Bara för att jag skrev att jag inte skulle göra om hemma, så var jag tvungen att göra det. Inte så mycket denna gång, men tillräckligt jobbigt. Sonen har en loftsäng som han haft i två år nu. Storebror har sagt att en sån säng ställer man bara in i barnrum och därför var den inte alls till belåtenhet längre. Lillasyster ville däremot gärna ha sängen. Hennes säng åkte ut i förrådet. Loftsängen monterades ner och sen ihop igen. Därimellan var vi på IKEA och köpte nytt datorbord, till den numer sänglöse sonen.
När jag nu bott i samma lägenhet i 15 år, kan jag inte längre minnas alla olika möbleringar och lösningar som varit här under åren. Det enda som finns kvar från den ursprungliga möbleringen är två sängbord och en sekretär. 5 olika soffgrupper har stått här. Det betyder att jag bytt soffa var tredje år. Ha,ha! Det kan man inte tro när man tittar på det ras till soffa som jag har ståendes här nu.
Nu återstår bara att städa och sortera. Det är kul på hjul, som vi sa när vi återlämnade kundvagnen. Som tjuvar om natten. Den enda som såg oss var katten.

P-O tycker att jag är lite väl deppig i mina inlägg. Kolumnen tycker att jag är trist.
Själv är jag ganska nöjd med mig själv. Just det att jag faktiskt inte lyckats reta upp någon på flera dagar är ju en bedrift i sig. Att jag själv har gott humör och inte alls är irriterad är ju också ett plus. Troligen beror det väl på att jag har vad jag behöver nu. Lugn och ro. Kärlek, uppskattning och någon att avreagera mig på. Tack PoPo! :)


Jag stod just och planerade mitt kommande julstök. I år skall jag ju inte få för mig att göra om hemma tre veckor innan jul. Nej, i år skall det bli julgran, pepparkakshus och glöggkvällar. För en gångs skull ska det alltså bli en perfekt jul! *hoppas*

Jag skulle sammanfatta allt som hänt omkring mig de senaste två veckorna. Det har varit en skottskada, bränder, sjukdomar och annat smått och gott. Jag surfar runt lite för att hitta bra länkar till allt.
I ett forum hade några diskuterat skottskadan, som 16-åringen fick här för ett par veckor sedan. En fråga som kom var: "Var bor ni egentligen? I Bagdad?"
Jag skrockar lite för mig själv och tänker:
"Nog för att det hänt en del här sista tiden, men det där var väl lite att ta i?"
Jag surfar vidare och hittar då uppgifter om att två av dem som var med i Malexander, hade tillbringat ett par nätter i detta området hösten 1998. Ett par hundra meter från mitt hem och mina barn sov Andreas Axelsson och Tony Ohlsson.
Nio år senare blir jag lite skärrad.
Vi ska ju inte ha sånt här. Vi flyttade ju hit för lugnets skull. För att barnen skulle få uppleva naturen. Skog, harar och hästhagar.
Men... tyvärr. Det ser inte ut så längre. Inte ens i min fantasi.
Även här ute mördas folk. Fullständigt oprovocerat kan man antingen bli överkörd eller beskjuten. Även här kan man drabbas hårt, om man inte faller i god jord hos andra.
Man kan ju även se förändringarna på andra sätt.
Numer när jag svänger in vid busshållplatsen, ser jag inte längre hästarna.
Bara en sönderslagen busskur.

Idag var det bilbesiktning.
Jag visste att handbromsen tog dåligt.
Jag trodde att de övriga bromsarna också skulle vara dåliga.
Vindrutan har sprickor och backljusen funkar inte.
Häromdagen skulle vi byta däck. P-O tyckte då att allt verkade glappa.
Efter en titt kunde vi konstatera att fjäderfästet hade lossnat.
Läget var alltså strålande inför besiktningen idag.

Visst fick jag ombesiktning.
Fjäderfästet gick inte att missa för ett kunnigt öga.
De funderade på att ge mig körförbud, men nöjde sig med ett "Kör försiktigt!"
Handbromsen tog lika dåligt som vanligt och parkeringsljusen lös med sin frånvaro.
I övrigt var bilen bra. Litet rosthål i bakre hjulhuset, men annars riktigt fin.
Vindrutan var tydligen inte katastrof och backljusen kollade hon inte.

Jag åkte direkt till verkstaden för ett prisförslag.
Med kamrems- och oljebyte går allt på ca 7000.
Kan jag hosta upp de pengarna, så har jag nog en okej bil i ett år till.
Det känns ganska bra faktiskt!

Idag berättade en tjej på jobbet att hon cyklat förbi en bil igår kväll. Plötsligt rörde det sig i bilen och en hund började skälla i den. Idag när hon började jobbet vid 12-tiden, hade hunden suttit kvar i bilen. Hon funderade på om hon skulle ringa polisen om det visade sig att hunden fortfarande satt kvar när hon skulle cykla hem vid 21-tiden. Jag svarade att det var självklart att hon skulle göra det.

På väg hem råkade jag hamna på just den gatan där bilen med hunden skulle stå. Därför körde jag extra sakta och bad P-O hjälpa mig att kolla efter en hund. Efter ett tag såg vi en bil med alldeles kladdiga rutor. Efter att ha kollat extra noga såg vi att ena rutan var nervevad. Jo, visst fanns det en hund där.

P-O såg framför sig hur hela kvällen skulle bli förstörd med poliser och uppbrutna bilar. Han försökta då att hitta anledningar och skäl till att vi skulle lugna oss lite. Jag, som visste att hunden setts i bilen ett dygn innan, var beredd att stanna hela natten tills ägaren blivit lynchad, eller nåt. Jag stegar ur bilen och möter då ett par som är ute med en annan hund. De är på väg förbi mig och jag frågar om de bor i området. Det gjorde de.

"Jaha... har ni sett att det suttit en hund i den bilen i ett dygn nu?"
"Nej", sa tjejen. "Han har inte suttit ett dygn. Han har bara suttit i ett par timmar. Det är min hund och vi ska snart hämta honom."
"Nej... han sågs sitta i bilen igår kväll och även idag på förmiddagen."
"Det var inte samma hund som satt i bilen igår." sa killen. "Det var den andra hunden som satt där då. Min hund."
"Jaha", sa jag. "Då kan jag åka hem i lugn och ro då!?"
"Jadå, ingen anledning att oroa sig. Även om det är bra att du är uppmärksam!"

P-O tyckte allt var hemskt pinsamt. Själv blev jag väl lite spak. Men kan ändå inte släppa tanken på att hundarna sitter flera timmar instängda i den där bilen.

Till slut kom ändå frågan:
"Har du bråkat lika mycket med dina andra killar?"

Igår kom ytterligare ett besked om hur den nya regeringen ska spara lite pengar på mitt hittills överflödiga leverne.
Från januari 2007 blev min hemdator beskattad. När jag skrev på avtalet skulle jag betala 288 kr/månad genom ett bruttolöneavdrag. Från årskiftet lade den nya regeringen på förmånsvärde på 2400 kronor. Dvs 200 kronor i månaden. From detta årskift höjs förmånsvärdet till det dubbla. Alltså 4800 kr /år.

Jag kan inte lämna tillbaka datorn. Jag har dock fått ett erbjudande av Göteborgs Stad att köpa datorn för 6200. De vill att jag ska bestämma mig innan 10 december.
Jag kan inte säga: "Jag vill inte ha datorn längre. Ni får tillbaks den!"
Jag kan nämligen inte ändra nåt under pågående avtalsperiod.

De olika alternativ jag har är:
1. Fortsätta med samma avtal och betala det höjda förmånsvärdet. Totalt 688 kr/ månad innan skatt. Efter att avtalstiden löpt ut är datorn dock inte min. Jag måste lägga ytterligare en summa för att den sedan ska tillskrivas mig.
2. Jag tillåter att man drar 6200 kr på min januarilön och kan sedan räkna datorn som min. Sure... vem har 6200 kr att slänga upp efter jul? Reinfeldt kanske!
3. Jag delar upp betalningen på 12 månader och betalar 516 kr i månaden plus ränta på 188 kr. Totalkostnaden för datorn, som sedan är min, skulle då bli 6488 kr.
Gissa vad jag valde!

Tack, käre regering för er fina gest. Nu kommer jag och mina barn att kunna fira en riktigt god jul. Vi vet ju att dessa pengar kommer att gå till goda ändamål. Ja, såsom att ytterligare sänka förmögenhetsskatten eller att betala de städerskor som ska städa era hus, när ni har fullt upp med att hitta bra privatskolor till era barn.

Häromkvällen hamnade jag av en händelse på vägen mellan Gasklockan och älven. Det vimlade av kaniner där. Ja, jag tror iallafall att det var kaniner.
De var mindre än hararna som vi har här hemma. Det var säkert 20-25 stycken, med olika teckning och färg. En var helt svart, medan andra skiftade i brunt och vitt.
Då P-O verkade lite tveksam till vad jag såg och hur många de egentligen var, så fick jag åka och hämta honom, för att han skulle se med egna ögon.

Nu har jag funderat på i flera dagar på om det verkligen kan ha varit vildkaniner. Har läst att de inte finns så långt norrut.
Hittade en gammal artikel om kaniner som släppts fria från en farm i Stockholm. Själv visste jag inte ens att man föder upp - och släpper ut- kaniner på samma sätt som minkar. Jag hoppas att så inte är fallet här. För hur ska de i så fall klara sig nu, när kylan kommer?
(kaninerna på bilden är mina, numer bortgångna, kaniner)

Utan vidare kommentarer vill jag bara påminna om vikten att vara uppmärksam.
Kolla brösten!
En vän har blivit drabbad.
Mina tankar går till henne.

Noterat på Biltema:

Oavsett hur mycket man har att bära, använder man inte de nya kundkorgarna på hjul. Hellre än att ses med en sådan, går man runt med slipmaskiner, navkapslar och torkarblad i famnen.

Ja, jag menar bokstavligt "man". Jag tittade noga och såg bara någon enstaka man med sådan vagn. Frugan gick då två steg bakom. Var det en ensam man som hade en korg med sig, så var det den gamla vanliga varianten, som man bär i handen.

Är det för att vagnarna är för låga för männen- fast alla män är ju inte 1.90- eller är de helt enkelt bara omanliga?

Läser på Aftonbladet om 3 ungdomar som mördat en 4:e efter en Halloweenfest. Som ett extra plus har de lagt till en länk, där man kan se bilder från det sovrum där hon mördades.

Har vi verkligen ett behov av att se det? Räcker det inte med att en ung kvinna är död?

Just nu känns allt lite tungt. Vet faktiskt inte varför.

Kanske är det årstiden, som gör allt lite mörkare.

Är inte på mitt bästa humör, vilket ungarna fått erfara ikväll.

Börjar väl tröttna på att bara ha det lugnt och skönt.

Skulle skriva om dagens största miss,
men nu började reprisen på "Fråga Olle".
Får inte alls till det då. :)

Ena sonen kommer utspringandes ur sitt rum och säger i förbifarten:
"Jag måste på toa!"
Den andre sonen, som just kommit ut därifrån, ropar:
"Nej, gå inte in där!"
Jag förtydligar:
"Man måste ha gasmask för att gå in där."
Dottern blir nyfiken:
"Varför måste man det?"
Den nödige sonen svarar uppgivet:
"Antagligen för att det stinker!"
Dottern sliter upp toadörren:
"Nähä? Får jag lukta..."

En dam på vårt boende behövde komma till doktorn igår. Pga omständigheterna behövde hon åka i en liggande transport. Det är ambulanser som används till det. Hon skulle vara på sjukhuset klockan 12, transporten dit gick vid halv. Sjukhuset ligger max 5km från boendet och det tar typ 5 min att komma dit.
P-O följde med damen. Själva undersökningen tog en halvtimme. Sedan blev allt fördröjt pga div. missförstånd och väntan på doktorn. Tjugo över tre ringde P-O och bad mig vänta på honom, för allt var klart. De hade ringt efter transporten, men det skulle dröja typ 30-45 min. Jag lovade att vänta, eftersom jag ändå slutar fyra och jag inte hade bråttom någonstans.
Halv fem ringer han igen och säger att föraren hört av sig. Det kommer att dröja en timme till innan transporten kan komma. Jag åker till sjukhuset och lämnar dem lite att äta. Klockan är halv sex och den gamla damen har legat på en smal brits i 6 timmar, utan mat eller dryck.
Jag åker hem och ber P-O ringa så snart de vet något. Så lång tid kan det ju inte ta!?
Vid 21-snåret ringer han. De hade inte hört något om transport, men personalen på sjukhuset började nu ilskna till å damens vägnar. De hade även bjudit dem på smörgås, saft och kaffe.
"Jag sitter fast här. Men de har ringt och skällt. Vad nu det hjälper till?!"
Totalt satt de och väntade på ambulansen, som skulle ta dem inte ens 5 km, i 6½ timme.

Hemma hos P-O finns det inga besöksparkeringar. Det är djungelns lagar som gäller. Har man tur kan man hitta en plats i närheten av hans bostad. Tyvärr brukar jag inte ha den turen. Ikväll tog jag ändå svängen om hans lilla gatstump. Eftersom jag inte förväntade mig att hitta nån plats, missade jag att det faktiskt fanns en. Först när jag körde ut igen såg jag den. Men då var jag i fel färdriktning.
Snabbt backar jag runt igen, så att jag kommer rätt. Allt gick fint! Jag blev så glad och belåten. Tänk att bara kunna gå utanför dörren imorgon. Jag hade fullt focus på platsen och möjligheterna.
Då... då kommer det en jävel i hög hastighet och bara glider in i luckan.
Fattar ni att jag hade lust att gå ut och slå honom?

Rörigt, rörigt!
Har en domän. Men jag fattar inte hur man hanterar den.
Ska byta ställe, men vet inte riktigt vad jag gör.
Har hittat något, som brodern tror är kanon.
Tyvärr rör det bara till ännu mer i mitt huvud och
jag blir mer stressad än vanligt.
Jag vill så gärna, men fattar inte ett skit!
Fan, vad det är frustrerande!!
Hittar ni mig inte om ett par dagar, så beror det inte på utebliven betalning.
Jag har då troligen rört ihop DNS-inställningarna med cname-verifieringen.
Sök då istället på: http://ehja.blogspot.com/
Jag tror inte ens att jag skulle lyckas med att förvirra mig därifrån iallafall.

Funderar på att helt byta efternamn.
Nä, ska inte gifta om mig. Men exmaken ska nog om ett tag. Vill därför inte ha kvar hans namn. Min mamma tycker inte att jag ska behålla mitt gamla flicknamn. Trots att hon kämpade med näbbar och klor för att jag skulle behålla det när jag gifte mig. Nu har hon kommit på att det står för det det dåliga och mörka i våra liv. Jag är en snäll dotter och har lovat att uppfylla hennes önskemål... igen. Men vad sjutton ska jag heta? Några tips?

Förekommer och ger svar redan nu: Nej, Dysterqvist är inget namn jag vill bära.

Min hemsida ligger nere pga av att jag aldrig betalar i tid.
Anledningen till att jag inte gör det är att Spray envisas att försöka dra pengar runt den 15:e varje månad. Då finns det inga pengar hos mig. Jag försöker att inte tömma kontot helt, men ibland glöms det bort.
Jag har ringt och frågat om de inte kan dra runt den 1:a i månaden, då alla andra räkningar dras. Det går inte. Han jag pratade med då sa att det inte gjorde något om det inte fanns pengar just vid första dragningen, för de går alltid in och gör nya försök och de ser att det alltid kommer in pengar från mig. "Så oroa dig inte!"
Grejen är bara att efter man fått sitt första påminnelsemail, där det står att man har 10 dagar på sig att betala, så kan hemsidan låsas efter en timme.
I söndags var jag inne och uppdaterade min betalningsmetod, som man alltid måste göra om det finns en misslyckad dragning. Igår låg sidan nere. Jag försökte logga in på webbhotellet för att göra om det, då kommer jag inte ens in i kontrollpanelen.
Jag har ringt nu. De har låst upp kontrollpanelen, jag har uppdaterat betalningsmetod och det finns pengar på kontot. Det ska bli kul att se om hemsidan kommer upp igen.
Förresten så ska jag byta webbhotell. Några tips?

På tal om mitt efternamn...

Det finns tydligen en bro som heter detsamma.

Det är med bron som med namnet.

En ful detalj i en vacker omgivning.

Min yngste son oroar sig alltid inför utvecklingssamtalen i skolan. Alltid kommer frågan:
"Tror du att du kommer att bli arg nu, mamma?"
Jag svarar som alltid:
"Jag vet inte! Är det något du inte berättat?
"Nä... men ändå...!"
Denna gången misstänkte jag att jag eventuellt skulle få nåt att fundera över.
Jag tycker mig känna att han inte pluggar som han ska och provresultaten har inte varit riktigt vad jag förväntat mig.
Men... lärarna säger som de brukar:
"Det går fint. Inga problem. Han kan mer än han tror."
När han själv nämnde provresultaten sa de:
Nja, så dåligt är det ju inte. Vi vet ju att du kan.
Tja... vad ska man säga?
Store sonen satt en dag och kollade på sin elevsida på nätet.
"Va? Jag har fått MVG i ett test på idrotten! Jag visste inte ens att det var ett test."
"Hur kan du inte veta att det är ett test?"
"Jag lyssnade väl inte. Bara gjorde det jag skulle"
"Bra, fortsätt så!"

Ja, nu vet jag hur det känns för kändisarna, när de läser saker om sig själva, som de inte hade en aning om. Själv läste jag följande i morse:
"asså, konstigt att hon alltid är arg på dig den där ehja, så många år"
Den jag skulle vara arg på är W, Kolumnen. Han svarar:
"Arg tror jag inte, snarare desillusionerad!
Hon trodde att lyckan låg i att hitta en fjortis, nu visar det sig att så inte var fallet, fjortisen tyckte bara att det var spännande med en äldre kvinna ett tag och nu spricker hela skiten.
Hursomhelst fortsätter den riktiga världen utanför som den alltid gjort.
Ha det bäst!"
Det roliga är att jag pratade med W i telefon i fredags. Jag talade om att P-O visste om det och var i närheten. Eftersom jag då var på jobbet, blev samtalet avbrutet och jag fick ringa upp W senare. Då berättade jag att jag kört hem P-O och nu var på väg hem. W ifrågasatte om P-O var svartsjuk och om vi därför hade en fnurra på tråden. Jag svarade som det var, att vi bestämt att sova på skilda ställen, eftersom vi hade olika arbetstider dagen efter.
Ja, det är lustigt hur olika man kan tolka det som sägs.
Jag förnekar inte att det under min tid med W, fanns stunder då jag var riktigt galen av svartsjuka. Jag var arg, förtvivlad och ledsen när han åkte till Thailand. Det tog ganska lång tid att komma över att jag aldrig kunde bli det som hans DaDa nu blivit.
Med facit i hand är jag dock glad för hans skull. Även om han ibland ifrågasätter sina egna val, så tror jag att han var tvungen att gå igenom dessa 3 åren, för att komma över nåt som han upplevde som ett stort svek.
När vi träffades befann vi oss båda på en skiljeväg i livet. Nu har vi valt väg och fått fast grund under fötterna och jag är glad för bådas vår skull.
Jag tror att vi båda älskar att diskutera och tjafsa. Trots att jag ibland blir vansinnigt arg på hans åsikter och vad han skriver, kan jag också sakna det, när jag bestämt mig för att inte bry mig mer. Vi kommer aldrig att tycka och tänka på samma sätt, det är bara att acceptera det. Synd bara att man måste ta till lögner för att ställa sig själv i bättre dager.

När jag skulle köpa min förra bil, i maj 2005, skulle jag ordna en nån typ av check på banken.
Jag åkte in till stan efter jobbet en dag, men tyvärr var banken stängd. Istället för att åka direkt hem, vandrade jag runt i affärerna ett tag.
Efter ett tag märkte jag att vart jag än gick, hade jag en kille gåendes efter mig. Han pratade högt och tydligt i sin mobil. Jag tog ingen direkt notis om det utan vandrade vidare in i en affär. När jag sedan går ut, blir jag stoppad av samma kille som artigt ber om ursäkt för att han stör. Men vet jag möjligen något bra ställe att fika på här i stan?
Jag blir helt tagen på sängen och mumlar något om att jag inte är den som fikar ute längre. Han säger att han tycker att det är synd och att han sett mig en stund tidigare och fattat intresse för mig. Skulle vi möjligtvis kunna ta en fika ihop?
Nu blev jag förvirrad och otroligt smickrad. Här stod en ung kille på max 25 år och tyckte att jag var värd att ödsla energi på. Jag som aldrig blivit uppraggad på stan förr.
Inte ens i unga år.
Jag finner mig inte riktigt, utan säger bara att jag har inte tid. Jag måste hem till mina barn.
"Jaha!" sa han. "Men kan inte jag få ditt nummer?"
Och jag, min dumma jävel, ger honom det.
Efter några dagar ringde han.
Då hade jag landat och insåg att detta inte var något jag ville göra.
Jag förklarade för honom hur läget var. Att jag inte var intresserad.
Han sa att det var okej. Men han ringde igen och igen och igen. Vid ett tillfälle ringde han när vi hade fest. Då, när jag var på örat, lyckades jag reta upp honom så pass att han slängde luren i örat på mig. Men... han ringde igen. Mellan alla dessa samtal skickade han sms. Ibland förstod jag att de inte ens var ämnade för mig.
"Älskling, kan du fylla på mitt teliakort?"
Jag har förklarat, både på telefon och via sms, att jag inte är intresserad. Men han fattar inte.
Vid ett tillfälle fick jag W att tala otrevligt med personen i telefon. Men trots att han upplevde detta som obehagligt, slutade han inte att ringa.
Men... sen jag bytte telefonnummer har han inte ringt. Allt har varit frid och fröjd!
Tills nu! Jag reggade mig på Facebook och nu har han hittat mig där.
Jag har 3 avvisade förfrågningar hittills.
Fan också.... hur länge ska du hålla på och jaga en person du bara sett vid ett enda tillfälle?

Fick ett dödsbesked idag. Det var väl inte helt oväntat, men omskakande.
Speciellt som jag var hos vederbörande samma dag han dog.
För första gången var det jag som lagade till kaffet hos honom.
När vi sen drack det sa han:
"Måste säga det! Man kan ju inte ha dig till att koka kaffe iallafall.

Det var det värsta kaffet jag smakat!"
Nu får jag aldrig chansen att visa att jag kan bli en riktigt bra kaffekokerska.

Käre Acke!
Jag hoppas att du nu återfunnit dina kompisar
och att ni kan sitta tillsammans och tjôta igen.

I alla tider har vi varit de enda i Sverige, med just vårt efternamn.
Idag var jag inne på Birthday.se och letade upp släktmedlemmarnas födelsedagar, för släktträdet som jag ska komplettera. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen, när det kom upp en person med "vårt" efternamn.
Jag har aldrig stött på namnet tidigare, oavsett vart jag sökt.
Jag ringde mamma och ifrågasatte vem i släkten som kunde vara orsak till denna man.
Den enda förklaring hon kunde ha, var att min morfar, som avvek från familjen redan på 50-talet, kunde ha funnit lyckan på äldre dagar.
Jag träffade min morfar ett par gånger innan han dog. Dels nämnde han aldrig ett annat barn och dels så ställer jag mig mycket tvivlande till att just han skulle vara far till en man, som är yngre än mig. Jag har nu gett min bror i uppgift att ta reda på om detta är en släkting eller bara en stackare som råkar ha samma fula efternamn som oss.

Har funderat på det ett tag och funderar väl än.
Ska jag gå ur Svenska kyrkan?
Jag vet i katten.
Men lite dumt är det ju att betala till nåt som jag nästan aldrig använder.
Jag går aldrig i kyrkan. Har varit där 2 ggr de senaste 10 åren.
Jag döpte min dotter 2000 och min son konfirmerades 2006.
De säger att man betalar ungefär 2000 kr om året.
Det är 10 000 kr för varje besök.
Hmm... *funderar vidare*

På förmiddagen i affären:
"Va? Ska du spela? Men herregud, va onödigt!"
På väg hem:
"Vad satsade du? Jaja, 20 kr är väl okej att förlora."
På eftermiddagen innan slutsignalen:
"Du vinner ju! Fan, att du inte satsade mer!"
Åter i spelbutiken:
"Va, får jag den?"
Senare:
"Vet du att jag älskar dig?"

Jaha... å nu då?

Då Kolumnen återigen gjort övertramp på min blogg,
har jag begränsat möjligheten att kommentera.
En gyllene regel på denna blogg är:
Mina barn ska inte bli namngivna här,
ej heller använda i ett syfte att försöka ge igen på mig.

Dottern är sjuk. Blev det redan förra veckan. Efter en helg hos fadern, kom hon tillbaka hem och var fortfarande sjuk. Hon var hemma igår. Men eftersom hon var feberfri hela dagen igår, fick hon gå till skolan idag, trots att det fortfarande gjorde ont i halsen. Hon lovade att komma hem om hon skulle känna sig sämre. Men trots att hon kraxar rejält, så har hon hävdat att hon är okej. Tills nu ikväll! Febern är tillbaks och hon kan omöjligt gå imorgon.
Massor med männsikor runt om klagar just nu på snuva, ont i huvudet, ont i leder osv.
Jag tycker att det känns som om sommaren knappt hunnit ta slut innan det börjar. Ja, det som skulle varit sommaren alltså. Precis som att jag tyckte att förra årets influensa höll sig nästan ända fram till midsommar. Frågan är om det mildare vädret på nåt vis skapar envisare baciller. Imorgon blir det iallafall att åka till Farbror Doktorn.

Imbecill betyder "mycket klent begåvad", psykiskt undermålig, stupid.
Ett snäpp smartare än idiot.
(förklaring hittad på susning.nu)
Skönt att veta att jag inte är idiot iallafall.
Kan ju vara något att ta upp i meritförteckningen.