Nej!
Utan plåster gick det inte alls.
Jag blev arg och ledsen.
Det kröp i kroppen.
Tårna domnade bort.
Klockan 15.00 stod jag inte ut längre.
Nikotin måste tillföras snarast!
1/4 plåster fick bli lösningen.
Nu är livet lite lättare.
Förutom lite halsbränna så har biverkningarna hållt sig borta.
Längtan efter en cigg är fortfarande stor.
Men jag försöker trösta mig med choklad.
Massor med choklad!
6 kommentarer:
Lova att inte ge upp!
Om några dagar ska du se att det känns bättre.
Tur att det snart är dags för fingrarna att bli upptagna med trädgårdspyssel! Mera pyssel så tror jag det kommer bli lättare. Detta är dock endast en teori då jag själv inte ens seriöst börjat sluta snusa. Fast... En gång i tiden slutade jag ju röka förstås. Då hade jag fullt upp med att lära mig snusa. Hehehe, så DUMT!!!
L: Lovar att hålla i ett tag till.
Wojtek: Självklart handlar det mesta i mitt liv om cigg just nu. Jag har ju sorg! Jag har förlorat en kär och trogen vän.
Jo, visst! Valet var mitt. Jag hade att välja på att antingen säga adjö till ciggen eller till min hälsa.
Nej, jag har inte fått nåt dystert besked av doktorn, men jag märker själv att jag blir äldre och min kropp börjar ge tecken på att inte orka lika mycket som förr. Bara det är en sorg. Att dessutom hjälpa hälsan ner i avgrunden är korkat.
Att säga att man ska "dra ner" är bara att lura sig själv. Visst... en period drar du ner på antalet cigaretter. Men du har samma totala nikotinkonsumtion, eftersom du tar till snus i de lägena.
Du skriver: "(...) då har man inte så stora krav från omgivning och sig själv. Jag tror att det är lättare då."
Jag undrar: Vad är lättare då?
Sen till det obeskrivbara suget. Jo, man säger att suget inte går över. Men frågan är verkligen om man "LIDER" av det eller om det är en övergående känsla som man kan leva med.
För det första... jag garvar lika mycket varje gång som du antyder att jag röker mer än ett paket om dagen. Eftersom jag köpt limpor de sista åren har jag haft ganska god koll på vad jag röker i genomsnitt. Det är ca 15 om dagen. Visst... jag kan försöka dra ner. Men så kommer dagen då allt är lite jobbigt och jag "unnar" mig lite extra. Sen kommer festen, då jag "feströker" lite extra.
Jag är alltid en pest för min omgivning. Är det inte depression, så är det pms eller bara lite olycklig kärlek. Alltid är det nåt. Jag tror inte de märker nån direkt skillnad. :)
Skicka en kommentar