Det tog 30 år, men nu är han min!

4 juni 2011

Idag är väl inte föregående inlägg så aktuellt. Äcklet var ju inte dummare än att han lade ner den Facebook-profil han använde i fredags. I sitt riktiga namn har han nu en annan profil där han agerar precis som vanligt. Exmaken har ringt polisen och hört vad de gör åt saken. Svaret blev: "Vi har lagt det på hög!" Inget att göra alltså. Bara vänta och hoppas att inget annat barn drabbas av denna sjuka människa.

Min dotter har en profil på Facebook. Häromdagen skulle jag hjälpa henne med en grej där. När vi loggade in såg vi att någon skrivit till henne på chatten. Jag frågade vem det var och hon svarade utan att tänka sig för: "En kille på 24 år som bor på samma gård som pappa." När hon såg min reaktion lade hon snabbt till: "Men jag accepterade honom av misstag. Jag vill inte ha honom där!"
Jag startade "Operation Utfrågning", samtidigt som jag bad henne att svara honom. Det blev en lång och vidrig chatt! Dottern gick ganska snart och lämnade plats för sina bröder. Mannen trodde dock att han chattade med en 11-årig flicka. Vid ett tillfälle skriver vi "Du vet att jag bara är 11 år?" För att göra en lång historia kort är mannen nu polisanmäld. Min fråga är: Begår jag en brottslig handling om jag lägger ut bilder på de printscreenar jag gjorde under samtalets gång på min profil på Facebook? Jag lägger ju inte ut min åsikt, jag har inte lagt till hans namn eller ger ut andra upplysningar på honom. Det är bara min printscreen. Att folk sedan kan söka honom via mina bilder på facebook är ju inte mitt fel, eller? Han har ju själv lagt in sina personliga uppgifter på Facebook. Nån som vet?

Jag vill att hon ska vara fri
Och till och med glömma mig
Och till och med gå sin väg
Och till och med komma tillbaka
Och älska mig igen
Eller älska någon annan
Om någon annan behagar henne

/Jacques Prévert

Yngste sonen går andra året på Transport. Idag blev han klar med sitt B-körkort. Till skillnad från körskolan, så har dessa elever inte någon uppkörning, utan läraren avgör när eleven anses klar. Vi har ju en uppfattning om hur övningskörningen går, men det är ju inte vi som är proffsen och därför har vi under hösten frågat hur det går med körningen. Buden har varit olika.
"Det säger att jag kör bra!"
"Idag var jag nära att köra på en buss!"
"Läraren sa att jag nog inte har så långt kvar!"
"När jag körde i stan idag höll jag på att köra över en fotgängare!"
Helt oväntat hade läraren dock kommit idag och sagt att han var färdig med den kursen. Lastbil nästa! Tyvärr dröjer det två månader till 18-årsdagen. Men jag och Jocke ska ju resa två dagar efter och jag räknar kallt med skjuts till flyget! :)
Grattis Tobbe!

Efter att ha tittat på filmen om Mark Zuckerberg, "The Social Network", kan jag konstatera att jag har honom att tacka för mycket. Jag hade inte återfunnit min ungdomskärlek och jag hade definitivt inte haft färska bilder av min biologiska far. Ja, när jag hittade dem, frågade jag mamma om hon är absolut säker på sin sak. Han och jag är ju inte alls lika. Men hon säger att det är så.

Jag har varit hemma ett par dagar för att försöka "vila" höft och rygg. Det funkade väl si så där. Jag är bättre, men känner att allt inte är okej. Det är inte mycket att göra, men jag ska i alla fall till sjukgymnast på måndag.

Store sonen har haft svårt att "hitta rätt". Främst i skolan, men också i sitt val av framtid. Ja, han har väl inte sett så många valmöjligheter och känt sig ganska begränsad av flera olika skäl. I augusti hittade vi en lösning som kändes bra. Han började på ett lärlingsgymnasium. Det var verkligen i sista stund som det alternativet kom för oss. Sen dess har han äntligen börjat se ljust på framtiden. Han har hittat något som känns meningsfullt. Han har fått en praktikplats där han trivs och han går upp varje morgon!
Igår var jag på föräldramöte. Jag tänkte att det säkert skulle vara som vilket annat, trist föräldramöte som helst. Skolan är ganska liten och tyvärr var väl inte föräldrarna så många. Men det gav oss andra desto större möjlighet att få enskilda samtal med lärare och rektor. När jag insåg hur måna dessa människor var om just min son blev jag helst lyrisk. Jag bara älskade dem! Man kan ju knappast bli mindre lycklig när flera lärare frågar om jag tagit en titt i köket. "Det är din son som kaklat. Fasiken, vad duktig han är!"

De senaste veckorna har jag haft en "knakande" höft. Jag har inte haft direkt ont, men anande väl att det inte var så himla bra. I förra veckan började jag få ont i ryggen. I fredags klarade jag inte av smärtan längre. Jag gick hem från jobbet och åkte direkt till doktorn. Han sa att det inte är något fel på mig. Efter lite tjat fick jag iallafall värktabletter. Nu, efter några dagars vila, känns ryggen bättre, men tyvärr inte helt bra. Det är verkligen inte lätt att vara gammal!

Ja, som jag sagt innan: Hösten är skit! Inte nog med att man har allt vanligt tjafs, man måste dessutom stå ut med mörkret och kylan. Det blir inte så mycket att skriva om. Ja, om man inte ska berätta om tjafs hemma, på jobbet, med grannar och med telefonbolag. Det känns som om jag lägger min näsa i blöt lite överallt och tjafsar mot allt jag kan. Ibland med rätta, ibland kanske bara för att ha nåt roligare att göra. Man kan vinna lite på att tjafsa ibland. Fast att försöka få rätt mot telebolag, som smyger in smygtjänster som man får betala för om man inte säger upp det i tid, är ingen idé. Det är lika bra att lägga sig platt och förbanna den som hittat på allt. Ja, för att han inte hittat på det ärliga och hederliga telefonbolaget. Jag kan ju tillägga att jag sedan ett par år tillbaks bojkottar Telia. Det är faktiskt deras förlust! För de hade kunnat tjäna mycket pengar på mig, utan att bete sig så vidrigt som de gör med sina fina löften och sin lilla, lilla avtalstext som säger något helt annat.

Nu till det jag egentligen skulle skriva om. Ibland känns tillfälligheterna så kusliga på nåt vis.
På Facebook har jag två vänner. (nja, nån mer har jag faktiskt!) Två personer från två olika perioder i mitt liv. Den ena är tjej och den andra kille. Men båda bor i Oslo, båda är tvillingar och de fyller år på samma dag, den 4 november. Kanske inte jätteroligt, men ändå lite lustigt!

Min son praktiserar hos en byggfirma. Det ingår i hans utbildning till snickare. På firman finns ytterligare en praktikant. Till skillnad från min son, så pratar denna killen väldigt mycket. Mest pratar han om sin flickvän och hennes far. Han är väldigt imponerad av sin blivande svärfar.
Han berättar allt som "svärfar" gör och vad de gör tillsammans. Nu, efter ett antal veckor, har min son hört långa haranger, till leda, om denna perfekta svärfar och hans underbara dotter. Av nyfikenhet kollade han upp sin praktikantkompanjon på Facebook.
Med ett leende kom han ut till mig och berättade historien.
"Vet du vem den underbare svärfadern är? Det är pappas kusin. Killen är tillsammans med min syssling."

Den här bilden var den enda som jag lyckades få i lördags.

Men det var intressant och roligt att vara med i publiken.

Fredagen den 17 december sänds "vårt" avsnitt.

Hösten är jäkligt tråkig!
Allt är grått och trist. Man får verkligen anstränga sig för att orka resa sig ur soffan.
Igår var jag iallafall på Ullared. Det var lite roligt!
På lördag ska vi på inspelningen av "På Spåret". Det ska bli riktigt kul! Jag har aldrig varit på en tv-inspelning förut och ser verkligen fram mot detta!

Lille sonen går på Transport och håller just nu på att övningsköra både med personbil och lastbil. Idag var han ute med läraren och övningskörde. De åkte förbi en poliskontroll på andra sidan vägen. Läraren utbrister:
"Oj, polisen! Vad roligt! Vänd och kör tillbaka"
Sonen tror inte sina öron och frågar nervöst.
"Ska jag vända?!"
"Ja, det är en bra övning! Du har väl dina papper med dig?"
"Nä, det är ingen som har sagt att jag behöver det när jag kör med dig!"
"Nähä... nej, det får väl gå ändå! Vänd nu!"
Det var en ganska nervös kille som blev invinkad av polisen!

Ja, vi hade bestämt att vi skulle köpa en Toyota, men till barnens glädje köpte vi en Saab.

Just nu letas det ny bil. Ja, en bättre begagnad alltså. Det är lika tråkigt och jobbigt varje gång. Men nu har vi enats om modell iaf. Vi får hoppas att vi hittar nåt snart. Min gamla Volvo behöver en genomgång på en verkstad, men vi kan inte lämna in den, eftersom det är den enda bil vi har för tillfället.

När jag äntligen vågade anmäla och när jag äntligen fick kraft att genomgå en sån stor sak som rättegången innebar, blev jag väldigt besviken över domen. Visst ansåg de dig skyldig, men du fick inget straff. Du sa: "Jag kan göra vad jag vill! Jag får ändå inget!"
Därför kan jag inte låta bli att gotta mig lite åt att den domen faktiskt, efter fem år, kan grusa dina förhoppningar inför framtiden. Det kanske inte kändes för 5 år sedan, men jag hoppas att det känns nu! Först nu får du ditt straff!

Det här är inte slutet. Det är inte heller början på slutet. Men det är troligen slutet på början.

// Winston Churchill (1874-1965)

Idag börjar ett nytt kapitel i vårt liv. Nu har vi inget Obygden att resa till längre. Nu är vi helt utlämnade till varandra och vårt liv tillsammans.

Idag på min Facebook:

Fast W borde ju vara nöjd med hur hans sida poppar fram på de mest oväntade ställen.

Dottern har fyllt år. Hon firade först med pappa och stora släkten. Vi passade då på att göra allt vi måste få gjort innan månadens slut. Jag hann dessutom med ett 40-årsfirande. I söndags firade vi Becca med ett bowlingkalas för henne och hennes vänner. Smidigt för mig och ganska kul för dem. Gårdagen var ganska turbulent. Jocke skulle på jobb i Ystad och skulle möta upp folk kl. 05.00. Först försov han sig, sen valde bilen att stendö mitt på leden. I vild panik fick jag rusa upp och köra ner min gamla harv, för att bogsera bort hans bil till första bästa parkering. När det väl var avklarat åkte jag till jobbet och upptäckte att jag hade med mig hans mobil. Suck, pest och stön! Men nu är han i Ystad och har sovit en natt i Wallanders polishus. Jag njuter av min lediga dag och får absolut ingenting gjort!

En kram mellan två "vänninor" på min parkering förut fick mig att fundera lite på hur långt folk kan gå. Inte åsynen av två kramandes kvinnor, det kan vara gansa mysigt. Men när jag vet vad som sagts och när jag vet vilka hemligheter som finns, så kan jag tycka att kramen var ganska osmaklig. Hur stor brist på vänner jag än hade haft, hade jag aldrig sjunkit så lågt att jag hade låtsas tycka om en person jag fört bakom ljuset och talat illa om i fem år.

I söndags frågade mamma om jag hade pratat med min bror. Nej, det hade jag inte gjort. På natten körde jag henne till flygplatsen. Då frågar hon igen om jag pratat med brodern.

"Nej, inte nu heller!"

"Nähä... nä, jag bara undrade"

Jag fattade att det var något, men eftersom klockan var 4 på natten orkade jag inte dra saken vidare. I går ringer så lillebror och frågar:

"Har du pratat med mamma?"

"Jo, jag körde henne till flyget. Vad är det du vill berätta?"

"Jaha... så hon kunde inte hålla tyst?

"Jo, det gjorde hon. Men jag fattar ju att det är något."

"Ja, men då vet du ju!"

Visst anade jag!

"Nä.. vaddå?"

"Ja, mamma ska bli farmor. Du blir faster i mars. Ja, det det kommer alltså en bebis då!"

Store sonen och hans flickvän kom hem nyförlovade i fredags.
Vi mötte dem i dörren och hann gratta hastigt.
Förlovningspresenten kan ju ha varit att vi tog med lillebror till Obygden, så att de fick lägenheten för sig själva.

Jag har råkat nämna för min exmake att jag har farhågor att hans nya kvinna kanske lurar honom i vissa avseenden. Jag tror inte att mina frågor är annorlunda än andras. Men min fd svägerska har uttryckt sin åsikt i saken och det är att jag är avundsjuk. "Genom sig själv känner man andra!" Min son berättar detta för mig och jag frågar honom (och mig själv) "Vem är jag avundsjuk på?" och "På vilket sätt har jag lurat den fd mannen?" Jag borde skratta åt det, men jag blir tyvärr bara upprörd. Är det någon som vet vad jag gick igenom innan allting verkligen brakade loss, så var det min fd. svägerska. På den tiden var det bara exmannens släkt som visste vad som egentligen pågick i vårt hem. Flertal var de gånger de fick komma och hämta mig, för att han inte skulle slå mig mer. Efter att det riktiga helvetet började, så tog svägerskorna avstånd från mig med orden: "Det spelar ingen roll vad han gjort mot dig eller mot oss, han är vår bror."
Det är den brodern som i vuxen ålder slagit minst en av sina systrar och som vid flertal tillfällen hotat dem. Det är också den brodern som hotade sin då 13-åriga systerdotter med att förstöra hela hennes liv. Är jag avundsjuk på hans nya kvinna? Nej, knappast! Däremot är den mannen far till mina barn. Sårar den nya kvinnan honom eller på något annat sätt förstör hans liv, då går det ut över mina barn. De mår inte bra av att ha en förälder som inte mår bra.

Jag har röjt hela hemmet. Nu är det Jockes tur att röja sitt. Han var jäkligt tuff i våras när jag stod och våndades över om jag skulle slänga ungarnas gamla potta och andra minnessaker.
"Men du... vem vill ha en gammal potta? Släng!"
När vi stod i hans klädkammare och tittade ut över 20 jackor, då lät det annat.
"Nja... den jackan var favorit!"
"När använde du den sist?"
"Det minns jag inte. Men kolla... man kan ha liftkortet i den lilla fickan!"
"Ok... men när åkte du skidor sist och när har du tänkt att åka igen?"
"Jaja... men kan jag inte få fundera ett tag?"

Efter två dagars sorterande och funderande gick allt mycket lättare.
"Jocke, vad ska jag göra med...."
"Äh... jag ser inte vad det är, men släng skiten!"

Om en månad hoppas jag att vi reducerat våra gemensamma tillgångar till ett minimum. Då ska våra två hem bli ett.

Store sonen har idag avslutat ett kapitel i sitt liv och ska imorgon påbörja ett annat. Ingen kan vara gladare än jag! Jag hoppas att allt kommer att gå vägen!
Nu är vardagen åter här och allt är som det ska. Dvs hela tiden saker som ska göras och saker man inte hinner med. Men som vanligt är det bara att ta en dag i taget. Jag börjar med imorgon och problemet med att bli ett år äldre. Inte så farligt faktiskt, men det brukar bli en dag då man funderar lite mer på var man är i livet och vart man vill ha kommit när allt tar slut. Men eftersom de flesta bitar nu fallit på plats och jag återigen är en levande människa, så känns min födelsedag och ålder ganska likgiltlig. Men det är "min" dag och jag ska ha en bra dag! Grattis till mig! :)

Min semester är slut. Det blev ganska mycket gjort. Mest nytta, men också lite nöje. Men det var ju ingen drömsemester direkt. För att kompensera det har vi idag beställt en solresa i januari. Bara jag och Jocke helt lediga och ensamma i 7 dagar. Jag tror att det kommer att bli kanon!

Min store son och hans flickvän åkte tåg från Alingsås till Göteborg i måndags. Det blev knappast en drömresa! Det är inte varje dag man ser en man mördas!

Min exmake träffade en kvinna på en kontaktsite. Hon har bott i Sverige några år, men kommer ursprungligen ifrån Ghana. Där har hon också kvar 4 barn, varav den äldsta är 12 år.
Första dejten gick jättebra! Han lyckades göra henne gravid. Nu har de känt varandra en månad och giftermålet planeras för fullt. Ringarna inköptes på ebay och hennes vänninor planerar mottagningen. Men han har ingen uppfattning om när vigseln ska ske. De har ju lite svårt att förstå varandra!

Men jag hoppas att han blir lycklig!

Tre dagar i Strömstad innebär regn, norrmän, regn och norrmän. Vi åkte en dag till Oslo. Där var det nästan tomt på just norrmän. Regnet uteblev också nästan helt. Efter att ha knött i en stuga på 15 kvm i tre nätter var det himla gott att komma hem igen. Väl hemma tittade solen fram och ordningen var återställd.

Mitt i semestern! Inte mycket är planerat. Därför blir det korta utflykter. I lördags var vi i Trollhättan och tittade på vad de har att erbjuda. Förutom slussarna och vattenpåsläppet är det inte så mycket. I måndags klippte stora sonen häckarna. Jag och Tobbe skulle kratta och rensa ogräs. Det blev himla bra, trots att Tobbe smet efter några timmar.
Igår blev det en tur till Ullared. Jag och Becca sprang runt där i nästan sex timmar. Idag är det tvätt som gäller och packning inför minisemstern hos mormor.

En vecka har gått och barnen är hemma igen. Jag och Jocke var lite oroliga för hur vi skulle klara av att vara ensamma med varandra utan att någon annan alltid pockar på vår uppmärksamhet. Men vi klarade det galant! :)

Jag har jobbat sista dagen innan semestern. Inget är planerat, förutom ett besök hos mormor. Tanken är väl att jag ska börja röja i skåp och lådor här hemma, för att till sist kunna skapa plats för Jockes grejer. Med tanke på min samlar-mani och min förmåga att skjuta upp saker till nån annan dag lär det ta ett tag!

Igår vinkade vi av barnen. De är nu på väg till Ångermanland tillsammans med min fd. man. Store sonens flickvän är också med, så det är fullt i bilen. Jag kan inte direkt avundas dem den långa bilresan, men det är kul att att de gör nåt tillsammans.
Jag och Jocke satt ensamma kvar här igår med frågan: "Vad ska vi göra nu då?"
Om vi inte rymmer till Obygden, så är vi ju aldrig ensamma. Det var en ovanlig känsla.

Store sonen och hans flickvän hade planerat resan in i minsta detalj. De hade köpt myggmedel, huvudvärkstabletter och plåster. De hade packat bullar och smörgåsar till den långa resan. Till och med placeringen i bilen var noga planerad. Flickvännen var erbjuden placering i framsätet, men hon kunde inte vara utan sin älskling under så många timmar.

Jag tänkte jag skulle passa på att storstäda nu när huset är tomt. Sen drar vi nog till Obygden. Det kommer att kännas mindre ensamt då. :)

Nog finns det skäl att skriva! Tyvärr finns det dock ett större skäl att låta bli!
Mycket funderingar cirkulerar i mitt huvud. Lusten att skriva "av mig" är stor. Men samtidigt har jag redan ägnat mycket tid till att grubbla och vara ledsen över orsaken till att det blev som det blev. Jag har accepterat att det är som det är. Nu vill jag lämna det bakom mig och gå vidare!