När jag går till träningen, går jag över en järnväg.
Just när jag kom idag, fälldes bommarna ner vid gångvägen.
När jag stod där kom jag att tänka på en olycka för nåt år sedan.
Det var en kvinna som var ute med sina hundar.
Av någon konstig anledning hamnade hon på spåret och blev överkörd.
"Vad skulle hon på spåret att göra, dumma kvinna!" tänkte jag för mig själv.

Precis när jag tänkt klart tanken, ser jag ett äldre par längre bort.
De står 100 meter från övergången, mellan stängslet och spåren.
Trots att bommarna gått ner, tänker de alltså ta sig över.
10 sekunder efter att de rusat över, kom tåget.
Vilka fullständiga idioter!
Konstigt att det händer olyckor?
Nej, knappast!

Det är inga kaxiga katter jag fått hem igen idag.
Vet inte vad de tycker är värst, besöket hos veterinären eller tratten de måste ha runt huvudet i 7 dagar framöver. Allt gick bra. De är nu kastrerade, vaccinerade och chipade.

I paketet ingick en påse med lite av varje till katterna. Mat, matbricka, pennor och nyckelband.
Kanske är det ett sätt att tala om för katten att den nu kan börja springa ute.
"Kräv först en hemnyckel av matte. Packa sen matsäcken och ge dig ut. Men glöm för guds skull inte att skriva en lapp, där du talar om vart du går!"

Tänk om vi varit som katterna.
Helt galna nån gång om året.
(Jag vet att vissa skulle vilja säga att jag är det året om, men... )
Tänk om vi i en vecka skulle gå och skrika "Jag är villig!" till allt om rör sig.
Om vi helt plötligt skulle börja åma och kråma oss. Gnida oss mot allt som går att gnida sig mot. Så fort nån går förbi, slänger man upp ändalykten och säger förföriskt med kurr i rösten "Ja... ta mig!"

Thyra är en ganska "sval" katt. Hon brukar mest stryka runt.
Men några gånger om året är hon verkligen pratsugen och kelsjuk.
Nu har det börjat igen. Snart ligger hon och ålar sig på golvet igen.
Tur att jag beställt tid för kastrering på måndag!

Lite mat och några öl gjorde susen.
Det var trevligt!
Det piggade upp lite!

Sitter och känner mig ensam och deppig.
Efter en titt i lägenheten,
inser jag att jag inte behöver känna så.
Jag har tusentals med myror i hallen!

På jobbet:
Boende: "Du är förfärande..."
Jag: "Va? Varför tycker du det?"
Boende: "För du är så vacker!"

Chocken över att jag blivit raderad från msn gjorde mig sjuk.
Jag gjorde pappersarbetet klart på jobbet, sen gick jag hem.
Nu ska jag vara ledig i två dagar och hämta nya krafter.
Mycket vätska krävs efter alla tårar jag spillt,
så jag laddar soda streamen med ny patron innan jag lägger mig!

Just nu ogillar jag läget.
Verkligen!

Varför gjorde du så?

Idag har jag varit lite kulturell.
Jag, brodern, hans flickvän och vår gamla mor var på stadsmuseét och tittade på GP's utställning om sina 150 år. Efteråt promenerade vi till Haga och åt mat på "Solrosen". Mamma tyckte det skulle bli spännande att lyxa till det och äta vegetabilisk mat på stan. Vi avslutade heldagen med bio.

När min dotter var en månad ungefär, satt min mormor och höll henne.
Dottern skrek och min mormor sa:
"Hon har sin mammas röst!"
Min fd. man blev alldeles förförad.
"Det har hon inte alls. Den är mycket ljusare."
Jag hoppades att exmaken hade rätt.

Men igår säger dottern:
"Jag kan inte sjunga, för jag har en sån killig röst. Det sa en kille på skolan."
Jag blir så himla ledsen för hennes skull. Redan vid 9 års ålder får hon bekräftat att hon aldrig kan bli den perfekta kvinnan. Är man inte liten och späd med ljuvligt klingande stämma, så kan man aldrig bli det. Jag vet!

Mitt celibatliv är inte så bra för mig. Jag har gått upp 3 kg!
Antingen det eller så beror det på att jag bakade väldigt goda kanelbullar till sonens födelsedag. De är slut nu!

Nästa vecka kommer det sista avsnittet.
Vad har jag se fram mot då?
Jag bara älskar såna här serier!

Ska man ut och resa kan det vara bra att vara språkligt begåvad.
Åker man på charterresa kanske man inte behöver kunna det lokala språket.
Men det kan ju vara bra att kunna sin svenska.
Annars kan man framstå som lätt korkad.
Kolla här

Nu är det klart och bestämt!
Min 40-årsdag skall jag och barnen fira i den grekiska ö-världen.
Kreta blir det nog. Kanske inte så märkvärdigt för andra.
Men jag är hur glad som helst!

Ont i huvudet, förkyld och allmänt ynklig. Det är jag!
Mår inte alls bra. Men är inte heller så sjuk att jag ska stanna hemma från jobbet.
Livet visar sig inte direkt från sin ljusa sida just nu.

40-årskris?

ja, kanske lite...

Grannen och jag tränade. Samtidigt funderade han på vad han skulle hitta på för sin fru på hennes 40-årsdag. Vi spånade lite och jag berättade vart mina funderingar lutat för min egen födelsedag.
"... men det blir väl bara en resa till Fredrikshamn. Där kan man sitta på puben och röka!"
"Jaha!", sa han "Gud vad jag saknar det!"
"Men... du har väl aldrig rökt?"
"Nej, men jag saknar rökiga pubar. Det är riktiga pubar det!"

Idag var vi återigen hos tandläkaren. Dottern skulle bättra på en gammal lagning. På bussen hem stiger två killar i 16-årsåldern. De sätter sig längs bak. Plötsligt tvärnitar chauffören och skriker:
"Ta ner fötterna, annars åker ni av!"
Killarna ändrar ställning, men tar inte helt ner fötterna. På nästa hållplats går chauffören fram till dem och säger:
"Varsegod och gå av!"
Killarna reser sig inte, utan tjatar emot.
"Du kan inte slänga av oss!"
Chauffören står kvar och tjafsar med dem en stund. De vägrar fortfarande att gå av. Jag tycker att det är bra att hon reagerar på ett beteende, som även retar mig. Men jag funderar på vad hon ska göra nu när de vägrar att gå av. Hon kan ju knappast bokstavligen kasta av dem. Hon går tillbaka till förarhytten igen. Killarna sitter nöjt kvar.
Alla hör vi hur chauffören ringer efter hjälp. Hon lägger på och vi står kvar ett minut eller två. Sen reser sig killarna och stiger av, med orden:
"Åk vidare då, kärringjävel!"
Dottern viskar andlöst till mig:
"Oj, vad sträng hon var!"

Vad är ert första barndomsminne?

Jag har två.

Ett bra och ett dåligt.

Jag är osäker på vilken händelse som kom först.

Troligen den bra.

Vi var på landet och skulle äta middag hos Farmor.

Landet ligger vid havet.

Farmor ägde ett pensionat där på den tiden, "Panget".

Det var ett ställe med stor matsal med linnedukar och silverbestick.

Vi barn gick alltid in i köket.

Där fanns en kokerska, Bertha.

Det var ett stort kök med stora grytor och med köksverktygen hängades från taket.

Eftersom jag då var liten och söt, brukade hon säga:

"Ninnie, gå och ta dig en glass!" (Ninnie var vad jag ville kallas på den tiden.)

Iallafall, vi promenerade alltid till Farmor.

Mitt första minne är just från en sån promenad.

Jag går ner för backen och tittar på mina fina strumpor.

Jag hade vita spetsstrumpor på mig.

De fina, ni vet. Knästrumpor.

Skorna minns jag inte, bara strumporna.

...och känslan!

Ja, jag kom upp i morse och stegade iväg till elaffären. Jag bar kartongen hem och var helt skakis i armarna sedan. Men gud, vad den suger bra! :)
Tandläkaren trodde inte riktigt på smärta efter att man dragit en visdomstand. Hon ville inte skriva ut Iprén till mig, men skulle konsultera en expert. Jag var snäll och foglig, men undrar stillsamt om jag inbillat mig smärta i 2½ års tid. Nej, knappast!
De tog röntgenbilder och inga hål hittades. Dock blev det ett stort hål i plånboken, precis som jag befarat. 830 kr kostade det. Men det kanske är värt det, för nu vet jag ju att jag får behålla mina tänder i minst ett år till.

Tre dagars ledigt hittills och inget att rapportera. :)
Imorgon ska jag åka iväg till elaffären och titta på en dammsugare.
Den lilla jag har dög fint förut. Men nu när jag har en lurvig hårboll som springer runt, räcker den inte alls. Bara soffan måste ha en grundlig dammsugning flera gånger i veckan. Ja, vart jag än vänder mig har jag katthår.
Jag tar vändan om elaffären, innan jag åker till tandläkaren. För jag anar att det jag får betala för mitt besök där, kommer få mig snål och grinig i flera dagar efter.

Vem är din förebild?

1. Ta fram en kalkylator (Din dator har en).
2. Välj din favoritsiffra mellan 1-9.
3. Multiplicera med 3
4. Lägg till 3, och multiplicera med 3 igen
(Jag väntar medan du tar fram kalkylatorn...)
5. Du har nu ett 2- eller 3-siffrigt tal.
6. Lägg ihop siffrorna.
(Har du tex 55 så tar du 5+5. )

Ditt tal är då ...

Scrolla nu ner...



Kolla nu med ditt tal vem din förebild är i listan nedanför:


1. Albert Einstein


2. Nelson Mandela


3. Barack Obama


4. Drottning Silvia


5. Bill Gates


6. Mahatma Gandhi


7. Oprah Winfrey


8. Hillary Clinton


9. ehja


10. Abraham Lincoln


Jag vet... Jag har den effekten på folk!
En dag kan du förhoppningsvis också bli som jag. Tro mej!

P.S. Sluta byta siffra. Jag är din idol.
Lev med det och ha en bra dag!

Igår (!) fick jag min julklapp av P-O.
Jag hade egentligen bestämt att vi inte skulle köpa klappar till varandra. Först och främst av den anledningen att vi inte längre är ihop. Sen har jag knappt pengar kvar efter att barnen krävt sitt och P-O kräver dyra presenter.
Men jag pratade med honom när jag var på Ullared och han tjatade.
"Klart att du ska köpa något till mig!"
Jag slängde ner ett påslakan-set. Det behöver han.
Sen gjorde han en stor affär av min julklapp.
"Nu måste jag köpa något till dig!"
Jag förklarade att den inte fick kosta mer än 69 kr, för det kostade min julklapp till honom.
Några dagar efter julafton jobbade vi båda och han fick sin julklapp.
Han blev jättebesviken.
Jag blev dock nöjd med min. Man kan bara konstatera att han inte höll överenskommelsen om 69 kr. Jag fick ett presentkort på Tribe och kan nu pierca min andra tutte med. Tack!

Som jag nämnde redan igår fyller min lille son 16 idag.
Det blev ett lugnt och stillsamt firande med mormor och Rozie på besök.
Nästa månad fyller store sonen 18.
Jag gav honom två alternativ.
Fest med kompisar eller middag på restaurang med mamma.
Gissa vad han valde!

Något jag tycker är ganska kul är att mina söner umgås med varandra och de har gemensamma vänner. De har alltid stått varandra nära, men jag trodde faktiskt att de skulle "växa" ifrån det. Att de med sina olika personligheter skulle utvecklas åt olika håll och få allt mindre gemensamt. Ett tag var jag riktigt orolig, eftersom de allt som oftast var som hund och katt. De tjafsade om allt och smockan var inte långt borta. Men nu verkar det ha vänt och när storebror nu ska ha fest, är det givet att lillebror ska vara med.

Såg ett avsnitt på "Sex and the city" förut.
Carrie har sin Mr Big.
Han betedde sig riktigt illa mot henne ibland.
Han gifte sig tom med en annan.
Hon träffade andra och försökte utan honom.
Men ändå... de hade nåt speciellt
och återvände hela tiden till varandra.

Så... alla olyckskorpar! Det kan gå!
Varför ska jag ge upp hoppet?
Jag medger att det ser jäkligt surt ut nu.
Men hoppas kan man ju alltid!

Jag bakar kanelbullar och kakor.
Store sonen hjälper mig att göra tårtor.
Dottern springer runt och hjälper till med lite av varje.
Jag ber lille sonen att skala potatis.
"Nej, jag fyller år imorgon och behöver inte hjälpa till!"
"Men det är ju imorgon! Skala potatis nu!"
"Nä... orkar inte!"

En timme senare kommer han ut i köket för att hämta mat.
Han suckar högt när han måste gå runt mig.
Jag sopar golvet som avslutning på flera timmars bakning.
Väl framme vid kastrullen utbrister han:
"Va? Ska vi ha ris till kalopsen?"
"Ja, det var ju ingen som ville skala potatis."
"Ah.. men! Det kunde ju du ha gjort!"

Ibland funderar man vad de (läs: tonåringar) grundar sina idéer på.
Är det för att jag är hans mamma som jag är den givne att skala potatis?
Kan det vara så att han anser mig vara den som är bäst på att skala potatis?
Är deras selektiva perception mer selektiv än andras?
Valde hans hjärna att sortera bort hela "Mamma har mycket att göra"- grejen?

Häromdagen skrev jag i en kommentar:
"Nu har jag ingen man, men är stark i att leva som ensamstående och har inte längre en rädsla för ensamheten. Den har jag kommit över och insett att jag är en duglig person i mig själv."
Lite väl häftigt kanske. Men det är sant. Vad jag inte skrev är att jag faktiskt ändå har en dröm om att någon gång leva i tvåsamhet igen.

Vad jag inte riktigt tänkt på, eftersom mitt celibatliv inte varat så jättelänge, är sexbiten. Efter en månad i celibat tänker jag inte på annat.
Jag lade mig för att vila efter jobber förut. Jag vaknar av en ganska otäck dröm.

Jag är först inlåst på ett kylskåpslager. I mörkret. Jag hör hur två män kommer och letar efter mig. Jag gömmer mig så länge jag kan. När de sedan kommer runt "mitt" kylskåp, hoppar jag på den ene och sätter mig gränsle (trots att han står upp) på hans axlar. En jättebra position hade jag räknat ut.

När jag sen insåg hur bra jag hoppade/flög, stod jag helt plötsligt i en fullsatt teatersalong. Längst bak i salongen, nästan vid nödutgången, satt en attraktiv man. Jag flög då, med en mantel över mina axlar, från scenen och satte mig på samma sätt som på kylskåpsmannen. Hela tiden med en beslutsamhet om att bli tillfredsställd.

Nu när jag skriver det, verkar det inte alls otäckt, men det var det!
Om jag drömmer såna här drömmar efter en månad, hur ska jag bli sen då?
Iof... jag har haft uppehåll tidigare och vet att det "går över".
Men jag vet att det blir värre, innan det blir bättre.

Jag sitter på jobbet och surar över min tre timmar långa rast.
Idag är jag hemifrån mellan 06.30 och 22.30.
Det finns inget vilorum att tillgå. Jag har 2,5 mil hem och ingen bil.
På måndag är det chefen som ska få skäll. Visst sjutton måste det finnas ett vilorum? Speciellt på arbetsplatser med delade turer.

Förut fanns det två vilorum. Det ena är ständigt låst numer. I det andra saknas det en madrass. Det är 20 veckor sedan jag påtalade för chefen att man måste se över detta. "Men det är väl ingen som sover i det otäcka rummet iallafall?" Lätt för henne att säga, som jobbar måndag till fredag mellan 8-17.

Idag när jag var nere och tittade på sängen, såg jag att någon bäddat och legat på den UTAN madrass. Jag gjorde inte det, utan sitter på enheten och förpestar tillvaron för mina arbetskamrater istället. Nån måste jag ju få ut min aggressioner på. När klockan är 14 ska jag ju vara pigg och glad och ta hand om mina boende.

När min dotter var 3 år, var vi i Trollhättan på McDonald's.
Allt var kaos den dagen. Jag och exmaken bråkade. Sonen tappade milkshaken. Vi var trötta och stressade. Vi "kastade" in ungarna i bilen och ville snabbt komma hem. Mitt i detta saknar dottern sina Pommes och skriker för full hals:
"Var är fitterna? Jag vill också ha mina fitter!"
Kan man göra annat än att börja skratta?

Om någon inte riktigt är som han ska, hör man ibland folk säga att han "inte har alla hästar i stallet" eller "inte har alla pommes frites på tallriken".
Vår version blir då givetvis: "Han har inte alla fitterna på tallriken!"

Idag har jag insett att jag inte har det. Troligen inga fitter alls!

Häromdagen satt en tjej på jobbet och berättade om sin sons jeans-inköp. Han hade hittat ett par för 1400 kr och sa då till sin mamma att han tyckte det var för mycket. "Max 1000 kr får de kosta!". Eftersom pojken är 12-13 år och det var mamman som skulle punga ut med pengarna, var hon väldigt stolt över hans sunda reaktion. Det hade jag också varit.

Själv har jag inte köpt jeans på ett år. Förra året var jag och P-O ute i 2 dagar för att leta jeans till mig. Jag hittade absolut inget.
De enda jag hittade var ett par av märket "G-Star Raw".
P-O sa "Köp dem! Jag betalar!" Efter mycket tjafs och funderande från min sida, blev det så. De kostade 1300 och jag tyckte det var på tok för mycket.
Men... jag har aldrig fått så mycket komplimanger för mina byxor, som jag fått med dessa.

Under året som gått, har jag tittat på jeans flera gånger. Aldrig hittar jag något som är snyggt om priset ligger på 4-500, vilket jag tycker är ett skäligt och överkomligt pris för jeans. Grejen är också att de jeans jag fastnar för är just "G-Star Raw". Jag tycker de är skitsnygga.

I mitt funderade har jag kommit överens med mig själv att jag ska lägga mer pengar på ett par jeans. Hellre det än att köpa 3 par för 400, som jag inte kommer att trivas med.

Så när vi satt på jobbet och diskuterade dyra kläder, säger jag:
"Jag köper "G-Star", för jag tycker de är så snygga!"

Efteråt skämdes jag som en hund. Jag kunde ju inte ta tillbaks det jag sagt. Vad jag menade var ju att jag kan tänka mig att köpa dem. Men jag har ju inte gjort det.
Vad tror de om mig nu? Att jag, fattiglappen, sitter och försöker dilla i dem att jag är en kvinna av klass. Fan va pinsamt!

W antydde i sitt inlägg igår att han har en större lägenhet, än han har i verkligheten.
"Det slår mig nu, vad liten den ser ut. Bara det här rummet är ju på minst 60 kvm!"

Jag satt och tittade länge på bilderna och frågade följande i en kommentar:
"Som det ser ut på bilderna här så har du sovrum, vardagsrum och matrum i ett och samma. Förutom köksvrån, är det baren och salongen som tillkommer då? Eller vilka kvadratmeter, som du antyder skall finnas, fattas på bilderna för att göra ditt hem till en "våning" i dess rätta bemärkelse?"

Idag har han svarat och där framkommer det att lägenheten består av kök, toalett och ett rum på 60 kvm. I framtiden ska det kanske byggas större, bla, bla...

Hade jag varit han, hade jag skämts för min ynka försök att göra mig märkvärdigare än vad jag egentligen är. Precis som jag gjorde med jeansen. Trots att det egentligen var en felsägning.