan jag somnade om en timme. Modern kom vid 12. Då hade jag precis vaknat och kände mig "normal" igen.
Jag hade bestämt mig för att göra barnens favoritmat. När maten var klar, var inget av barnen hemma, så jag fick äta själv. Det är kul att barnen har saker att göra. Men ibland funderar jag på att skärpa till mig och göra middag samma tid varje dag. Sen kan jag säga som min mormor sa när man var hos henne. "Klockan fyra står maten på bordet. Då äter vi!" End of discussion!
Store sonen har fryst vårtor på sina händer. Två av blåsorna har blivit gigantiskt stora. Trots detta hjälpte han en kompis att flytta grejer idag. Strongt gjort!

Jag köpte nya joggingskor igår. Det visade sig bli en bra investering, eftersom de bar mig runt hela slingan utan stopp idag. Det märks tydligt att det gör nytta med rökstopp. Jag får inte längre ont i bröstet när jag andas under joggingturen.
En annan förbättring som jag tycker mig märka är att mina ben och fötter inte är blir fullt lika svullna. Tror att kombinationen motion och rökstopp är orsaken till det. Jag får sakta men säkert bättre cirkulation.

Förutom att det ramlar in räkningar, den ena mer oförutsedd än den andra, så är livet ganska bra. Jag har lyckats hålla mig rökfri i 20 dagar.
Jag har nog varit lite jobbigare än vanligt, eftersom jag och min närmaste arbetskamrat rök i luven på varandra häromdagen. Vanligtvs brukar vi vara eniga om saker och skulle vi inte vara det, brukar vi enas om oenigheten. Hon har också slutat röka och är inne på sin 19 dag utan någon form av nikotin. Hon tycker att jag är jobbigare än vanligt. Jag tycker att hon är topp tunn värre. Vad övriga i arbetslaget tycker om oss båda, har jag inte fått höra.

Cyklade upp till slingan förut idag. Jag märker att orken börjar bli bättre nu. Dels cyklar jag upp för backen, som är otroligt lång, och dels så springer jag mycket längre nu. Ja, hela spåret på 3,5 har jag inte orkat än. Ja, jag vet att jag är skitkass. Men jag är snart där!
Jag och dottern tog sen en cykeltur bort till torget. Nu ikväll känns det faktiskt som om jag blivit solbränd i ansiktet av all denna utevistelse.

Nej!
Utan plåster gick det inte alls.
Jag blev arg och ledsen.
Det kröp i kroppen.
Tårna domnade bort.

Klockan 15.00 stod jag inte ut längre.
Nikotin måste tillföras snarast!
1/4 plåster fick bli lösningen.

Nu är livet lite lättare.
Förutom lite halsbränna så har biverkningarna hållt sig borta.
Längtan efter en cigg är fortfarande stor.
Men jag försöker trösta mig med choklad.
Massor med choklad!

Jag provade att bara ta halva plåstret igår. Biverkningarna var mindre, men försvann inte tyvärr. Idag fick jag lite abstinens och drog därför av resten av skyddfolien på plåstret lite tidigare än jag hade tänkt, med följden att jag satt med magsmärtor på bussen hem. Då bestämde jag mig för att skita i plåstren helt. Så nu är jag helt utan livlina.

Nu kan jag snart inte hålla räkningen längre. Men jag är iallafall uppe i 12 dagar utan ett enda bloss. Jag inbillar mig att jag mår bra av det. Men i verkligheten stämmer det inte alls. Jag har en uppsvälld mage, halsbränna och får ofta yrselkänslor. Att magen var svullen och gasig trodde jag berodde på överkonsumtion av mat. Men då jag faktiskt inte haft någon större matlust de senaste dagarna har jag konstaterat att så inte är fallet.
Igår kollapsade magen totalt. Jag sprang på toa i 4 timmar och hade feber. Klockan ett inatt försvann febern plötsligt och magen blev normal igen. Jag som inte haft nån typ av magsjuka på över 15 år, undrar stillsamt om det verkligen är bra att sluta röka.

Efter att ha skrivit detta inlägg gick jag in på fass och läste om nikotinplåstrens biverkningar och de är: " yrsel, huvudvärk, led- eller muskelvärk, influensaliknande symtom, buksmärtor, illamående, magbesvär såsom halsbränna och sura uppstötningar, sömnstörningar, livliga drömmar, oro, irritation, nedstämdhet och ökad svettning."
Inget mer att undra över då alltså. Det blir till att röka igen. :)

Jodå, jag kom upp till spåret idag med. Inte för att jag sprang speciellt mycket, för cykelturen upp dit gjorde mig helt slut. Men jag tog mig runt i duggregnet och kände mig jätteduktig. Sen åkte jag hem och åt upp resten av mina ostbågar. :)
Sonen var på IFK-match idag. Kompisarna släpade med honom. Hans fotbollsintresse är ganska obefintligt och han verkade tveksam. Jag sa dock till honom att man bör gå på en match i sitt liv. Så idag var en lika god dag som någon annan.

6 dagar utan cigg. Det funkar, men ibland är det svårt.
Igår var det väldigt nära att jag köpte ett paket.
Men tanken på vad jag skulle säga, nästa gång någon frågar hur det går, höll mig dock tillbaka.
Jag är väldigt oralt fixerad just nu. Tuggar jag inte tuggummi, så äter jag.
Därför tvingade jag mig själv ut i motionsspåret idag. Ska jag äta i så stora mängder, måste jag ju röra mig med. Jag hoppas att jag lyckas övertala mig själv imorgon också.
Hittills har jag haft någorlunda hyfsat humör. Men idag märkte jag att jag börjar surna till. Inget särskilt. Jag bara retar mig på precis allt! Det ska bli kul att se hur jag hanterar mina medmänniskor när jag dessutom drabbas av PMS.

Den 12:e februari lämnade jag in en begäran till Försäkringskassan om ersättning för dagar jag varit hemma för vård av barn. Ersättningen dröjde. Jag undrade, men läste på F-kassans hemsida att de har 30 dagar på sig att betala ut ersättningar. När dessa dagar gått ringde jag och frågade hur det går. Blir det några pengar? Är det något fel på min begäran? Nej då, det fanns inga fel, men man hade så mycket att göra och har tyvärr inte hunnit med. Man skulle stöta på handläggaren.
Efter 40 dagar ringde jag igen. Jag fick samma svar. I förrgår hade det gått 50 dagar och jag ringde igen. Den person jag pratade med skulle kontakta sin chef, som i sin tur skulle prata med handläggarens chef.
Idag fick jag ett mycket underligt samtal. Tyvärr kunde det inte spelas in. Den ointresserade och totalt menlösa röst jag hörde i telefonen går tyvärr inte att beskriva. Men samtalet lät:
"Hej, det här är XX på Försäkringskassan. Jag har ett brev här som säger att du har en del frågor. Jag undrar... vad vill du?"
"Öööh... vad jag vill?"
"Ja, du har ju fått dina pengar!"
"Jasså? Nja... då har ni betalt ut det idag. För jag var inne på nätet och kollade igår kväll och då var inte ens beslutet om ersättningen fattat."
"Nähä? Nä, men det är ju bara för att ni är två personer som begär ersättning för samma dagar."
"Va?"
"Ja, din sambo har ju också begärt ersättning."
"Nej, det har han inte. För jag har ingen sambo.
"Jo, men i brevet du skrivit står det ju två personnummer."
"Men jag har inte skrivit något brev. Jag har ringt tre gånger. Är det inte fel person du pratar med?"
Hon rabblar mitt personnummer och frågar:
"Är inte det du?"
"Jo, men vad har min 'sambo' personnummer då?"
"Ja, det kanske är fel. Det är väl barnets pappa antagligen"
"Jo, men han har inte begärt ersättning!"
"Ah... du har iallafall dina pengar på kontot på måndag! Hej då!"
Behöver jag säga att jag var förvånad och förbryllad när jag lade på luren?

69 timmar utan att jag tagit en cigg i handen. För första gången i mitt liv reagerade jag på att någon luktade rök. Det var en "nyrökt" kvinna som satte sig bredvid mig på spårvagnen. Min tanke var:
"Vill jag lukta så för resten av mitt liv?"

Skickade just in min deklaration. Jag funderade på att "luras" lite med Skatteverket.
"Kan andra så kan jag!"
Tänkte dra av för bilen hela året, trots att jag åkt buss i 5 månader. Men när det kom till kritan så vågade jag inte. Därför får jag inte tillbaka lika mycket som förra året. Men har ändå en ganska redig slant att se fram mot i juni.
Skönt! Det finns som vanligt hål att täppa till.

Jag är uppe i 46 timmar nu. Trots plåster är det inte helt problemfritt. Men jag har laddat med plåster och talat om för alla jag mött under dagen att jag försöker sluta röka. Rozie hade planer på att sluta snusa i samma veva. Hon hade ingen bra start på dagen och en timme efter hon stigit upp gav jag upp hoppet om att få med henne som "medlidande". Dock var det väldigt oligt att stöta på henne på eftermiddagen och då få höra att det enda hon haft under läppen var "Onico". Dvs nikotinfritt snus. Bra jobbat av oss båda idag alltså.

24 timmar timmar! Jag har klarat ett dygn! Jippie!!!
Men ska sanningen fram så har det inte varit busenkelt.
Hela tiden saknar jag min "vane-cigarett". Ja, den efter maten, "telefon-ciggen" och "slänga soporna- ciggen". Imorgon kommer P-O. Då kommer ytterligare en prövning. Vad är väl sex utan ciggen efteråt? Undrar om han ställer upp på att spela Monopol istället.

17 timmar utan cigaretter!
Jag inte tror att jag klarar att bryta vanan och bli av med beroendet på samma gång. Därför har jag idag varit på apoteket och köpt plåster. Inatt och imorse hade jag snusar att ta till, ifall det skulle bli jobbigt.
Säga vad man vill om beroendet, men jag tror faktiskt att vanan är värst. När vi var på torget nyss, blev jag automatiskt röksugen varje gång jag gick ur en affär. Min dåliga vana är ju att tända en cigg och dra några bloss så fort jag stiger ut genom en dörr.

Ja, det kanske är bra att gå ut med det ordentligt.
Nya tider stundar. Jag har bestämt mig för att sluta röka.
Jag satte den 1/4 som ett bra datum för denna stora händelse.
Ikväll tog mina cigaretter slut och jag skippar att köpa nya.
Jag vet inte riktigt hur detta ska gå.
Men jag har lovat mig själv att göra ett ärligt försök.
Jag kom nyss på att man kan ta en flourtablett, om man vill lura sig själv att göra annat när "attacken" kommer över en. Risken är ju bara att man blir fluorförgiftad.

Mitt liv har de senaste dagarna varit ganska normalt.
Ungarna mår bra. Sonens sår på halsen läker fint och ingen av oss har drabbats av influensa.
Jag blev illa biten av exmannens katt, när den fastnade i sekretären, men det har läkt ihop fint. Funderade ett tag på att kräva skadestånd för sveda och värk av exet, men insåg att jag fick vara glad om han hämtade katten alls.

För snart två veckor sedan fick jag en p-bot på jobbets parkering, trots att jag skrivit upp mig på besökslistan som man ska. När jag ringde P-O och, nästan gråtande, beklagade mig över detta -"Nu kan väl inget mer ont hända mig?"- lade bilen av!
Min fd. styvfar konstaterade att generatorn inte laddade batteriet och att jag därför borde byta kolen. Jag, som bestämt mig för att inte lägga ett öre mer på skitbilen, lade ut bilen på Blocket. Den såldes ett par timmar senare, för nästan inga pengar alls. Jag är många tusen kronor fattigare, men en lärdom rikare.
Vad lärde jag mig? Jo, köp aldrig bil av en utländsk man i Bergsjön.

Morgonen därefter skulle jag och sonen åka buss till sjukhuset och naturligtvis är bussen en halvtimme sen, eftersom Sverige drabbats av "snökaos".
Det snöfallet visade sig bara vara en förvarning om vad som komma skulle.

P-boten avskrevs eftersom jag faxat in mina bevis. Jag informerades dock om att jag skrivit fel registreringsnummer på listan.
"Nej, det har jag inte alls. Jag har det numret!" Då först ser jag att lapplisan skrivit fel på böteslappen och inser att jag aldrig hade behövt att oroa mig för den boten. Den var ju inte ens utskriven på rätt bil.

Rozie fyllde 36 år häromdagen. Ja, jag tror att det kanske är lite galet, eftersom jag tycker mig minnas att hon faktiskt firade exakt samma ålder förra året. Men, men... Grattis iaf! :)
Vi firade henne med en liten fest, eller vad man ska kalla det. Vi åt litet, drack litet och frös väldigt vid påskbrasan.

P-O dumpade mig för ett tag sedan. Jag trodde det var allvar och slängde hans tandborste och packade hans grejer. Han ångrade sig dock dagen efter. När vi berättade det för grannen, som P-O envisas med att kalla för Ulven, sa han:
"För mig kommer ni alltid att vara ett par."
Det var lite gulligt sagt av honom, tycker jag.
Att han sen tvivlade på min förmåga att bli oresonlig och arg, gjorde honom nog än mer poppis i mina ögon.
"Jag trodde du var en drömmande konstnärstyp, som bara läser böcker."
Ja, det är nog sån jag är egentligen. Det är bara omständigheterna som får mig att bli annorlunda. :)

Jag gick och funderade på varför livet går mot mig hela tiden.
Den ena tråkiga händelsen efter den andra drabbar mig.
Jag frågade mig själv:
"Hur kan det komma sig att han däruppe inte gillar mig?"
Svaret kom givet:
"Vad tror du? Skulle han gilla dig nu?
När du av ekonomiska skäl gått ur svenska kyrkan."
Jag kunde riktigt se honom sitta på min axel och skratta.
"På nåt sätt får man betala! Låt inte snålheten bedra visheten!"

Fan också! Måste jag gå med igen för att åter få lite flyt i livet?

Operationen gick bra! Det fanns inga fler varhärdar. Man nöjde sig bara med att "göra mer plats" (?). Den svullna muskeln behövde mer utrymme. Idag lovades att det bara skulle bli ett dygn till med intravenöst antibiotika. Jag hoppas därmed att han kommer hem imorgon. Själv ha jag inte mer semster att ta ut, utan måste börja jobba imorgon. Det får väl gå. Det är iallafall ett steg tillbaks till det "normala" livet. Sonen kan nog se fram mot 2 veckors "sjukskrivning" från skolan, då såret inte skall läggas om alls. Man har lagt in dränering, dvs en plasthandske, och såret skall hållas öppet. Men efter denna pärsen kan han behöva lite vila i hemmets vrå.
I svåra tider prövas vännen! Man får vara lycklig för dem som finns kvar och stöttar. Man får också försöka intala sig att man i förlängningen mår bäst av att ha blivit kvitt dem som inte orkade/ville/brydde sig.

Tyvärr blev det ett bakslag idag. Svullnaden i halsen går ej ner som den skall. Läkarna är inte alls nöjda. Det blev en ny röntgen och efter det bestämdes att det ska bli en ny operation imorgon.
Fortsättning följer...