Jag trodde att jag var som vanligt. Men idag har barnen och Rozie påtalat en viss förändring i mitt humör sen rökstoppet. Detta efter att jag blivit galen på mina barn för deras slapphet, med följden att min store son "flyttade hemifrån" ett par timmar.
Trots detta bröt jag fullständigt ihop av skratt en stund senare, då jag utsattes för en "kupp".
En person, som känt mig ett par år nu, sa:
"Jag har aldrig hört dig skratta så!"
Jag blev förvånad och började fundera på vilken "Dysterqvist" jag egentligen är.
Rozie mindes ett annat tillfälle då jag skrattat lite högt. Det är dock 2 år sedan.
Ett ordentligt garv om året. Räcker det för att förlänga livet?