Vi har hittat fina souvenirer att ta med hem.
Vill ni ha, kan ni bara sms:a vilken storlek ni önskar.

Nu har vi installerat oss i det nya rummet. Vi har ätit dyrt och gått en kvällstur på stranden. Väl åter på hotellet skulle vi fixa Internet. Receptionisten från igår kväll är här igen och hon är riktigt, riktigt trevlig! Hon var lika glad som jag att det funkade att byta rum. Nyss kom det nya gäster som inte hittade till rätt rum. Hon fick sluta hjälpa oss och sa med en blinkning: ”I’ll come back. I just have to show them to room 314.” Dvs vårt gamla rum.
Vi har alla badat mycket idag, men Becca har bott i vattnet!
I havet är det enorma vågor och man kan inte gå långt ut alls. Ständigt och jämt går badvakterna förbi och visslar in folk. De har extra koll på små barn som Becca. Trots att vakten såg att vi var tre som satt och tittade på henne när hon lekte vid vatte brynet, ställde han sig och höll koll på henne länge. Sen gick han en sväng och stannade till igen. Som för att se om hon skulle ge sig ut när han vände ryggen till.

Sitter på stranden och njuter! 10 timmars sömn gjorde susen! Vi har sovit, handlat och käkat. Jag fick tom kaffeapparaten att funka. Men den tar paus ibland. Vi var och hörde oss för om rummen och vi får byta. Vi fick titta in på det nya rummet, trots att det inte var färdigstädat och allt var finare. Lite mindre, men också desto mindre ödsligt. Balkongen var inte optimal, men ändå bättre, då man kan komma ut på den från båda rummen. Känslan av att vara utesluten från hotellgemenskapen försvinner också då detta rum ligger i samma byggnad som receptionen och därmed mitt i allt. Jag är väldigt nöjd!

Nu har vi kommit fram. Jag har tjafsat om rummet som var en jättebesvikelse. De ska försöka ge oss ett annat imorgon. Vi har tagit ett snabbt dopp i poolen och har nu gått in på närmsta restaurang. Maten kommer snart och jag hoppas på en bättre fortsättning av denna semester.

6 timmars sent lyfter vi troligen. Man vet ju inte. Men gaten är öppen nu i alla fall.

Ja... planet skulle lyfta kl. 7. Vi fick vänta till kl. 9, bara för att få besked om att en lampa vid planets nödutgång gått sönder. En ny lampa måste införskaffas och sådana saker finns inte i Sverige. Lampan måste flygas in från Köpenhamn. Vi kommer inte att lyfta innan kl. 13. Nu funderar jag på om man kan kräva mer kompensation än den matkupong vi fick per person. Vi förlorar ju en hel baddag! *surar*
Ja ja... fortsättning följer!

Herregud!
Jag har packat och förberett i flera dagar känns det som.
Om tre timmar ska vi gå upp och NU ska killarna raka av sig håret.
Jag blir galen, tror jag!

Tack Lars för den fina presenten!

Jag har ju inte varit utomlands på 9 år.
Men imorgon åker vi ju iallafall till Kreta.
Jag har resfeber!
Har bråkat med alla barnen (eller kanske mer rätt -

de har bråkat med mig i fel läge)

och min mamma har försökt att agera medlare.
Jag har massor att göra, men får absolut inget gjort.

Var i affären och handlade.
Jag glömde köpa en tändare och gick in igen.
"Du...", sa jag fundersamt. "Vad har du för snus?"
"Ska du ha snus nu?"
"Ja, jag tänkte att jag inte skulle röka så mycket!"
"Jaha, så det var därför du var inne för 2 minuter sedan och köpte en limpa?"

Man ska inte dricka alkohol på en tom stressad mage. Man kan bli väldigt sjuk då.
Man ska inte heller skicka sms till unga män och föreslå efterfest. Har de sin fd. flickvän i närheten, kan det bli lite lätt hysteriskt.
Att man däremot kan ringa sitt ex och få omsorg under natten, för att man inte klarar att ta sig hem, är underbart. Färska frallor och juice på morgonen gjorde ju inte saken sämre. Tack P-O för att du tog emot oss i natt!

Idag har det känts som att jag inte bryr mig. Konstig känsla!
Men det kan bero på att jag faktiskt såg fram mot att gå till jobbet idag.
Det var också en konstig känsla.

Jag hade egentligen velat fortsätta på gårdagens tema,
men hittade en lustifikation på nätet som talar för sig själv.



Vill ni veta mer om tjejen på filmen, så har hon en egen blogg:
http://amandavardet.blogg.se/

Varför?

Inatt var vi ute och körde på landsvägen mot Alingsås. Anledningen till att vi befann oss där är en historia i sig, som jag kommer skriva om när jag vet hur den slutar.
Men... Rozie var den som lurade ut mig och som tyckte att det skulle bli kul.
"Jo...", protesterade jag, "Men vägen är inte så rolig att köra i mörkret."
"Jo då, sa hon muntert. "Jag kan köra, om du pekar!"
Jag bestämde mig för att köra själv.
Efter en stund frågar hon:
"Jaha, och varför kör vi på den här otäcka vägen nu?"
"Men det är ju vägen mot Alingsås!"
"Men det visste ju inte jag! Det här är otäckt tycker jag! Jag är lite rädd nu faktiskt. Kör inte så fort!"
Vi körde vidare. Vi fick gjort det som skulle göras och åker hem igen.
Plötsligt stiger det ut något stort framför oss.
Jag noterade det och hann tänka: "Vad fan är det?"
Då skriker Rozie: "Åh, herregud. Det är vildsvin!"
Jo då! Framför oss har vi mamma, pappa och 3-4 kultingar.
Så jäkla häftigt!

I torsdags hade jag en sten för mycket i ogräset.

Ja, trodde jag...

efter en mer noggrann inspektion såg jag vad det var.

Idag inföll ett magiskt klockslag! 12.34.56 den 7/8-09
Jag läste det i tidningen i morse och tänkte:"Det där kommer jag ändå missa!"
Men jag råkade titta på klockan bara minuten innan. Jag ringde "Fröken Ur" och sprang runt på jobbet och talade om att alla måste önska sig något. Jag blev så uppspelt så jag själv höll på att missa önskningen. Jag blev dessutom alldeles varm, när telefonen pep till i exakt rätt tid och jag fick sms av P2. Han visste säkert inte vad klockan var. Knappast heller att det var något man skulle uppmärksamma. Men jag såg det som ett tecken. Just kl. 12.34.56 tänkte han på mig! Jaja... jag vet att ni snart spyr. Men lite gulligt var det! :)

De flesta vet att jag är lite knäpp vad det gäller böcker. Jag slänger aldrig en bok och jag tar gärna emot böcker. Min hemliga dröm är ett stort hus med plats för ett bibliotek. Jag sparar till det. Ja, böcker alltså. Inte pengar. P-O tyckte att jag skulle ta kort på boksamlingen bara för att visa hur knäpp jag är. "Ungefär som när man läser om galna katt-kvinnan. Men du är galna bok-kvinnan." Jag orkar inte bråka med min dator nu, därför blir det inget kort. Men visst... hela mitt hem är överfullt med böcker och jag älskar varje dammig liten sida!

Idag hade Kolumnen skrivit om hur det är att vara pensionär i Polen. Han hade sett ett gäng "100-åringar" studsa runt till musik som vilken ungdom som helst lyssnar på. Han fascinerades också av att de faktiskt kunde röra vid varandra och utväxla ömsesidiga ömhetsbetygelser trots sin höga ålder. Jag tror att hans slutsats var att man måste vara polack för att klara det. Kanske var hans tanke att alkoholen konserverar.

Jag vill påstå att han inte kan se skillnad på en 75-åring och en 100-åring. Han tycker att 35-åriga kvinnor är förtorkade, rynkiga och "slut". Vad tycker han då inte om en 70-åring? Att klumpa ihop alla över 70 och kalla dem för 100-åringar är lite att ta i! Det skiljer faktiskt 30 år! Mycket kan hända på de åren.

Som exempel lägger jag ut bilder på Kolumnen själv. Det ena är taget i februari 2006. Det andra i oktober 2008. Från full sprudlande lekfarbror till full grubblande gubbe på drygt 2 år!
DET är IMPONERANDE!

På uppmaning lägger jag ut en uppdatering.
Men jag har ingen aning om vad den ska innehålla.
Men... det kanske kommer om jag bara blubbar på.
Jag var hos en kompis och fikade igår. Vi tjatade bort 6 timmar. Det var trevligt! Idag var det åter jobb. Samma, samma, samma!

Visst kan man tycka att det låter deppigt att jag klagar på mitt enformiga liv.
Men egentligen tycker jag att det är ett friskhetstecken. I många år har mitt mål i livet varit att må bra och att ha ett fungerande liv. Det har varit en härlig känsla att vakna på morgonen och känna att man själv rår över dagen. Jag har fått känna på känslan av att vara den som bestämmer över mitt liv. Lugn och ro var vad jag behövde. Nu har jag känt på det ett tag och nu kommer rastlösheten. "Är detta allt? Är detta kul?" Det är en förmån att kunna känna så. Att man kan unna sig lyxen att grubbla över sitt eget självförverkligande, istället för att behöva oroa sig över om man kommer att överleva dagen.

Jaha... nu babblade jag på en del ändå. Utan att läsa vad jag skrivit, skickar jag ut det. Nu ska jag nämligen njuta av ljummen ostkaka med grädde och sylt.

Jo, jag vet! Jag är väldigt tråkig nu. Ja, tråkigare än vanligt alltså, men det händer ju inget! Eller jo, det har det väl hänt. Men inget direkt kul.

Jag oroar mig för saker hela tiden och känner mig inte "stabil". Den 16:e går jag på semester och det är också den dagen jag vet att jag inte behöver ha denna gnagande oro hela tiden. Jag ser verkligen fram mot semestern och resan! Då skall jag bara försöka koppla bort allt.

Men om man bortser från all oro, så är dagarna likadana känns det som. Jag och sonen är ensamma. Vi äter pizza och annan onyttig mat. Ja, om vi äter alls. Jag städar och stökar ner i samma takt. Inget är som det ska!

Jo, jag och P2 har inte "gjort slut" på över en vecka. Det är ju som det ska. Fast ändå ett tecken på att saker inte är som de brukar.

Yes! Wojtek har åkt till Polen! Nu kan jag enkelt se på min sitemeter om det är någon annan med Telia-uppkoppling som är intresserad av min blogg!

Han besöker min sida en hel del. Men ibland tittar även andra in.
Men... jag ska inte vara otacksam.
Utan honom hade jag bara haft tre besök om året!

Denna lilla rackaren kom in på uteplatsen ikväll.

Riktigt nyfiken.

Drog sig inte ens från att bita lite i foten jag sträckte fram.

Säga vad man vill om Facebook, men det kan skapa huvudbry.
I mitt fall är det ett samtal med en person jag kände i tidiga tonåren.
Ja, det var alltså väldigt tidigt, innan man började med "vuxensaker".
På den tiden var han lite svår att tolka. Det skapade grubblerier då.
Jag skrev till honom på FB och följande utväxlades via mail:

ehja: "Vill bara säga hej!
Det var roligt att se dig här!
Fast jag fick titta två gånger innan jag såg att det var du! :)
Hoppas att allt är bra med dig!"

X: "Skoj att du kom ihåg mig, framför allt mitt efternamn.
Jag tänkte faktiskt på dig för två veckor sen, när gamla minnen dök upp.
Hur är det? Vad gör du nu då.........:)"

ehja: Det är knappt man vågar fråga vad du tänkte på då! :)
Vad jag gör? Öööh... *funderar*... jo, jag jobbar på (...).
Blev ditlurad för 20 år sen av (...)mamma och har varit kvar där sen dess. Skittrist, jag vet! :)Men jag gifte mig, fick tre ungar, pluggade nåt år och sen skilde jag mig.
Hann aldrig göra så mycket annat. :)
Själv då? Jag antog av dina bilder att du gått till sjöss.
Blir lite avundsjuk, eftersom det var det jag skulle göra! :)"

X:"Nä inte riktigt sant.
Jag jobbar som snickare och renoverar båtar (...).
Annars mår jag bra. Har en dotter som är 15 år.
Vad jag tänkte säger jag inte!"

ehja: "Jag hoppas att det var nåt snällt iaf."

X: Klart det va snälla tankar.

Jag tänker lite och skickar ett mess till

ehja: "Förresten tycker jag att du visst kan säga det.
Det är lite roligt att höra vad folk egentligen tyckte om en då.
Ja, vad andra minns, menar jag väl egentligen.
Fast jag minns första gången du pratade med mig.
Det är inte illa va?"

X: "Jag tyckte bra om dig, men va väl för blyg för att visa det."

ehja: "Ja du! Det var väl så här med.:)"

X: "Behöver inte du sova?"

ehja: "Jo...jag behöver det.
Fast jag är ledig imorgon och lär ju sitta här ett tag till.
Men du får säga hej då ändå vet du! :)"

X: "Jag ska upp 5 så jag måste nog kasta mig. Men vi hörs väl igen. Godnatt!"

ehja: "Bye! :)"

Fasiken vad jag grubblat på detta sen.
Vad tänkte han? Varför är det så svårt att säga det?
Jag måste medge att jag skickat ett mess till.
Där frågar jag igen om han inte kan berätta.
Visst är jag vansinnigt löjlig!? Jag inser det.

Sonen siktar pengar om ett tag. Därför åkte vi till Ikea och köpte kontorsstol och nytt datorbord till honom idag. Bordet kostade 229 kr, stolen 1895 kr. Han tyckte att pengarna på stolen var värda att lägga. Han har suttit på en pinnstol i flera år nu och är nästan platt i rumpan.
Eftersom han har haft datorn i en garderob, är han nu tvungen att tömma och sortera allt. Detta med konsekvensen att jag har ett fullständigt kaos i mitt kök. Nu är nämligen allt, som han tidigare hävdat varit hans, mitt.

Böcker, papper, sladdar, micropopcorn... Ja, allt är mitt. *suck*
Semestern är slut. Jag börjar jobba om 7 timmar. Fast det är lika gott det!

Jag mår inte bra av att vara hemma i regn och blåst.

Jag tittar på de där jäkla korten.
Jo, jag har självklart sparat dem!
Jag kan inte hejda vad jag känner.
Jag saknar som fan!
Men...

Nu när jag ska gå vidare i livet, föreslog Rozie en ny kontaktsite.

8 år på Spray Date kanske räcker innan man bör inse att det är dött lopp där.
Jag var inte direkt tänd på idén, men var förstås tvungen att regga mig.
Men efter att ha fått följande matchning undrar jag om jag ska ändra sökkriterier eller bara lägga ner?

Idag har jag fått ett psykbryt! Ja, inte allvarligare än att jag kunde diagnostisera det själv. Men tillräckligt för att jag skulle sitta ute i värsta åskovädret och lipa och kedjeröka. Det finns många anledningar till detta och inget jag har lust att ventilera här. Men man kunde ju önskat en bättre semester! Man kan ju hoppas att vädergudarna såg mina tårar idag och skänker mig lite bättre väder. Men... igår var vi en snabbis vid sjön och idag åkte vi till Askim. Jag insåg att om jag inte doppar mig idag, kanske det blir ett år då jag inte badar alls i Sverige. Det har ju aldrig hänt tidigare, så jag fick trotsa blåsten och ge mig ut.

Det regnar!
Hela min lilla semester regnar bort.
Jag blir skitlåg!
Igår putsade jag på bilen.
Idag skulle jag vaxat den,
men har hittills inte fått samlat kraft till det.
På SMHI lovade de imorse sol på onsdag eftermiddag.
Nu har de ändrat sig.
Fan... hur kan de få lov att göra det?

Vi åkte till Strömstad och träffade GammelmormorVi bodde i stugan och där var det som vanligt ganska trångt.
Men kan man koppla av, kan man också sova gott!

Eftersom vädret inte var så bra kunde vi inte bada.
Vi tog därför en tur till fornlämningen. StenskeppetDär var det fin natur och stora stenar.

Vi träffade nya kompisar

och fick till oss lite historia.

Men även en vacker natur kan få en att...

känna sig instängd och längta hem!

Så nu sitter jag hemma och grubblar igen!

Efter 1½ år är jag åter med bil.
Jag fick min brors gamla 240 från 1986. Jag fick den igår och det blev en del att göra.
Först fick vi rymma ut garaget som använts som förråd under året som gått.
Sen städade vi bilen. När vi var klara och skulle köra in bilen inser vi att en Volvo är betydligt större än en Atos. Det blev att röja än mer! Vi höll på i 4 timmar.
Men, men... jag har semester nu! :)

Sonen har fått sitt skadestånd och gick genast ut och köpte en efterlängtad leksak.

Jag borde förmanat honom lite, men han såg så himla lycklig ut!