Förresten... jag har länge funderat över Telenors reklam.
De nämner Allemansrätten och att den är inskriven i grundlagen.
Varje gång jag hört det har jag tänkt:
"Måste komma ihåg att kolla upp det!"
Jag har gjort det nu.
Sen 1994 är Allemansrätten inskriven i en av grundlagarna.
Visste ni det? Jag hade ingen aning om det.
Men jag inser nu att även reklamsnuttarna kan vara bildande.

När jag har hjärnsläpp får det duga

med en bild på en arg Johanna.

Jag blev sur när hon kissade på dagiset

och satte henne därför på koppel.

Jag är inte poppis i kattvärlden nu!

Det finns en person som stört mig under en längre tid. Får jag frågan om varför jag mår dåligt i hennes närhet, har jag hittills inte kunnat beskriva det riktigt. Visst, jag har kunnat peka på saker hon gjort eller inte gjort. Men jag har inte kunnat förklara känslan jag får. Men igår kväll kom jag på det. Hon är en energitjuv!

Jag har tidigare upplevt känslan, men då i förhållande. Vissa människor bara kräver och tar, men ger absolut ingen näring tillbaka. Allt fokus ligger på dem. Man ska se dem, ta hand om dem, lyssna på dem och framför allt ska man känna med dem. De uttrycker inte detta i ord. Men upptäcker de att fokus riktas mot någon annan, händer genast något i deras liv, så att de åter hamnar i centrum.

De är totalt oförmögna att ge något tillbaka. För då är ju inte de själva i centrum.
Visst kan de ibland ge en hjälpande hand. Men då endast för att själva vinna fördel.
"Se vad jag har gjort!"
Att vara nära en sådan person tömmer en till slut på både energi och empati.

Jävla IPRED-lag!
Tack vare den försvann min enda chans att hålla koll.
Vad ska jag göra nu?
Ingen idé att fundera ut nåt,
snart kommer det väl en lag som sabbar det med!

Denna helg har gått i sömnens tecken. Jag har varit trött, deppig och håglös ett tag nu. Det är mycket som ska göras och annat som trycker mig. Nåt som är extra jobbigt är att allt är så himla dyrt nu. Jag ville ha en rejäl reskassa med till Kreta. Men de matpengar jag lägger undan varje månad är som en spott i havet bara. Frågan är hur många procent en normal matkasse gått upp med det senaste året? Vi får väl se om jag lyckats spara ihop nåt alls i augusti.

En man åker fast för rattfylla vid flera tillfällen.
I väntan på rättegång får han en hjärnblödning och hämtar sig aldrig efter den. Han kan inte gå och blir rullstolsburen. Hemmet och bilen såldes. Han är över 60 år och flyttas därför till ett annat boende och får hemtjänst. Han blir därmed nästan helt bunden till sitt hem och är totalt beroende av anhöriga och hemtjänst.

I rättegången blir han dömd för rattfylla och man funderar ut lämpligt straff. Fotboja eller fängelse? Jag trodde det var självklart. Det är onödigt att kasta ut pengar på en fängelsevistelse för honom. Han befinner sig redan i ett. Hans eget hem.
Denna man kommer aldrig att sätta sig bakom ratten igen. Han har fått ett värre straff än Svenska Staten kan ge honom. Jag sa till anhörig att det självklart blir fotboja. Men... för ovanlighetens skull hade jag fel. Han fick fängelse i tre månader.

I sista stund kom det fram att han inte hade riksfärdstjänst och därför fanns det ingen möjlighet för honom att inställa sig på anstalten idag. Från klockan 17 i eftermiddag är han inte bara en sjuk gammal man, utan också en efterlyst brottsling!

Idag var det föräldramöte i dotterns fotbollslag.
Allt som har med fotbollen att göra ger mig andnöd. Jag, klubbstuga, bollsinne och lag-anda går inte ihop. En gång i världen var jag medlem i Mossens BK. De var väldigt glada när jag slutade. Jag är dock en duktig mamma som uppmuntrar dottern till detta. *ler åt ironin*

Jag satt iallafall där, i ett svettigt omklädningsrum och lyssnade på tränarna. Jag sneglar lite runt mig och ser en kille som jag känner igen väldigt väl. Men vem är han? Jag funderar över detta och kan inte komma på det. Jag sneglar på honom ibland och tankarna far runt. När tränaren så säger namnet på killens dotter, ramlar slanten ner. Han är svåger till min fd. granne.

Då kommer en fyra år gammal minnesbild upp.
Jag ser mig själv, fulltankad med vodka/redbull, sitta och prata om finnar och deras håriga bröst. Den fd. grannen pekar på sin svåger och säger att han är både finne och hårlös på bröstet.
"Nää!", säger den skamlöst, dragna jag och lutar mig fram över denna lilla man.
"Får jag se?"
Jag är väldigt närgången och får ett sms av Rozie, som sitter rätt över bordet, där hon talar om att jag är lätt pinsam.

Tyvärr slutade inte pinsamheterna där. Tidigt på morgonen ringde mannen till sin fru och bad henne hämta honom från festen. Hon vägrade eftersom de hade bråkat. Jag föreslog att han kunde få sova på min matta. Valet mellan den arga frun och den fulla grannkvinnans matta var tydligen inte så svårt. Han promenerade de 2,5 milen hem!

Det var ingen trevlig minnesbild att få där på föräldramötet!

Jag hann knappt börja återuppta bloggandet, innan vi fick fnurra på tråden igen. Ja, inte pga bloggen. Fast jag börjar nästan undra om jag funderar mer och blir mer grälsjuk när jag har bloggen aktiv. Ja, jag vet inte, men man kan ju undra.

Folk frågar vad jag gör nu för tiden. Ja, jag vet inte, men jag vet att jag inte hinner med det jag vill hinna med. Hela tiden måste jag prioritera och det gör mig galen. När jag jobbar brukar jag ta det lugnt efter jobbet. När jag är ledig vill jag hinna med allt.

Idag hann jag med en hel del, men var ganska frustrerad när jag ställde in skottkärran i förrådet nu ikväll. Jag hade god hjälp av killarna. De hjälpte mig att bära och olja in trallorna på baksidan. Jag hann dock inte få dem på plats som jag önskade, eftersom jag måste laga mat och ordna för morgondagen.

P-O ringde och föreslog att jag skulle skaffa mig en man.
Jag höll på att flippa!
"En man? Jag har varit gift. Inte fan har man fått hjälp i trädgården för det. Det brukar låta: 'Jag orkar inte! Måste träna! Måste jobba! Jag är trött! Kan du inte göra det en annan dag? Hur gör man?'
Nä... inte fan behöver jag en man!"

Som vanligt blir jag tårögd av såna här historier.

Man kan ju bara gissa hur länge de låter henne behålla ögonbrynen i det skicket.

På väg hem från jobbet hamnade jag i värsta huliganbråket. IFK slog Djurgården i fotboll och Stockholmarna var lite griniga för det. Det blev vilt slagsmål vid Centralen. Jag missade det blodigaste, men hann ändå se en del. Det var Påskaftonens höjdpunkt. Annars var påskbrasan pytteliten och inget roligt fanns det att titta på. *besviken*

Jag har funderat och kommit fram till att jag nog ska lägga ner bloggandet igen.

När jag startade bloggen hade jag massor att skriva om.
Jag skriver bäst när jag mår sämst. Nu mår jag ju så himla mycket bättre.
Livet har ordnat sig och det flyter på ganska smärtfritt.

Men sen känner jag att jag "cencurerar" mig själv för mycket.
Mycket av det som händer, kan jag inte skriva om av hänsyn till andra.
Jag vill inte såra eller förstöra. Inläggen blir då stela och trista.
Jag kan inte skriva om mina glada och lyckliga stunder.
Ej heller om de tråkiga, då "fel" personer ofta ingår.
Det blir trist att skriva och jag kan bara gissa hur det är att läsa det!

De sista veckorna har mina inlägg blivit både "härmade" och till viss del kopierade.
Det känns trist. Vad är vitsen? Ska jag skriva för att Kolumnen inte ska lida av sin idétorka? Nej, det är inte roligt längre!
Jag lägger ner och återkommer kanske... eller inte!

Ibland vågar man lite extra och ibland behöver man reda ut saker och ting. Jag har fått gjort både och idag.

Däremellan var jag på IKEA och handlade nya dricksglas.

Fick också en blomma som jag fick hittat grejer till.

Nu är jag helt slut, men mycket nöjd!

Som vanligt har jag skällt en gång för mycket och väntar nu ett 8-veckor långt straff.
Jo, det är tyvärr så det brukar vara. Jag måste lära mig att sluta skälla .
Men jag hade faktiskt föredragit piskan framför tystnaden!
Haha... jag ska föreslå det! Det kanske hamnar i god jord!

Jag har inte bara gjort en tavla. Jag har fått en också.
Jag sa till sonen:
"Kanske kommer den att vara det mest värdefulla i mitt hem när jag dör!"
Han sken upp. "Säg inget till de andra!"

Faktum är att jag har bekanta som delade upp saker innan modern gått bort.
Jag frågade:
"Vad fick du?"
"En tavla!"
"Jaha, vad fick din bror?"
"Sommarstället på västkusten.
Men det är lugnt! Det gick på ett ut."

ehja

Vänligen notera följande:
ehja är inget namn och behöver därför inte stavas med stor bokstav.
Jag skulle föredra om ni skrev det med enbart små bokstäver.
Tack!

Vaddå "Short Message Service"?

Ibland blir det långt!

Jag var nog lite trött!

Igår tog en 18-årig flicka livet av sig.

Jag kände henne inte.

Men jag har ibland läst hennes bilddagbok.

Alla visste att hon mådde dåligt.

-Tack Gud för internet!-

Men vem skulle egentligen ha hjälpt henne?

Vem kan/vill/orkar hjälpa våra vilsna ungdomar?

Med förfäran ser jag idag att min "plastsyster"

lagt ut gamla bilder på oss på Facebook. Detta är nog ett kort från 1986 eller 1987.

Jag har redigerat kortet lite.

Orginalet visade upp fruktansvärda strumpor.

Hon hade lagt ut andra hemska kort,

men de mår bäst av att glömmas!

Nu börjar vårtecknen ramla in.

Både i trädgården och telefonen.

Solen får fart på både livsglädjen och lusten.

När inlägget nu legat ute ett dygn får jag väl, efter uppmaning, förklara att ovanstående text kommer från ett sms jag fick igår. Jag har alltså inget med kladdet att göra.
Tyckte bara att det var roligt!

Efter 2 jobbiga veckor med sjukdom, fest, jobb och annat var jag helt slut.
Dottern skulle ha "lär-känna-din-klass-bättre"-filmkväll på skolan. Vi föräldrar förväntades hjälpa till. Jag skulle baka pizza och leverara den till skolan kl. 19 på fredagen. Eftersom jag inte har bil, vilket jag påtalat för läraren- som dessutom delar garage med mig- blev det lite rörigt. Men dottern kom till skolan, pizzan kom dit med Rozies hjälp och jag var klar och färdig för sängen kl. 22.

Igår slöade jag mest hela dagen. Läste om en bok en bok som handlar om en man som hade fru och minst tre älskarinnor på samma gång. När älskarinnorna funderade på att lämna honom blev han helt galen. En av dem stod dock på sig och blev mördad. W ringde när jag var mitt i rättegången. Jag berättade då att jag satt samma diagnos på honom som mannen i boken fått. "Ett narcissistisk monster oförmöget att känna något för någon annan än sig själv."
W fattade inte vad jag grundar det på. Jag lovade att förklara det här på bloggen. Men jag får göra det en annan dag.

Idag har jag målat mitt storarums-tak. Det måste man väl alltid göra efter en lyckad fest?
Jag har också gjort en del annat nyttigt och är nu redo för en ny arbetsvecka.

Förut när jag satt och läste min egen blogg slogs jag av att jag inte har lagt ut någon gratulation till min nyblivna 18-åring. Jag ringde senare Rozie i ett annat ärende och då utbrister hon plötsligt: "Varför har du inte gratulerat sonen på bloggen?"

Det är en miss! Men jag får skylla på bak och andra förberedelser inför festen. Ofta skriver jag inlägg som aldrig blir publicerade, för jag vill ha dem på ett sätt, men jag hinner inte göra klart dem, innan jag får annat att göra. Nu har jag dock publicerat det utkastet som var tänkt att hamna här den 28/2.

Det är sak samma med inlägget som jag skulle skriva igår. Jag retade upp mig på en artikel i Aftonbladet om könsneutrala namn. Där stod det att vissa vill sluta använda orden "han" och "hon". Man ska istället använda "hen" för alla, oavsett kvinna eller man.

Jag hade tusen protester till detta och andra absurda saker som föreslås och beslutas om i jämnställdhetens namn. Men först blev jag störd av min mamma. Jag pratade med henne en stund och när jag återvände till datorn hade irritationen runnit av mig. Jag bestämde då att tona ner inlägget och kanske ändå få med några argument i et kort inlägg.

Då störs jag av ett telefonsamtal! Sen var klockan för mycket och insperationen som bortblåst. Ni kommer alltså inte att få läsa om vad jag tycker i frågan! Utkastet finns kvar, men man går aldrig tillbaks till missade idéer. Iallafall inte jag.

Grattis- inlägget var ett undantag, för det är klart att det ska grattas, även om inlägget i sig är lite B.

Efter allt tvättande och städande efter festen, sa jag igår till killarna att jag behövde lite egen tid. Jag bokade tid i bastun och sönerna passade lillasyster.
Väl i bastun tyckte jag att piercingen sved. Jag tog då ut den. Men glömde sedan att sätta i den igen. Idag har hålet växt igen! Jag har försökt att "köra in den" med lite våld. Men jag vågar inte för mycket. Man måste ju vara rädd om det lilla tutte man har! Så trots att det var läkt och piercingen är över ett år, räcker det med ett dygn för att hålet ska vara "ogjort"!

Festen var lyckad, säger de som vet.
Själv hade jag lovat att hålla mig borta. Men gick dit ändå.
Första gången kunde jag gå igen. Det var fullt ös. Folk dansade och alla var glada.
Ljudvolymen var hög, men ändå ganska okej.

Jag gick hem till min mamma igen. Efter en timme hade jag bitit ner mina naglar och kände att det var dags att kolla läget igen. Då hade andra anslutit sig och jag beslöt att vi skulle stanna kvar. Jag gick runt och plockade burkar och varje gång någon tittade på mig, sa jag "Låtsas inte om mig. Jag bara kollar läget!"

Men faktum var att de inte hade ont av att jag var där. De kom gärna, trots mina försök att verka osynlig, fram och pratade med mig.
Tyvärr inträffade något i området, som fick konsekvenser för festdeltagarna. Det fick allt att stanna av.

Kl 5 bäddade jag rent alla sängar och talade om för de kvarvarande att det var dags att sova.
Klockan 16 i eftermiddags åkte nattgästerna hem.

Grattis!

På bilden ligger min nyfödde son i armarna på sin då 14-årige morbror.

Idag fyller min son 18 år.

Johanna -ja, hon som låg i tvättmaskinen häromdagen- envisades med att hoppa upp på bordet, när jag höll på att baka idag. Till slut blev jag så irriterad, så jag viftade med handen efter henne.
Hon hoppade ner och stack in i storarummet. Efter en stund kommer hon rusandes in i köket. Hoppar upp på stolen som står bredvid mig och slår mig med tassen. Jag blev alldeles paff!

Det blir alltid fullständigt kaos när jag bakar.
Fattar inte varför. Däremot ser jag varför jag alltid har massa bulor i huvudet.

Tråkigt! Tråkigt! Det är livet just nu! Bara tråkigt!
Egentligen borde jag baka lite. Men det är också tråkigt!
Vad fan ska man göra?

Jag tog ur tvätten, slängde in den i torktumlaren.
Gick ut i hallen för att hämta nästa lass med smutstvätt.
Stoppar in det och sätter på maskinen.

Efter en stund hör jag konstiga jamanden.
Jag börjar ropa på Johanna och hör att hon "svarar" från tvättstugan.
Jag blir alldeles kall! Det kan inte vara möjligt!
Jodå, det var det visst! Hon ligger i maskinen!

I panik stänger jag av maskinen och sliter i luckan för att öppna.
Jag inser att det kommer ta 30 sekunder innan låset släpper.
Jag knackar på glaset och ropar uppmuntrande till katten.
Bara hon inte dör!

Sonen får också lätt panik. 30 sekunder är lång tid.
"Slit upp luckan bara!"
Jag vågar inte det.
Tänk om handtaget bara går sönder och vi inte får upp luckan alls.

Rätt som det är går luckan upp och katten ploppar ut som en nyfödd.

Fortfarande "dimmig" i huvudet och helt slut av fökylningen. Idag var jag tvungen att ge mig ut, eftersom vi var tvungna att ha lite mat. Hemmet är fullt med katthår och dammtussar. Men jag får ta det när jag orkar. Just nu får det bli det mest nödvändiga. Sönerna har lagat mat var sin gång. Det är skönt att de vet att hjälpa till när det krisar.
Nu funderar jag på att vispa lite grädde och bota mig med en Irish Coffee.

Natten mellan lördag och söndag vaknar jag av illamående. Jag spydde ett par gånger, men sedan lugnade magen ner sig. Jag kunde äta en smörgås igår på dagen.
Idag är jag hemma, dels för att man måste hålla sig hemma i minst 48 timmar efter senaste "utfallet", men också för att jag blivit fruktansvärt förkyld. Jag nyser och fräser hela tiden.

Jag och sonen hade inget att göra och fick för oss att ta ut katten för första gången i snön.

Jag föreslog att vi skulle göra en snögubbe. "Det kan man väl inte göra när klockan är halv tio på kvällen." Vi kallade ut andra sonen och grannen. Nu står detta monster i min trädgård.

Jag var dum nog att ge mig in i snöbollskastningen och det slutade med att både jag och sönerna hade snö överallt. Till och med Rozie låg ner ett tag. Det var en syn för gudarna!

Min kusin har hittat min blogg och har totalt ägnat 3,5 timme till att läsa den.
Jag undrar just hur den egentligen "ser ut" för någon som läser den rätt upp och ner.
Fast jag är hedrad över att någon lägger ner så mycket tid på att läsa mitt dravel!

Imorgon ska jag jobba övertid, för det går vinterkräksjuka och alla är sjuka.
Jag har beodrad mina barn att vara vart de vill, bara de inte kommer hem.
Det verkar vara ett riktigt aggressivt virus och jag kan inte tro annat,än att jag också drabbas denna gång.
Så skriver jag inget imorgon, så är det nog för att jag sitter på dass

Igår kom beskedet att åklagaren väckt åtal mot den person som misshandlade min son i augusti.
Jo, det visade sig att det bara var en som slagit honom. Killen har också erkänt. Den killen som startade allt, genom att först mucka gräl och sedan ringa in "förstärkning", är inte skyldig till något. Inte heller den polis-son som sa till min son att han inte får anmäla det han varit utsatt för.
Jag, som "bara" är mamma, tycker att hela historien är jobbig. Då är det ingenting mot vad min son tycker att det är. Vi rök i luven på varandra igår kväll och han "flyttade hemifrån" några timmar. I efterhand visade det sig att han bäddat till sig i förrådet. "Du får skaffa ett extra element dit!"
Vi vet inte när rättegången ska vara. Men bara för att jag beställt resa i augusti, så skulle det inte förvåna mig om den infaller under just den veckan. Jag ska ringa Tingsrätten imorgon och kolla läget.