Jag har köpt en klös-ställning till katterna, så att de förhoppningsvis slutar att vässa klorna på köksmöblerna.
Jag har ju en pytteliten lägenhet och katternas nya leksak är stor (och ful), så det fick bli omflyttning på grejerna. Tvättställningen fick flytta in i badrummet (för vem har egentligen tvätt i köket?) och badkaret ligger numer på utsidan (Det blir kallbad framöver).
Tror ni att Thyra och Johanna uppskattade mina ansträngningar?
Igår sprayade jag hela ställningen med kattmynta. Det lockade dit Johanna. En liten stund iallafall.
Thyra däremot är feg och undrar mest om jag har gillrat en fälla. (Hon minns fortfarande kloklippningen för tre veckor sedan.)
Jag har inte velat köra fula knep. Mest för att jag inte vill göra en ful sak ännu fulare. Men idag tröttnade jag på Thyras meserier. Jag tog fram mitt enda vapen, Klorinflaskan. Jag gned in lite klorin på stegen och pelarna.
Jag vet inte om hon blir hög på det, men hon älskar klorin.
Det tog inte ens en minut, sen stod hon och klöste på rätt ställe. (haha!)

Jag frågar min mormor, som ligger på britsen i undersökningsrummet på sjukhuset:
"Det var ju skönt det med ögonoperationen. Ser du bättre nu då? Inte så grumligt?"
Hon, som inte alls ville besöka doktorn idag, svarar bestämt:
"Ja, jag är frisk och mår bra nu. Jag grumlar inte alls!"

Fick ett sms häromdagen.

"Sitter på Rättspsyk på Lillhagsparken och väntar på intervju kl 09.45.
Detta är mot min vilja och jag är ledsen... Fan, när andra styr ens liv! "

Vad svarar man på det?

Frågan är hur många liknande sms/telefonsamtal det kommit från Rättspsyk genom åren.
Man kan ju glädjas åt att det var en anställningsintervju hon väntade på.

Jag har inte brytt mig så mycket om artiklarna som handlat om kändisen som misshandlat sin hustru. Inte förrän igår när jag såg vem kändisen var. Jag har alltid tyckt att han verkat lite mysig. Jag tänkte: "Det är inte möjligt!"
Jag läste vad jag kunde hitta på nätet om honom och hans fru.
Det visar sig att hon hävdar att han är oskyldig. Hon har fått en panikångestattack och blivit så vild, att hon slagit sig själv i bakhuvudet med ett blockljus. Med ett jack på sju centimeter som följd. Jag tänker: "Det är inte möjligt!"

Efter en ganska jobbig kväll på jobbet, kommer man hem och är uppskruvad till max. Då inser man att man är övergiven av alla barnen, det finns bara tråkig mat i kylen, tv'n är inte lockande och alla bloggar man förut läste för att varva ner är antingen inte uppdaterade eller nerlagda.
Jaha, vad gör man då?
Leker med katterna? Nej, de roar sig så bra på egen hand.
Gör rent deras låda eller plockar in disken? Nä, det är tråkigt!
Skriver nåt kul på sin egen blogg? Ja, visst! Om det hade hänt nåt kul.
Återstår bara att lägga sig. *suck*

Det blev inte riktigt dag zero.
Eller det kanske det blev. Den sista dagen.
Tja... det återstår att se. Har inte bestämt mig än.

I måndags hade jag fruktansvärd träningsvärk i ljumskarna.
Jag har ju sen en tid tillbaka tränat på gym.
Vanligtvis håller jag mig till de maskiner som instruktören rådde mig till.
Men i lördags tänkte jag att det hade varit kul att träna in- och utsida lår också.
Det gick väldigt bra. Ja, ända tills träningsvärken satte in.
Jag gick som om jag gjort ner mig. Det gjorde verkligen ont.
När jag var på gymmet idag nöjde jag mig med att slänga en missnöjd blick på maskinen ifråga.

Min dotter och jag var på stan igår, efter att han varit hos tandläkaren.
Inne i "Femman" rusar hon ut ur zoo-butiken och krockar med en man.
Jag öppnar munnen för att säga att hon ska se sig för, men tystnar snabbt när jag ser hur mannen ser ut. Jag uppfattade aldrig vad vitsen var med den utstyrseln, men lite roligt var det.

Två av katterna åker till sina nya ägare på söndag. Jag ska behålla en av dem. Med tanke på hur mitt hem ser ut pga av dem, så ska det bli skönt attt de åker. Blomkrukor och lampor har farit i golvet. Mina gardiner i köket är uppvikta till hälften och hela min nya soffa är full med katthår.

Fast det är klart... det dåliga överväger nog inte allt annat man har haft med dem.

Om det är dag "One" eller "Zero" kan diskuteras.
Jag tycker nog att det är imorgon, även om planet landade idag.
Om inte annat så bara för att få lägga ut Zero imorgon.

"Livet är ingen rak och lättsam korridor längs

vilken vi färdas fritt och obehindrat,

utan istället en labyrint av passager,

genom vilka vi måste söka vår väg,

vilse och förvirrade, då och då

fångade i en återvändsgränd.

Men alltid, om vi har tron,

ska en dörr öppnas för oss,

kanske inte den vi själva

kommit på tanken att välja,

utan en som till slut

kommer att vara bra för oss."

A.J Cronin

Idag hade vi en heldag med jobbet, när vi skulle få lite "verktyg" som vi kan använda i förändringsarbete.
Bla betonades vikten med att ge varandra "feed-back".
Vi jobbade ju mycket med det när vi gick samtalsledarutbildningen i våras.

Då bestämde jag mig för att ge "feed-back" varje dag. Uppskattade jag något som någon gjorde mot mig, så skulle jag säga det. Rakt, ärligt och på studs. Jag började med P-O och Rozie. En gång. Jag har dessutom för mig att jag gjorde det via sms. Typ: "Bara så du vet så tycker jag att du är snäll ibland!"

Idag när det kom på tal igen så fick jag nästan dåligt samvete. Hur ofta ger jag mina medmännsikor "feed-back" på det de gör? Visar jag ens att jag märkt att de gjort nåt alls?

Lika viktigt att ge positiv "feed-back" är det att ge det på saker som är mindre bra. Ja, på ett hyfsat sätt.
Typ: "Jag såg att det inte gick så bra. Kan man inte försöka på ett annat sätt? Vad tror du?"
Jag tror inte att jag kan minnas mig säga så alls. Gör någon fel, så gör jag något av följande saker:

• Puttar undan personen och gör det själv. På ett riktigt och korrekt sätt.


• Låtsas som jag inte ser det. Mest för att personen inte ska känna sig pinsam.


• Ler beklagande och tänker för mig själv. "Jaha... det klarade hon inte. Ännu en grej som jag klarar bättre!"

Jag ska bli en bättre medmänniska. Jag lovar! En vacker dag ska jag bli det!

Som det ser ut nu så ska jag åka 30 mil tur och retur nästa månad för att följa min mormor till vårdcentralen. Jag ser verkligen fram mot den resan.
Mormor har nu, 83 år gammal, fått sin tredje propp.
Som anhörig har vi väl, mycket tack vare avståndet, inte varit jätteaktiva i hennes vård tidigare.
Men nu börjar vi undra. Jag har pratat med läkaren idag och fått läget klart för mig.
Dvs värdena är bra och hon skall få komma hem.
"Okej, så vad händer hemma? Tar ni nya prover och kollar så att de fortsatt ligger som de skall?"
"Nja... jag vet inte. Hon kan ju ringa och beställa tid på vårdcentralen och ta sig dit för provtagning!"
I mitt stilla sinne undrar jag om hon träffat min mormor. Efter den första proppen, som satte sig på synnerven, ser hon ingenting i dagsljus. Hon hör nästan ingenting och hon pratar svenska med kraftig brytning. Hon går dåligt och har problem med hjärtat.
"Men hon har ju hemsjukvård. Kan inte de ta proverna? Skall de inte göra det?"
"Nej, de skall ju bara lämna medicinpåsarna! Förresten ser jag här att hennes B12 värde är lite lågt."
"Jaha... om man lider brist på det, kan väl ett av tecknen vara förvirring!?"
"Ja, jag säger ju inte att hon är det, bara att värdet är lågt. Men om hon beställer en tid på vårdcentralen om 4 veckor så blir det bra!"
"Mmm... sure!"

From nu skall jag bli en jobbig anhörig som ifrågasätter allt.
Varför tar ni inte prover? Varför måste hon åka till vårdcentralen, när det ändå kommer en sköterska till henne varannan vecka? Varför har ni inte regelbundna kontroller av medicinerna?
Varför har hon fått B12 och varför sköter hon inte magen?
Ja, precis allt ska vi nu granska. För jag vet att det kommer löna sig.
Jobbiga anhöriga vill man inte ha. Man kommer att arbeta hårt och effektivt för att slippa idioten på telefon varje vecka.


Jag och P-O var idag och kollade på "Patrik 1,5".
P-O brukar inte titta på svenska filmer och jag såg riktigt hur han led.
Men omdömet var att den inte var fullt så illa som han hade väntat sig.
Han gäspade bara två gånger. :)

Jag vet att jag haft båda bilderna uppe förut. Jag letade egentligen efter andra bilder och dessa låg bredvid varandra. Jag slogs av skillnaden.

Ja... förutom att det är 22 år mellan bilderna, så syns det väl inte att det är samma person?

Ja, jag medger att jag ser lite äldre ut på den till vänster... nej, menade ju höger! haha!

I lördags var vi hemma hos brodern på fest. Han och hans tjej har flyttat ihop och ville fira det. De hade lyckats få till det riktigt bra i lägenheten. Mest imponerande var att de skruvat upp sängen som en loftsäng. Rejält och stabilt var det. Jag har ingen uppfattning om hur många vi var, men någon sa att det var 12 i köket och lika många i rummet. Inte illa i en etta på 30 kvm.

Efteråt gick vi ner till Pustervik, där det spelade något band.
Jag vet ju inget om sånt. Men P-O påstod att jag vickade lite på höfterna. Själv dementerar jag det, eftersom jag är tondöv. Troligen var det nåt som kliade bara. Men det var trevligt den lilla stunden vi var där.

Nu har jag varit hemma med sjuka dottern i två dagar. All ledighet som inte är självvald är ganska trist. Jag gjorde ett försök att städa ur köksskåpen, men tappade lusten efter hälften.
Nu är det 11 dagar kvar. Saknaden är olidlig!

Idag har mina tankar gått till Wojtek och hans fru, Darunée.
I 7:e graviditetsmånaden dog deras lille pojke.

Vad kan man säga till dem i denna stund?
Det finns inget som kan lindra den smärta de känner idag.

Vi, som inte gått igenom en liknande förlust, kan inte veta hur det är.
Men kanske kan vi föreställa oss.

När man föder gör man det för att ge liv.
Barnen ger en hopp om evigt liv.
Tanken på livet man ger och får, gör att man klarar av att uthärda smärtan.
Men hur ont gör det inte då, när man vet att döden redan hittat ens lille?

Jag antar att två veckor går fort. Fast det känns inte så just nu.
Två dagar och jag lider redan av "abstinens" och då har den egentliga tiden inte ens börjat.
Jaja, man får väl hoppas att det blir trevligt. Inte för trevligt, bara trevligt!
Själv kan jag ju glädja mig åt att jag lär hinna med desto mer under dessa veckor.

Idag fyller min dotter 9 år.
I år skulle hon ha kalas hemma.
Nästa år tror jag att vi ska ha det borta!
Jag tog semester i två dagar för att jag skulle kunna göra ett riktigt kalas till henne.
Förutom det var jag också tvungen att göra en del annat.

Så trots gott om tid stod jag och dekorerade tårtan en kvart innan alla barn skulle komma.
Jag hade ställt den på ett sidobord, medans jag skar till marsipanblad till rosen.
Store sonen satt bredvid och "vaktade" sin pizza i ugnen. Dottern kom med en ballong och bad honom knyta. Visst... jag vände bort huvudet, skulle bara ta silverulorna som skulle vara kronan på verket, när jag hörde ett duns och ett "OJ!" I sin iver att få balongen knuten innan pizzan var färdig råkade han stöta till tårtan. Den for i golvet och blev en platt rosa variant av prinsesstårta.
Jag var skitstressad och började nästan gråta. Dottern frågade hoppfullt med tårar i ögonen:
"Kan du inte göra en ny?"

Inte ens jag kan göra tårta på 15 minuter.
Men alla barn hade roligt ändå.
När tonårskillarna vågade sig ut för att se lekarna barnen gjorde, så blev de snabbt favoriter.
Båda två såg att att trivas, omgivna av nio skrikande 9-åringar.

Vi hade poängpromenad också. Jag skrev frågorna i all hast, men hade klurat lite på dem under dagen. Jag pratade med Rozie och hon föreslog att en fråga skulle vara:
"Vilken sida av vägen skall du gå på?"
Jag var själv säker på att det skulle vara vänster, men när två ungar står och hävdar att de minsann vet att det är höger, då blir jag osäker och får ringa Rozie.
Hon asgarvar och frågar:
"Hur gammal är du nu? 38 eller 8?"
"Det råkar vara 39!"
"Haha, desto bättre!"

Inser nu att jag inte uppdaterat på ett tag.
För en gångs skull verkar jag ha ett liv. Häftigt!

Nu är det ju inte så i verkligheten.
Men jag har blivit bra på att låtsas. :)

Händelsen med sonen var omnämnd i lokaltidningen.
Ja, inte i vår, men där det hade hänt.
Det stod ungefär: "En 17-åring blev hotad och slagen av 2 personer.
Dessa har även hotat med att det blir värre om han går till polisen.
Polisen har namn på dessa personer."
På kvällen samma dag ringer två av de tre personer vi namngett till min son.
Första samtalet svarar han på, det andra låter han vara. Då kommer det ett sms.
Den första personen frågar om han är anmäld och om han verkligen slog min son.
Den andra tar på sig hela skulden, men skriver att han trodde allt var utrett i och med att han bad om ursäkt redan samma kväll.
Jag ringer upp killen som skickade sms:et och ber honom att lämna min son i fred.
Han ber återigen om ursäkt och säger att han förstår.

Dagen efter ringer jag polisen och säger att jag läst tidningen och att jag inte alls känner igen den version som min son lämnade.
"Hur då menar du?"
"Ja, bla var det ju tre persoenr som vi namngett. En av dem "muckade" och tillkallade förstärkning. En av dem, det vet vi säkert, slog det första och de mesta slagen. Den tredje, har inte sonen sett ge några slag eftersom det var svårt att se något alls i tumultet, men han var den som sa till honom att inte gå till polisen. Vi vill ju anklaga rätt personer för rätt saker. Min son har ju ingen mer chans att ge sin version av saken."
"Nja", sa polisen. "Nu är det ju så här, förstår du. När man håller ett förhör med någon så skriver man ju samtidigt. När förhöret är klart, läser man upp det man skrivit och då får personen godkänna eller lägga till. Det är så det går till!"
"Okej! Ja, det var ju bra. Men eftersom jag var med min son när han anmälde händelsen, vet jag ju att hon inte alls läste upp det hon skrivit. "
"Inte?"
"Nej, inte alls..."
"Du.. jag tänkte på det redan igår... Vi måste nog hålla ett nytt förhör med honom. Det är vissa saker som fattas. Kan ni komma hit?"
På måndag skall vi dit.

Jag har äntligen fått tummen ur och köpt ett träningskort. Första passet gjorde jag förra veckan. Jag kände mig lite dum när jag låg och kravlade på en matta. Hela salen var full av kvinnor i olika form och alla sparkade vi ut med benen lite och gjorde lite sit-ups. Jag gick ut efter en halvtimme och tänkte "Detta var ju baggis! Det lär ju inte ha gjort någon nytta alls!"
Två dagar senare hade jag sådan träningsvärk, så jag inte kunde sätta mig upp i sängen utan att ojja mig. Häromdagen släpade jag med sonen. Han lyfte lite, medan jag hade en genomgång av maskiner med en instruktör. Dottern satt i lekrummet och spelade spel.
Idag skulle grannen upp. Jag och sonen åkte med. Medan de var inne i innersta rummet och lyfte skrot, satt jag och försökte komma underfull med "tantmaskinerna".
Jag får se om jag klarar att jobba imorgon efter den utmaningen. :)

I lördags kväll var min store son, J, hos en kompis. De gick ner till ställets centrum och gick runt och pratade med olika kompisar. Då kommer det fram en, för min son, helt okänd kille. Han börjar "gruffa" lite med J. Han kallade honom för "Biffen" och andra saker. J frågade vad han ville egentligen och han fick väl inget riktigt svar. J och hans kompis såg ett par andra kompisar och gick vidare för att prata med dem. Då följer killen efter dem och frågar om min son är kaxig.
"Nej!", var svaret.
"Nä okej, för är du det ska jag ta en kniv och hugga ner dig!"
Efter en del annat tjafs ser J hur killen ringer ett telefonsamtal.
J ser väl inte situationen som hotfull, utan han och kompisen stannar kvar på stället. Helt plötsligt kommer det ett stort gäng med andra killar som hoppar på dem med sparkar och slag. J har ingen aning om hur många de var, men gjorde en uppskattning på allt mellan 8-15.
"De var överallt. Jag hade fullt sjå med att skydda mitt huvud."
J's kompis blir också slagen och sparkad.
Misshandeln upphör först när en plågoandes bror kommer fram och talar för storebror att han står och sparkar på en juste kille. Lillebror har nämligen gått i J's klass. När det går upp för gänget att ingen hade slagit deras kompis, som han i telefonsamtalet påstått, ber de så väldigt mycket om ursäkt med orden:
"Ursäkta oss, vi visste inte! Men du var verkligen en stabil kille. Du stod upp hela tiden. Förresten... polisanmäler ni detta, så kommer ni att få det ännu värre!"
J och hans kompis ville inte dra in sina föräldrar i detta, så de ringde inte någon. De tog sig hem till min exmake, där de skulle vara hundvakt under natten och morgonen. När exmaken kom hem klockan ett igår och såg hur sonen såg ut ringde han mig och var riktigt skärrad. Vi bestämde att ses hos polisen, där vi skulle försöka få pojkarna att göra en anmälan. J gjorde en, men hans kompis valde att avstå. Han ville inte heller följa med till sjukhuset för att kolla upp sina skador. Jag satt med J på akuten i 9 timmar igår. Tack och lov så var det inga frakturer. Kompisen däremot har idag lagat på huvudvärk och yrsel. Vi har bett honom att snarast gå till doktorn.

Ja, i mitt tycke är de fullkomligt underbara!

Idag har jag gått och grubblat värre än vanligt.
Det finns en del moln på min himmel och de verkar orubbliga.
Jag ringde för att få prata av mig lite grand.
Egentligen ville jag inte älta saker som jag ältat tusen gånger förr,
men jag kunde inte låta bli.
Då spikar hon den. Teorin som jag egentligen har själv,
men som jag inte själv kunde sätta fingret på.
Det var för många känslor och för mycket "om" och "varför" i mitt huvud.
Det var så jäkla skönt! Livet blev genast mycket ljusare.
Jag tror att det är därför man har vänner.
Tack Rosie!

Har de senaste dagarna pratat om min lista jag skrev för några år sedan.
"Så här ska min nästa kille vara"
Tänk om jag kunde komma ihåg vad jag skrev och skippa alla män som inte uppfyller mina krav.
Never mind känslor och sånt blaha.
Håll dig till listan, ehja!
Några punkter minns jag. Några får jag fundera på ett par dagar.
Nästa kille ska...

• vara händig. Han måste inte kunna allt. Men han ska kunna skruva upp en hylla och laga ett cykeldäck. Typ!
• kunna laga mat. Det behöver inte vara någon Gordon Ramsey. Bara vanlig simpel husmanskost vid behov.
• vara längre än mig. Jag snubblar nästan alltid över korta män.
• ha läst minst en bok i sitt liv. Mitt liv hade varit tomt utan mina böcker. Jag läser alltid. Har han läst minst en bok, kanske han kan ana varför jag inte kan vara utan en bok.
• kunna föra sig i sociala sammanhang. Ja, kunna hälsa, äta med kniv och gaffel och kunna tacka för maten.
• förstå att om man vill ha mig får man hela paketet. I dagsläget innebär det 3 barn och fyra katter.
• veta om och kunna hantera min jobbiga "ryggsäck".

Ja, det var vad jag kunde komma på nu.

Nej, jag sprang inte Midnattssloppet.
Jag stannade hemma och hade en mysig hemmakväll istället.

Förra veckan var hektisk. Jag bestämde mig på måndagen att jag skulle slå till och köpa en ny soffa. Jag och pojkarna tog bussen till IKEA. Väl där hittade vi både soffa och en säng till store sonen. Jag satt i restaurangen och sa glatt:
"Tänk... idag kommer vi ha en ny soffa i vardagsrummet!"
Ena sonen påpekade då att vi inte hade fått hem något än.
Det visade sig vara en ganska insiktsfull kommentar, då varken säng eller fotpall till soffan fanns i lager. Först på onsdagen fanns allt och den kvällen ägnades åt att flytta ut det gamla och plocka ihop det nya.

Barnen började det nya skolåret i förra veckan. Store sonen kör en repris på föregående år. Lille sonen börjar nian och dottern fick grannen som lärare i åk 3. Det är skönt med sommarlov, men också ganska skönt när hösten kommer och allt återgår i sin vanliga trall.

Katterna växer. Nu är de 1½ månad. De är jättesöta.
Ja, nästan alltid. När jag drog ut den gamla soffan i vardagsrummet och hittade massor av kisspölar och en bajskorv under den, var jag inte riktigt jätteglad. De blev instängda i grovköket under några dygn. Men sedan förbarmade jag mig över dem och låter dem nu vara i köket och hallen.
Så små kattungar hittar de mest underliga ställen att sova på. Ibland får man leta länge innan man hittar dem.

Idag fyller jag år. Nu har jag ett år kvar till jag blir 40. Jag hann inte vakna i morse förrän jag började oroa mig för vad jag ska hitta på på min 40-årsdag. Hade livet varit som det skulle, så hade jag och min älskling varit på hemlig ort och ägnat oss bara åt varandra.
Nu är inte livet som det ska, tyvärr!
Veckans mest bläddrade bok är iallafall:
"Dumpa honom. Han vill faktiskt inte ha dig!"

Nästa vecka är det meningen att jag skall "springa" Midnattskoppet. Eftersom jag röker värre än någonsin och inte har sprungit ett steg sen i maj, har jag lite lätt ångest över detta. Men jag bestämde mig idag för att jag ändå skall ta mig runt. Då lär jag mig kanske att inte ha övertro på mig själv en gång till. :)



Ibland får man ta de små stunderna och spara dem till sämre dagar.
Dessa dagar har haft såna stunder.
En semester innebar att läget ändrades igen.
Ja, egentligen inte. Men ändå lite.

Sista dagen innan jobbet börjar igen. Den kunde ju varit lite roligare. Iallafall lite soligare. Jag har kämpat med bråkiga datorer hela dagen. Min dotter skulle få min mammas gamla dator. Brodern påpekade att den hade ytterst lite minne. Jag var dock optimistisk och sa att det enda hon behövde var en surfdator med messenger. Den klarade inte ens det! Hon fick ta sonens gamla dator. Den funkar okej, men hon kan av någon anledning inte gå ut på google med den.
"Hur ska jag då hitta bilder på 'Tokio Hotel'?"
Ja, det var bara att välja. Antingen Google eller Messenger.
Mellan alla installationer och omstarter har jag frostat av kyl och frys också. Nu blir det inte av igen förrän nästa år. :)

Igår var det bröllop. Fantastiskt fint i rådhuset.
Datumet var lite speciellt. Man vigde 24 par i timmen igår.
Klänningen var fin. Uppsydd i brudens hemland Vietnamn.
Det skålades i champange på innergården.
Vädergudarna höll sig i skinnet. Inte en droppe regn.
Det bjöds på restaurang. Vin till maten och sushi till förrätt.
De flesta avslutade lugnt och sansat.

Vi var fyra som blivit lite på örat och som tyckte det var synd att gå hem.
Man skulle kunna tro att det var jag som bestämde vart vi skulle ta vägen.
Men jag bara hängde med och hamnade på, hör och häpna, Dubliner's.
Jag försökte flirta med vakten så vi kunde komma upp gratis för att lyssna på "Snowstorm"-Gunnar. Men, enligt P-O, var det också det enda pinsamma jag gjorde under kvällen.

Jag fick bilder på bröllopet, men det var också allt. Min telefon blev överhettad och lade av. Därför blev det ingen bild på mig som uppklädd bröllopsgäst.

Bara för att de är så söta!

I en artikel i Aftonbladet kan man läsa följande:
"I nyutkomna boken ”Myth of Monogamy: Fidelity and Infidelity in Animals and People” menar författarna till och med att monogami strider mot människans natur.

Bara tre procent av alla däggdjur har samma partner hela livet. Oavsett om vi pratar honor eller hannar. Till skillnad från tidigare evolutionsbiologer har man nämligen upptäckt att även honan får fördelar av att vara sexuellt aktiv med olika partner:
Fler befruktade ägg och miskad risk för genetiska defekter på avkomman.

Men, som författarparet påpekar. Det är en förklaring – ingen ursäkt i människoriket. Människan bör vara så långt utvecklad att vi kan höja oss över de primitiva instinkterna."

Lite förvånad är jag att inte Kolumnen har nappat på artikeln.
Det är ju som taget ur hans mun.
Ja, just raden som lyder "monogami strider mot människans natur."
Jag är inte rätt person att argumentera mot, så det låter jag bli.
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som drömmer om evig kärlek.
Allt handlar bara om primitiva instinkter. *suck*