Plötsligt händer det...
att jag blir ombedd att visa leg på systembolaget!

Gissa min förvåning och min stora glädje.
"Va? Leg? Ja, jag har det här någonstans..."
Samtidigt som jag letar febrilt undrar jag smått om hon skulle neka mig att handla om jag inte hittar körkortet. Fast hade jag fått gå därifrån utan alkohol, så hade ingen kunnat vara lyckligare!

Man har det bästa,
men det ändå inte är perfekt.
Den rätta känslan finns inte där.

Man provar ett tag.
Man tar en funderare eller två.
Man ser fördelarna,
men för varje gång blir tvivlet större.

Med tvivlen kommer kraven.
När man tar mer än man ger,
när man kräver mer än man presterar,
då förstör man bara.

Idag har jag vågat mig till frissan. Tejen fick nästan fria händer, men var ganska lyhörd till vad jag ville ha. Hon hade gott om tid och "stylade" mig lite. Det blev lockigt bak på huvudet, med en lite "slarvig" uppsättning. Jag var väldigt nöjd när jag steg ut därifrån. Tyvärr höll sig inte uppsättningen genom cykelturer fram och tillbaks till torget, så ingen hann att se den. Men även utan uppsatt hår är jag nöjd.
Dottern har börjat träna fotboll. Jag har varit lite tveksam till om hon kommer att fortsätta med det. Men hittills verkar hon tycka det är riktigt roligt. Idag var vi i sportaffären. Jag var ute efter joggingskor, men hon stannade framför fotbollskorna. Jag tackade nej till erbjudande om hjälp av expediten. Skulle hon ha såna skor, så var det röd prislapp som gällde.
Ja, trodde jag. Barnen började prata om grus- och grässkor.
"Va? Ska man ha olika skor beroende på underlag?"
Det slutade med att jag var tvungen till att be om hjälp och jag vandrade ut över 500 kr fattigare.
Dottern var dock fin på träningen med sina blåvita shorts, strumpor och svarta fotbollskor.
Vi får väl se hur många träningar hon kommer att vara med på i framtiden.

Idag skulle vi väga de boende på jobbet. Vi passade samtidigt på att väga varandra också. När min vikt lästes upp höll jag på att få slag. Jag har gått upp 4 kg sen rökstoppet.
Förut vägde jag 4 kg mer än min egen utsatta "idealvikt". Nu har jag ökat dubbelt så mycket!
Alltså måste jag gå ner 8 kg innan sommaren.
Haha! Som om jag skulle klara det utan en cigg i munnen.

Jag trodde att jag var som vanligt. Men idag har barnen och Rozie påtalat en viss förändring i mitt humör sen rökstoppet. Detta efter att jag blivit galen på mina barn för deras slapphet, med följden att min store son "flyttade hemifrån" ett par timmar.
Trots detta bröt jag fullständigt ihop av skratt en stund senare, då jag utsattes för en "kupp".
En person, som känt mig ett par år nu, sa:
"Jag har aldrig hört dig skratta så!"
Jag blev förvånad och började fundera på vilken "Dysterqvist" jag egentligen är.
Rozie mindes ett annat tillfälle då jag skrattat lite högt. Det är dock 2 år sedan.
Ett ordentligt garv om året. Räcker det för att förlänga livet?

Idag har jag inte gjort mycket. Vaknade tidigt, så tidigt att jag undrade om jag blivit sjuk. Låg en timme innan jag klev upp kvart över nio och gjorde frukost. Bar med mig den till sängen. Låg sen och läste, innan jag somnade om en timme. Modern kom vid 12. Då hade jag precis vaknat och kände mig "normal" igen.
Jag hade bestämt mig för att göra barnens favoritmat. När maten var klar, var inget av barnen hemma, så jag fick äta själv. Det är kul att barnen har saker att göra. Men ibland funderar jag på att skärpa till mig och göra middag samma tid varje dag. Sen kan jag säga som min mormor sa när man var hos henne. "Klockan fyra står maten på bordet. Då äter vi!" End of discussion!
Store sonen har fryst vårtor på sina händer. Två av blåsorna har blivit gigantiskt stora. Trots detta hjälpte han en kompis att flytta grejer idag. Strongt gjort!

Jag köpte nya joggingskor igår. Det visade sig bli en bra investering, eftersom de bar mig runt hela slingan utan stopp idag. Det märks tydligt att det gör nytta med rökstopp. Jag får inte längre ont i bröstet när jag andas under joggingturen.
En annan förbättring som jag tycker mig märka är att mina ben och fötter inte är blir fullt lika svullna. Tror att kombinationen motion och rökstopp är orsaken till det. Jag får sakta men säkert bättre cirkulation.

Förutom att det ramlar in räkningar, den ena mer oförutsedd än den andra, så är livet ganska bra. Jag har lyckats hålla mig rökfri i 20 dagar.
Jag har nog varit lite jobbigare än vanligt, eftersom jag och min närmaste arbetskamrat rök i luven på varandra häromdagen. Vanligtvs brukar vi vara eniga om saker och skulle vi inte vara det, brukar vi enas om oenigheten. Hon har också slutat röka och är inne på sin 19 dag utan någon form av nikotin. Hon tycker att jag är jobbigare än vanligt. Jag tycker att hon är topp tunn värre. Vad övriga i arbetslaget tycker om oss båda, har jag inte fått höra.

Cyklade upp till slingan förut idag. Jag märker att orken börjar bli bättre nu. Dels cyklar jag upp för backen, som är otroligt lång, och dels så springer jag mycket längre nu. Ja, hela spåret på 3,5 har jag inte orkat än. Ja, jag vet att jag är skitkass. Men jag är snart där!
Jag och dottern tog sen en cykeltur bort till torget. Nu ikväll känns det faktiskt som om jag blivit solbränd i ansiktet av all denna utevistelse.

Nej!
Utan plåster gick det inte alls.
Jag blev arg och ledsen.
Det kröp i kroppen.
Tårna domnade bort.

Klockan 15.00 stod jag inte ut längre.
Nikotin måste tillföras snarast!
1/4 plåster fick bli lösningen.

Nu är livet lite lättare.
Förutom lite halsbränna så har biverkningarna hållt sig borta.
Längtan efter en cigg är fortfarande stor.
Men jag försöker trösta mig med choklad.
Massor med choklad!

Jag provade att bara ta halva plåstret igår. Biverkningarna var mindre, men försvann inte tyvärr. Idag fick jag lite abstinens och drog därför av resten av skyddfolien på plåstret lite tidigare än jag hade tänkt, med följden att jag satt med magsmärtor på bussen hem. Då bestämde jag mig för att skita i plåstren helt. Så nu är jag helt utan livlina.

Nu kan jag snart inte hålla räkningen längre. Men jag är iallafall uppe i 12 dagar utan ett enda bloss. Jag inbillar mig att jag mår bra av det. Men i verkligheten stämmer det inte alls. Jag har en uppsvälld mage, halsbränna och får ofta yrselkänslor. Att magen var svullen och gasig trodde jag berodde på överkonsumtion av mat. Men då jag faktiskt inte haft någon större matlust de senaste dagarna har jag konstaterat att så inte är fallet.
Igår kollapsade magen totalt. Jag sprang på toa i 4 timmar och hade feber. Klockan ett inatt försvann febern plötsligt och magen blev normal igen. Jag som inte haft nån typ av magsjuka på över 15 år, undrar stillsamt om det verkligen är bra att sluta röka.

Efter att ha skrivit detta inlägg gick jag in på fass och läste om nikotinplåstrens biverkningar och de är: " yrsel, huvudvärk, led- eller muskelvärk, influensaliknande symtom, buksmärtor, illamående, magbesvär såsom halsbränna och sura uppstötningar, sömnstörningar, livliga drömmar, oro, irritation, nedstämdhet och ökad svettning."
Inget mer att undra över då alltså. Det blir till att röka igen. :)

Jodå, jag kom upp till spåret idag med. Inte för att jag sprang speciellt mycket, för cykelturen upp dit gjorde mig helt slut. Men jag tog mig runt i duggregnet och kände mig jätteduktig. Sen åkte jag hem och åt upp resten av mina ostbågar. :)
Sonen var på IFK-match idag. Kompisarna släpade med honom. Hans fotbollsintresse är ganska obefintligt och han verkade tveksam. Jag sa dock till honom att man bör gå på en match i sitt liv. Så idag var en lika god dag som någon annan.

6 dagar utan cigg. Det funkar, men ibland är det svårt.
Igår var det väldigt nära att jag köpte ett paket.
Men tanken på vad jag skulle säga, nästa gång någon frågar hur det går, höll mig dock tillbaka.
Jag är väldigt oralt fixerad just nu. Tuggar jag inte tuggummi, så äter jag.
Därför tvingade jag mig själv ut i motionsspåret idag. Ska jag äta i så stora mängder, måste jag ju röra mig med. Jag hoppas att jag lyckas övertala mig själv imorgon också.
Hittills har jag haft någorlunda hyfsat humör. Men idag märkte jag att jag börjar surna till. Inget särskilt. Jag bara retar mig på precis allt! Det ska bli kul att se hur jag hanterar mina medmänniskor när jag dessutom drabbas av PMS.

Den 12:e februari lämnade jag in en begäran till Försäkringskassan om ersättning för dagar jag varit hemma för vård av barn. Ersättningen dröjde. Jag undrade, men läste på F-kassans hemsida att de har 30 dagar på sig att betala ut ersättningar. När dessa dagar gått ringde jag och frågade hur det går. Blir det några pengar? Är det något fel på min begäran? Nej då, det fanns inga fel, men man hade så mycket att göra och har tyvärr inte hunnit med. Man skulle stöta på handläggaren.
Efter 40 dagar ringde jag igen. Jag fick samma svar. I förrgår hade det gått 50 dagar och jag ringde igen. Den person jag pratade med skulle kontakta sin chef, som i sin tur skulle prata med handläggarens chef.
Idag fick jag ett mycket underligt samtal. Tyvärr kunde det inte spelas in. Den ointresserade och totalt menlösa röst jag hörde i telefonen går tyvärr inte att beskriva. Men samtalet lät:
"Hej, det här är XX på Försäkringskassan. Jag har ett brev här som säger att du har en del frågor. Jag undrar... vad vill du?"
"Öööh... vad jag vill?"
"Ja, du har ju fått dina pengar!"
"Jasså? Nja... då har ni betalt ut det idag. För jag var inne på nätet och kollade igår kväll och då var inte ens beslutet om ersättningen fattat."
"Nähä? Nä, men det är ju bara för att ni är två personer som begär ersättning för samma dagar."
"Va?"
"Ja, din sambo har ju också begärt ersättning."
"Nej, det har han inte. För jag har ingen sambo.
"Jo, men i brevet du skrivit står det ju två personnummer."
"Men jag har inte skrivit något brev. Jag har ringt tre gånger. Är det inte fel person du pratar med?"
Hon rabblar mitt personnummer och frågar:
"Är inte det du?"
"Jo, men vad har min 'sambo' personnummer då?"
"Ja, det kanske är fel. Det är väl barnets pappa antagligen"
"Jo, men han har inte begärt ersättning!"
"Ah... du har iallafall dina pengar på kontot på måndag! Hej då!"
Behöver jag säga att jag var förvånad och förbryllad när jag lade på luren?

69 timmar utan att jag tagit en cigg i handen. För första gången i mitt liv reagerade jag på att någon luktade rök. Det var en "nyrökt" kvinna som satte sig bredvid mig på spårvagnen. Min tanke var:
"Vill jag lukta så för resten av mitt liv?"

Skickade just in min deklaration. Jag funderade på att "luras" lite med Skatteverket.
"Kan andra så kan jag!"
Tänkte dra av för bilen hela året, trots att jag åkt buss i 5 månader. Men när det kom till kritan så vågade jag inte. Därför får jag inte tillbaka lika mycket som förra året. Men har ändå en ganska redig slant att se fram mot i juni.
Skönt! Det finns som vanligt hål att täppa till.

Jag är uppe i 46 timmar nu. Trots plåster är det inte helt problemfritt. Men jag har laddat med plåster och talat om för alla jag mött under dagen att jag försöker sluta röka. Rozie hade planer på att sluta snusa i samma veva. Hon hade ingen bra start på dagen och en timme efter hon stigit upp gav jag upp hoppet om att få med henne som "medlidande". Dock var det väldigt oligt att stöta på henne på eftermiddagen och då få höra att det enda hon haft under läppen var "Onico". Dvs nikotinfritt snus. Bra jobbat av oss båda idag alltså.