Vi kom senare på dagen på att den "söte lilla gubben" var en flicka.

Troligen, högst sannolikt, är det tre små tjejer vi har.

Min 87-åriga granne var försvunnen.
Halv tolv i onsdags kväll upptäckte vi att hans ytterdörr stod på vid gavel.
Ljuset i klädkammaren lös, men i övrigt var det släckt i huset.
Vi smög in i det mörka huset. Lite läskigt var det.
Jag hade en bild på näthinnan av vad jag kunde hitta.
Men, det var tomt. Han fanns inte i huset.

Vi funderade ett tag på att gå runt i området och leta efter honom.
Jag kallade ut mina söner för att hjälpa till att leta.
Den lille sonen talade då om att han sett grannen åka iväg med en taxi mitt på dagen.
Vi blev då tveksamma. Var han borta eller var han möjligvis hos någon av sina tre barn?
Vi gick tillbaka in i huset och sökte efter namn eller telefonnummer till något barnen.
Vi hittade ingenting och bestämde oss då för att ringa till polisen.

Jag blev kopplad till ledningscentralen och förklarade läget. Jag tillade också att vi grannar ibland uppfattar mannen som lite snurrig och virrig. Att vi var lite oroliga för att han snurrat till det och promenerat iväg mitt i natten. Kvinnan jag pratade med bad om adress. Jag uppgav den och hon sökte.
"Jaha... i Trollhättan?"
"Nej, inte alls."
Vi gjorde ett nytt försök och jag bokstaverade gatunamnet.
"I Marks kommun?"
"Nej!" Jag talade om vilken kommun vi tillhör och hon sökte ett par gånger till.
"Ni verkar inte finnas med här. Jag får skriva in adressen manuellt!"

Hon gjorde detta och sa att hon skulle prata med en kollega, så skulle de besluta hur de skulle följa upp detta. Hon lovade att göra sitt bästa och hon skulle ringa om de hade några frågor. Nöjda med det gick vi och lade oss.

Klockan 7 steg jag upp och gick och kände på grannens dörr. Den var fortfarande olåst.
Senare visar det sig att Rozie kommer att bli den som först hör av sig till mannens barn. Hon letar upp dem på eniro och når en av dem vid 12-tiden på dagen.
Polisen hade inte gjort någonting!

Till saken hör också att min styvfar ringde polisen i våras. Då hittade de inte heller vår kommun i datorn och frågade honom:
"Är du säker på att du bor där?"

Yes.. I'm home again! :)

Resan gick fint, förutom att dottern höll på att bli avslängd från tåget.

Ja, inte riktigt, men konduktören sa:

"Jag kommer ju inte att slänga av henne, men..."

Anledningen var att jag köpt ett fritidskort till dottern. Konduktören påstod att man måste ha fyllt 16 för att få åka på ett sånt. Jag var frågande, men tjafsade inte mot. Det retade mig dock lite att jag slängt ut 550 kr på ett kort som hon ej kunde använda.

Jag släppte inte tanken, utan fick telefonledes hjälp med att kolla upp det.

På Västtrafiks sida står följande: "Fritidsladdning gäller from 1 juli det år man fyller 6 år till dagen innan man fyller 20 år".
Så här efteråt kan man tycka att det var synd att hon inte slängde av oss. Då hade vi säkert hamnat i tidningen. :)Mormor mådde ganska bra. När jag hade varit där ett dygn och återkom efter en stund på stranden, tittade mormor på mig och frågade min mamma:

"Vem är det där?"

"Men, det ser du väl?"

"Nej... *tittar lite mer noga*... nej, jag vet inte vem det är.

Mamma talar om vilket barnbarn det är som kommit på besök och mormor ser nöjd ut.

"Jasså, hon har äntligen kommit!"

Vi fick två dagar på stranden och en dag på stan.

Jag träffade mina två morbröder. (Hade tre från början, men en av dem dog 1986.) I min släkt är vi inte speciellt kärvänliga. Det bekräftades när de såg sin systerdotter, som de inte sett på 2 år.

"Jasså, du har hittat hit?!"

En blick kastas på mina barn.

"Oj, vad ni har vuxit!"

Sen vänds åter uppmärksamheten mot mormors man, som är snickare och som besitter värdefulla kunskaper.

"Jo, som jag sa... vinkeln i det fönstret är fel!"

Iallafall... vi hade fina, soliga dagar.
Lille sonen ville inte smörja sig första dagen och brände sig ganska bra. Dagen efter var det annat ljud i skällan, men då var det försent. Därför åkte vi inte till stranden tredje dagen, utan nöjde oss med att gå på stan och ta ett dopp i gästhamnen.

Imorgon skall jag inkvartera mig i den lilla, röda stugan på berget. Vi har inte träffat min mormor på två år. Barnen längtar. Själv har jag varit tveksam till hur det ska gå utan bil. Men... imorgon tar vi tjuren vid hornen och tar buss och tåg.

De har ju lovat att vädret ska bli fint, så maten kan iallafall intas på verandan. Det finns nämligen inte plats till mer än sängar och kylskåp i stugan. En kan röra sig om tre ligger i sängarna.

Fast stugan är gullig och den har löst många övernattningsbekymmer. Den var kanon det året som jag bodde och arbetade i sommarstaden.

Förutom att jag packat idag, har jag också köpt pool-kit. För 500 kr har jag köpt algmedel, PH-höjare resp. sänkare, teststickor och klor. Det är mer pyssel med poolen än vad det är med kattungarna.

Nu är det semester!
Jag tillbringade min första semesterdag i köket.
Jag bakade kanelbullar och tekakor.
Ja, som det syns på bilden, fick jag god hjälp av min dotter.

Igår fick jag återigen möjlighet att fundera på hur jag känner för en person som jag en gång var passionerat förälskad i. Vi träffades förra sommaren, då han ringde mig efter 2 år. Efter det mötet skrev jag följande i min blogg:

"Känslor är inga lätta saker. Får man inte möjlighet till ett riktigt avslut, gömmer man undan dem. Med resultat att de lever ett eget liv någonstans inom en och förskönas på nåt vis.
Det kan vara skönt att ha sådana känslor för någon/något. Det kan vara nåt positivt att plocka fram i svåra stunder.
Man förändras allt eftersom. Man blir äldre och klokare. Ens förutsättningar ändras. Men känslorna finns kvar och minnena blir ljusare för varje år som går.
Det kan vara förrädiskt, eftersom dessa känslor inte alltid kopplas till förnuftet.
De kan få en att handla impulsivt och ogenomtänkt.
Häromdagen insåg jag att känslor, handlingar och minnen som skapats under en period i mitt liv, inte kan kopplas med den som jag är nu. Det som var då, vill jag inte ha ogjort. Men det är avslutat. Jag är inne på ett nytt kapitel i mitt liv."

Igår lät jag mig inte luras av några gamla känslor och fantasifoster. Jag kom fram till samma sak som förra året. Jag tackade artigt men bestämt nej till att träffas. Dock måste jag medge att jag är ganska smickrad av att han fortfarande tänker på mig.

Den 21 juli 2006 togs ett beslut som drabbade mig hårt. Jag trodde att ingenting skulle bli som förut. Men nu, två år senare, kan man konstatera att det är just vad som hänt.
Allt är precis som förut!

På jobbet hade vi besök av baggar. De kom med en påse bönor.
Hemma hade det följt med larver i rispåsen.
På båda ställena är det nu sanerat och inhandlat burkar i alla de slag.
Sönernas kommentarer är ganska talande:
"Det ser ut som du blivit pensionär!"
"Så har farmor det också i sitt skafferi."
Jo, det är så. Jag har aldrig haft djur i skafferiet. Har heller aldrig brytt mig om burkar och annat tjafs. Däremot så har den äldre generationen oftare varit med om oväntat besök i mjölpåsen.
Jag vet inte vad som är att föredra. Larver i gröten eller gifter från besprutningen.

Mer väntade var dock kattungarna som ramlade ut i lördags natt.
P-O hade varit ute och ringde mitt i värkarna.
Jag berättade om vattnet och påsen som var på väg ut ur mammakatten.
"Fan, va äckligt! Jag är glad att jag inte är där!"
40 minuter senare var han här.
Han steg in genom dörren just som unge nummer ett såg dagens ljus.
Tre kattungar blev det. Två killar och en tjej.

På jobbet idag hörde vi ambulansutryckning. När vi kollade ut såg vi massor med ambulanser på väg mot Liseberg. Helikoptrar svävade över oss. Min son som just åkt förbi med vagnen sa att det var åkattraktionen "Rainbow" som gått sönder.
På text-tv stod det att folk var skadade och man föreställde sig fullständigt kaos.
Då blir man lite förvånad när man från balkongen ser att "Uppskjutet", Lisebergstornet och Pariserhjulet fortsätter som vanligt. Lite märkligt i mitt tycke.

Jag och äldste sonen är hemma själva för det mesta.
Hans sommarjobb är över för i år.
Nu har han vänt på dygnet och sitter uppe på nätterna.
Han sover hela dagarna när jag jobbar.
När jag kommer hem vilar jag en stund.
Men sen har vi lite "mysigt".
Häromdagen spelade vi kort. Tyvärr slog han mig.
Idag putsade vi fönster och satte upp myggnät.
Han gjorde det nästan frivilligt.
Det behövdes bara några kronor i muta.

Det är ganska skönt, speciellt när man har några ungar till,
att få stunder med dem en och en.

Min dotter har varit borta i snart tre veckor.
Det är tomt och tyst utan henne.
Lille sonen kommer och går.
Jag får tvinga hem honom korta stunder.
Men annars ringer han bara när han vill ha pengar.
Men man får väl vara glad för det lilla.

Två veckor kvar till semester.
Är det någon som förtjänar semester, så är det jag! :)
Mitt liv är ganska... ja, vet inte riktigt...
Jag är lite ambivalent just nu.
Jag gillar att skapa problem har jag hört och det stämmer nog gansa bra.
Finns det inga, så skapar jag dem. Jo... jag lyckas nog ganska bra i min strävan.

De få mål jag har i livet just nu är att klippa häcken och olja in en bit av områdets staket.
I torsdags kantgrävde jag runt häcken. Sex timmar höll jag på i bara linne.
Axlar och nacke är rejält sönderbrända. Men det blev fint i trädgården!

Litet roligt tidsfördriv:
Personlighetstest.
Jag gjorde det nyss och mitt reslutat blev nog ungefär som jag förväntat.
Lustigt nog sa jag till W igår att jag borde läsa lite juridik.
Enligt detta test så verkar jag ju inte vara helt fel ute.
De föreslår ju tom domar-yrket som passande för mig.
Själv hade jag aldrig vågat dra till med det. :)

Jag har tydliga brister i datorkunskap!
Jag vill också kunna redigera mina filmer på ett roligt vis. Jag har hittat massa program och blivit lika nöjd varje gång.Nu skall det funka!"
Nope! Jag har filmerna i MPG4- format och det stöds inte av dessa ¤%#¤%& program. Jag kan beskära och skriva in något ord i början/slutet av filmen i telefonen. Ja, jag visade exempel på det i min "regnfilm". Nåt annat kan jag inte göra för jag har inga kunskaper alls i hur jag ändrar format på filmen. Jag blir fullkomligt galen!!Inte heller kan jag vända mig till min fd. "kk", för han gillar inte gamla vänner som bara hör av sig när problem uppstår. Jag kan iof förstå honom. Men va fan ska man med gamla "kk" till annars? (Ja, läser du detta så får du gärna ge mig en ledtråd. Du vet vem du är!!!
Annars är livet som det brukar. Dvs det rullar på!
Jag har fått ischias pga av en ryggskada som sjukvården säger inte existerar.
Jag får väl lita på dem och därför rätta mig:
Jag har fått ischias för att jag slog i huvudet i biltaket när bilen voltade och trots att det inte finns en enda skada på ryggraden så har jag fått små känningar i benet. Men eftersom varenda svensk har ont i ryggen, så är det fullkomligt normalt och inte alls något att "ojja" sig över. Precis som graviditet så är det "naturligt". Ändå "drabbar" en graviditet typ 50 % av befolkningen, vilket borde få det att bli lite mer "ojjigt". Men det är klart... en graviditet "drabbar" bara kvinnor. Alltså inget alls att ojja sig över.
Haha, det märks att jag tagit en öl... tankarna fladdrar iväg.
Vad jag egentligen skulle gnälla om var:
Kattskrället som orsakat...den här magen.
Eftersom det är andra gången och min katta är kär som en klockarkatt, funderar jag på om inte surpuppan ovan borde ta lite mer ansvar denna gång. Borde inte hans matte få möjlighet att sörja för och gosa med avkommorna till hennes "lilla" kelgris?

Är det möjligt att kräva underhåll av hans matte?

På jobbet igår bestämde vi att vi skulle göra något efter arbetetsdagens slut.
Vi funderade på om det möjligen kunde vara något öppet på midsommarafton.
Vi satsade på ett säkert kort och gick till Dubliner.
Där var det öppet och relativt mycket folk.
Vi käkade lite och tog två öl.
Sen var vi färdiga för sängen -det var ju en ny arbetsdag i antågande.

Imorgon är det midsommar. Som vanligt skall jag jobba.
Jag har försökt att komma ihåg om jag gjorde nåt annat förra året, men den dagen är helt borta ur minnet. Det kommer morgondagen vara nästa år också.
Veckan som gått har varit ganska mentalt stressig och jobbig.
Mycket känslor, tankar och funderingar.
Jag tror att jag börjar landa nu och har haft två förhållandevis lugna och lediga dagar.
Hoppas att ni får en bra midsommar!

Klockan tre inatt var jag ute och skulle fota himlen.
När jag stod i trädgården hör jag fotsteg på gångbanan.
Ett helt gäng med ungdomar är med raska steg på väg förbi mitt hus.
Jag springer in bakom min husknut och kikar genom mina vinkelfönster.
Bredvid mitt hus ligger ett dagis och vid ingången till det stannade de.
Några ställer sig på vakt och någon börjar spraya på husväggen.
Trots att jag står med kameran i handen och trots att jag visste att de inte såg mig, hade jag inte sinnesnärvaro och filma det. Istället hojtar jag:
"Hallå... vad gör ni?"
Den farten de fick när de hörde mig, hade fått deras idrottslärare förvånad.
Jag gick in till min 17-åring och talade om att vi skulle ut på jakt.
Tyvärr såg vi inte spår av dem, bara spår efter sprayburken på en annan husvägg.

Precis där krysset är på bilden har någon byggt en liten stuga.

Den är liten, som en friggebod.

Han har fått riktigt fint.

Den ligger byggd ut över vattnet.

Jag vet inte vad stugan rymmer.

Men när jag såg honom stå och kissa ut över vattnet en morgon,

drog jag slutsatsen att han inte har en mulltoa iallafall.

Jag undrar hur länge han får lov att bo där.

Har han tur kanske han blir kvar över sommaren iallafall.

"Jag skall bara ner och köpa cigg!"
"Visst!" sa min kollega och räknade med att jag skulle vara tillbaka efter 10 minuter.
När jag kom ner på tappen visade det sig att det skulle ta betydligt längre tid.
En dam hade uppgett fel pumpnummer och fått betala mer än vad hon tankade för.
Mannen, som nästan kom iväg med billig bensin, kallades in och kassören fick fullt sjå med att fixa med återköp och nya betalningar.
Från början var jag ensam i kön, men den fylldes på allt eftersom och var tillslut riktigt lång.
Från början tänkte jag inte på damen som ställde sig efter mig i kön.
Jag lade inte märke till henne, förrän hon stod nästan bredvid mig.
Då hon stod väldigt nära, slängde jag en blick på henne och hon log lite skevt mot mig.
Hon var svensk och mycket snyggt klädd. Hon närmade sig de sextio, men hoppades se yngre ut med blonderat hår.
Efter ett tag märkte jag att hon, sakta men säkert, tog sig förbi mig.
Tillslut stod hon snett framför. Hon plockade upp sedlar och stod beredd.
Då jag visste att min kollega skulle sakna mig, kände jag mig lite stressad.
Jag började irritera mig på kvinnan, som så uppenbart försökte slinka före i kön.
"Försök bara!" muttrade jag för mig själv
När kassören ordnat upp det med alla kvitton och pengar var det min tur.
Givetvis slänger sig då kvinnan fram och säger:
"Här! Jag har tankat för 237 kr!"
"Ursäkta", sa jag. "Men jag var före dig."
"Nej, det var du inte alls!
"Jo!", sa kassören. "Det var hon."
"Jaha", sa kvinnan "Men jag har tankat..."
Jag lade mina pengar på disken och talade om vad jag skulle ha och tillade mot damen:
"När jag kom så var det bara kvinnan med kvittot här inne."
Då tittade den underliga varelsen på mig och sa:
"Vill du slåss, eller?"

Thyra har blivit en riktig tuffing. För ett år sedan vågade hon ingenting.
Rädd för allt och alla.
P-O har tagit med sig sin bortskämda monserkatt några gånger. Då har Thyra legat under soffan i två dagar.
Min mamma bevittnade dock, för någon vecka sedan, hur Thyra råkade i slagsmål med grannens femåriga Astrid. I fredags hände det igen. Jag råkade vara ute och satt med telefonen i handen. Tyvärr var jag inte snabb nog att koppla över till filmläge.

Först slogs de och väste lite grand. Thyra gick till anfall och Astrid lade sig på rygg, med öronen bak. Sen jagade Thyra efter Astrid när hon sprang iväg.

Astrid sprang runt "sitt hus", in genom bakvägen.
Sen lade hon sig, på tryggt avstånd från Thyra, i fönstret.
Jag blev stolt som en mor över min kattracka.
Nu ser jag med spänning fram mot när Thyra skall få träffa P-O's Luna igen.

Idag fyller P-O år. Grattis, käre du! :)
Igår sa jag att jag nog inte skulle orka hitta på nåt idag. Min enda lediga dag.
Men dottern väckte mig 7 imorse och sen hade jag svårt att somna om.
Jag ringde och föreslog att vi skulle hitta på nåt.
Vi käkade, promenerade, spelade minigolf och kollade i affärer.
Ingen av oss hittade något. Men jag köpte kjol och t-shirts till dottern.
På måndag skall vi åka in och köpa avslutningskläder. Jag spanade in att de hade mycket blandad kompott på Zara's. Det passar min pojkflicka bra.



Min nya telefon kom idag. Jag funderade ett bra tag. Skulle jag ta en svart, och behöva vänta till 17 juni, eller skulle jag ta den andra? Min gamla telefon avgjorde saken. Den gillade inte att jag tappade den i golvet häromdagen. Jag fick strunta i färgen.
Nu tar det väl ett år, eller nåt, innan jag lärt mig hur den funkar.
Men nu skall det tas massa bilder igen.

Jag måste erkänna en sak.
Jag kan inte bevara en hemlighet.
Får jag inte dela den med åtminstone en person, så spricker jag.
Snälla... berätta inte hemlisar för mig.

En sak jag har funderat på idag är om fotsvett i kombination med bakterier blir nån form av rötgas, dvs metangas? Ibland (läs "idag") luktar ju folk (läs "jag") riktigt rôtet från sina fötter.

Sonen kommer hem efter en eftermiddag på stranden.
"Jag och Markus skall åka till Stockhlm nästa helg."
Jag lyfte ett ögonbryn och frågade:
"Jaha, vem skall ni besöka då?"
"En kompis."
"Sen när fick du en kompis i Stockholm?"
"Det är en kompis till Markus."
"Men har du täffat denna kompis?"
"Ja, flera gånger. Senast på Valborg. Jag känner honom väl."
"Okej, så nu tror du att du ska få åka till Stockholm och träffa denna...
Vad heter han förresten?"
"Jag tror att han heter Jonathan."
"Sure baby!"
"Va?"
" 'Jag känner honom väl! Jag tror att han heter Jonathan.'
Hör du inte hur motsägelsefullt det låter?"
"Ah, men.... Ja, jag skall åka iallafall!"
"Visst! Dream on!"

Idag fick jag veta att en av Kolumnens vänner jobbar i huset bredvid mig. Anledningen till att detta talades om för mig var att han och jag en gång i telefon funderade över vem "Stina" är. Han sa då:
"Jag kände en Stina XX en gång."
"Jaha!", sa jag. "Vi har en Stina XX på jobbet.
När jag hörde efter så var Stina XX naturligtvis samma Stina som en gång umgåtts med Kolumnen. Hon i sin tur var klasskompis med T, som är ytterligare en vän till Kolumnen och som numer jobbar i huset bredvid mig.
Det fick mig att fundera på tillfälligheter. En gång var jag i Lökken, Danmark.
Jag var nästan 18 år och året var 1987.
Jag och min kompis var där med hennes föräldrar. Vi bestämde oss för att gå ut.
På ett ställe träffar vi två killar. De heter Joel och Robert. Vi bestämmer oss för att gå ifrån stället. Killarna är lite fulla och får problem på vägen. Jag, som är lite berusad, stannar och plockar lite rabarber i en rabatt. Eftersom jag står på gångvägen till stället vi just lämnat, kommer det massa människor förbi mig, på väg in. Jag daskar varje förbipasserande med min rabarber och frågar om de är svenskar eller danskar. En kille säger:
"Jag är svensk. Jag kommer från Dals Ed"
Jag tycker det är kul, eftersom min mor en gång i tiden bodde fosterbarn i Dals Ed.
"Hon bodde hos Karin och Johan.", säger jag.
"Jaha!", sa han. "Vad hette de mer?"
"Ingen aning!", sa jag "Men de har en dotter som heter Solveig."
Okej, sa han och räckte fram handen. "Min mamma heter Solveig. Karin och Johan är alltså mina morföräldrar."
Snacka om att min mamma fick lång nos, när jag senare talade om att hennes fostermamma Karin lovat att ringa.

Jag hade en skitrolig helg i Lökken och fick mer än ett gott öga till Joel. Men vi sågs aldrig mer.
Nästan 15 år senare sitter jag på jobbet och hör mina jobbarkompisar, Jessica och Simone, prata om sin Thailandsresa. Jessica tog med sin kille Christer. Simone var singel så då fick Christers bästa vän Joel följa med. De nämnde i förbigående hans efternamn och jag började fundera. De visade bilder från resan. Jag tittade på denna Joel och såg inget som jag kände igen. Den här personen hade rakat huvud, men den Joel jag träffat hade en fin 80-talsfrilla. Men så kom det en bild där hans ögon var framträdande. Visst var det "min" Joel.
Jag berättade för Simone och hon blev eld och lågor. Hon ringde honom och frågade om han mindes helgen i Lökken och vem han träffade där. Han mindes både helgen och mig. (Ja, jag blev förvånad) Efter att det sammanträffandets bekräftats var de förstås tvugna att ordna så att vi träffades. Tyvärr slutade den kvällen precis som helgen i Lökken. Vi var skitfulla och blev ovänner.

Men det är lustigt att samma resa gav upphov till två sammanträffanden.

Häromdagen köpte jag ljus som såg ut som små stenar. De var inte dyra, men jag tyckte de var riktigt söta. Eftersom jag köpt nya utemöbler på framsidan huset, ställde jag ut ljusfatet där. Jag var helnöjd!
En halvtimme senare knackade min mamma på dörren. Vi stod och pratade ett par minuter, tills jag upptäcker att ljusfatet ser skrämmande tomt ut.
Under den lilla stunden som fatet stod ute, hade någon gått in på min uteplats och tagit 7 av 10 ljus. Jag blev helt galen och letade "sten" hela kvällen.
Min dotter fick en ny cykel i julklapp. Vi var flera som lade ihop till den. Hon har problem med att låsa den. Ja, inte för att det är något fel på låset, bara på hennes minne. Idag kom hon från skolan utan cykel. Jag ifrågasatte var cykeln var. Då erkänner hon att den blivit stulen från vår uteplats någon gång mellan lördag ch söndag. Hon hade inte vågat tala om det för mig.
Visst ska ungen låsa sin cykel. Inget tal om saken. Men jag blir så ledsen för att vissa människor missunnar andra att ha fint eller att äga fina saker.
Då jag inte sitter på en hög med pengar, blir detta en läxa som svider, eftersom hon får gå till och från skolan.

Det har varit virriga, förvirrade och jobbiga veckor. Jag kunde inte hålla mitt rökstopp, utan tog en och sedan en till. Barnen blev skitglada, eftersom jag nu måste föra över 200 kr till deras konto.
"100 kr var det va?", frågade jag den lilla sonen.
"Nä, 200 var det!"
"Skojar du? Det kan jag aldrig ha sagt!"
Han rusar in till sin bror.
"Visst var det 200 kr hon skulle betala om hon började röka igen?
Min store son lyfter blicken från skärmen och säger frågande:
"Va? Men... var det inte 1000?"
"Jag börjar asgarva och tar en cigg i ren frustration.
"In your dreams baby!"
Eftersom jag slagit vad med H på jobbet fick jag slänga upp pengar även till honom.
500 kr fattigare och lite skamsen anmälde jag mig dock till Midnattsloppet i augusti. Så snart jag börjar träna, måste jag sluta röka igen. Vi får se framöver hur det kommer att gå.
Man kan heja på mig. På "Grannskapet" kan man söka upp mig via mitt namn och trycka på "Heja".
*tigger och ber* Gå in och stötta mig.

Troligen var det inte bara sonens hjärna som blev utblåst av metangasen.
Jag har total hjärnsläpp igen och ingen motivation att skriva.
Men jag kommer väl tillbaka snart igen, antar jag.

Idag har jag varit på miljöutbildning och lärt mig "allt" om växthusgaser och annat matnyttigt. Sonen kom just in i rummet. Han skulle säga något, men det kom bort i den spontana reaktionen:
"Åh, fy fan vad det luktar!"
"Mmm" mumlade jag. "Det är metangaser."
"Nä, du bara snackar! Det är du... men du gör ju inte sånt, säger du!"
"Herregud, vad du gapar! Jag har bara släppt ut lite metangas. Det är en av sex växthusgaser. Fullständigt naturligt! Förresten vad skulle du säga?"
Han öppnar fönstret och snabbar sig ut ur rummet, samtidigt som han muttrar:
"Det försvann! Min hjärna är förgiftad! Gör aldrig om det där!"
Ha... *kom på nåt*... det funkar ju skitbra!
Vad gör man inte för en stund ensam framför datorn?

Idag för 30 år sedan blev min morbrors fru förklarad hjärndöd.
Hon var 27 år gammal och hade 2 veckor tidigare fått veta att hon hade leukemi. Hennes ordinarie läkare hade inte lyssnat på henne och blev sedan prickad för sin feldiagnos. Enligt honom led hon av järnbrist pga graviditet.
När hon dog var hon i 7:e månaden. Läkarna beslutade att förlösa henne och försöka klara barnet. På den tiden var det inte givet att klara så små barn.
Idag fyller min "lilla" kusin 30 år.
Grattis!

Inte mycket som händer här. Jag jobbar. Barnen och P-O festar. Ja, inte tillsammans. Men utan mig och jag slår vad om att de har skitkul. Dottern festar ju inte heller kom jag på. Hon är ju hos sin pappa. Vad jag än vill tro om det, så har hon nog ganska kul hon med. Jag har iallafall klarat min 41:e rökfria dag. Snart är antal dagar och kilon jag gått upp lika många. :)

Idag var det Vårrus-dags.
Jag tog mig runt på 29.11.
Den från jobbet som sprang fortast, sprang på 24 nånting.
Att springa fortare än det blir min utmaning för nästa år.
Den som vann loppet rusade runt på 14 minuter. Helt otroligt!
P-O vaktade dottern och filmade mig när jag närmade mig målet.
Det är lite roligt att se alla som sprang förbi mig.
Jag var för trött för att orka bry mig.
Solen sken och det var varmt!
När jag kom i mål började jag nysa.
Resten av kvällen har jag nyst och snytit mig om vartannat.
Troligen har ansträngningen utlöst en pollenallergi.
Ja, det är som jag sagt hela tiden:
Det är aldrig bra att röra sig för mycket!
Trots detta så sitter jag nu och läser om Midnattsloppet,
som går i Göteborg den 23/8.
Funderar allvarligt på att anmäla mig dit.
Har jag ingen utmaning som väntar är risken att jag slutar träna.

Igår hade jag lite ont i korsryggen. Jag gnällde en del och någon förbarmade sig och föreslog "Linnex". Det påminner om sån där salva som luktar starkt och som ger en hettande känsla. Jag fick låna det.
Två streck på ryggen med stiftet och sen vänta. Det stack och sved rejält. Det blev ordentligt varmt och området blev riktigt rött. När den värsta hettan lagt sig och det slutat svida, kändes det riktigt behagligt på ryggen.
När jag sedan sprungit min runda och "arbetat och värmt upp musklerna" så kändes det verkligen att medlet gjort nytta.
Efter duschen var jag lite ledbruten. Jag hade ont i både muskler och leder.
"Äh, va fan! Jag tar lite mirakelmedicin på de onda ställena på benen också!"
Jag tog "lite här och lite där" och lite till på ryggen.
Ett par minuter senare kändes det som om halva jag doppats i ett oljebad.
Det gjorde fruktansvärt ont på benen -som värsta brännskadorna.
Jag ställde mig flera gånger i duschen för att tvätta och spola benen med kallt vatten.
Samtalet jag hade med mig själv var inte lika klämkäckt som det varit en stund tidigare.
"Hur kan du vara så korkad? Du visste ju att det brände. Vaddå lite här och där? Du har ju tagit på hela benen. IDIOT!"
Jag försvarade mig själv, inför mig själv, med ett ynkligt:
"Hur skulle jag kunna veta det utan att testa..."
Jag fick linda benen i våta och kalla handdukar.
Jag satt nog en timme innan den värsta smärtan lagt sig.
Ja, jag antar att jag inte behöver komma med kloka råd till någon.
För ingen annan skulle väl göra nåt lika korkat!?

Bilder från en fotbollsmatch i vackraste vårblom och strålande sol.

Dottern på topp i väntan på avspark.

Det är viktigt att tacka sin motståndare.

Fast när de stora vann med ett mål över,

är frågan om det är så kul att tacka dem.

Sötast var Zero, 10 veckor.