Jag har funderat och kommit fram till att jag nog ska lägga ner bloggandet igen.

När jag startade bloggen hade jag massor att skriva om.
Jag skriver bäst när jag mår sämst. Nu mår jag ju så himla mycket bättre.
Livet har ordnat sig och det flyter på ganska smärtfritt.

Men sen känner jag att jag "cencurerar" mig själv för mycket.
Mycket av det som händer, kan jag inte skriva om av hänsyn till andra.
Jag vill inte såra eller förstöra. Inläggen blir då stela och trista.
Jag kan inte skriva om mina glada och lyckliga stunder.
Ej heller om de tråkiga, då "fel" personer ofta ingår.
Det blir trist att skriva och jag kan bara gissa hur det är att läsa det!

De sista veckorna har mina inlägg blivit både "härmade" och till viss del kopierade.
Det känns trist. Vad är vitsen? Ska jag skriva för att Kolumnen inte ska lida av sin idétorka? Nej, det är inte roligt längre!
Jag lägger ner och återkommer kanske... eller inte!

Ibland vågar man lite extra och ibland behöver man reda ut saker och ting. Jag har fått gjort både och idag.

Däremellan var jag på IKEA och handlade nya dricksglas.

Fick också en blomma som jag fick hittat grejer till.

Nu är jag helt slut, men mycket nöjd!

Som vanligt har jag skällt en gång för mycket och väntar nu ett 8-veckor långt straff.
Jo, det är tyvärr så det brukar vara. Jag måste lära mig att sluta skälla .
Men jag hade faktiskt föredragit piskan framför tystnaden!
Haha... jag ska föreslå det! Det kanske hamnar i god jord!

Jag har inte bara gjort en tavla. Jag har fått en också.
Jag sa till sonen:
"Kanske kommer den att vara det mest värdefulla i mitt hem när jag dör!"
Han sken upp. "Säg inget till de andra!"

Faktum är att jag har bekanta som delade upp saker innan modern gått bort.
Jag frågade:
"Vad fick du?"
"En tavla!"
"Jaha, vad fick din bror?"
"Sommarstället på västkusten.
Men det är lugnt! Det gick på ett ut."

ehja

Vänligen notera följande:
ehja är inget namn och behöver därför inte stavas med stor bokstav.
Jag skulle föredra om ni skrev det med enbart små bokstäver.
Tack!

Vaddå "Short Message Service"?

Ibland blir det långt!

Jag var nog lite trött!

Igår tog en 18-årig flicka livet av sig.

Jag kände henne inte.

Men jag har ibland läst hennes bilddagbok.

Alla visste att hon mådde dåligt.

-Tack Gud för internet!-

Men vem skulle egentligen ha hjälpt henne?

Vem kan/vill/orkar hjälpa våra vilsna ungdomar?

Med förfäran ser jag idag att min "plastsyster"

lagt ut gamla bilder på oss på Facebook. Detta är nog ett kort från 1986 eller 1987.

Jag har redigerat kortet lite.

Orginalet visade upp fruktansvärda strumpor.

Hon hade lagt ut andra hemska kort,

men de mår bäst av att glömmas!

Nu börjar vårtecknen ramla in.

Både i trädgården och telefonen.

Solen får fart på både livsglädjen och lusten.

När inlägget nu legat ute ett dygn får jag väl, efter uppmaning, förklara att ovanstående text kommer från ett sms jag fick igår. Jag har alltså inget med kladdet att göra.
Tyckte bara att det var roligt!

Efter 2 jobbiga veckor med sjukdom, fest, jobb och annat var jag helt slut.
Dottern skulle ha "lär-känna-din-klass-bättre"-filmkväll på skolan. Vi föräldrar förväntades hjälpa till. Jag skulle baka pizza och leverara den till skolan kl. 19 på fredagen. Eftersom jag inte har bil, vilket jag påtalat för läraren- som dessutom delar garage med mig- blev det lite rörigt. Men dottern kom till skolan, pizzan kom dit med Rozies hjälp och jag var klar och färdig för sängen kl. 22.

Igår slöade jag mest hela dagen. Läste om en bok en bok som handlar om en man som hade fru och minst tre älskarinnor på samma gång. När älskarinnorna funderade på att lämna honom blev han helt galen. En av dem stod dock på sig och blev mördad. W ringde när jag var mitt i rättegången. Jag berättade då att jag satt samma diagnos på honom som mannen i boken fått. "Ett narcissistisk monster oförmöget att känna något för någon annan än sig själv."
W fattade inte vad jag grundar det på. Jag lovade att förklara det här på bloggen. Men jag får göra det en annan dag.

Idag har jag målat mitt storarums-tak. Det måste man väl alltid göra efter en lyckad fest?
Jag har också gjort en del annat nyttigt och är nu redo för en ny arbetsvecka.

Förut när jag satt och läste min egen blogg slogs jag av att jag inte har lagt ut någon gratulation till min nyblivna 18-åring. Jag ringde senare Rozie i ett annat ärende och då utbrister hon plötsligt: "Varför har du inte gratulerat sonen på bloggen?"

Det är en miss! Men jag får skylla på bak och andra förberedelser inför festen. Ofta skriver jag inlägg som aldrig blir publicerade, för jag vill ha dem på ett sätt, men jag hinner inte göra klart dem, innan jag får annat att göra. Nu har jag dock publicerat det utkastet som var tänkt att hamna här den 28/2.

Det är sak samma med inlägget som jag skulle skriva igår. Jag retade upp mig på en artikel i Aftonbladet om könsneutrala namn. Där stod det att vissa vill sluta använda orden "han" och "hon". Man ska istället använda "hen" för alla, oavsett kvinna eller man.

Jag hade tusen protester till detta och andra absurda saker som föreslås och beslutas om i jämnställdhetens namn. Men först blev jag störd av min mamma. Jag pratade med henne en stund och när jag återvände till datorn hade irritationen runnit av mig. Jag bestämde då att tona ner inlägget och kanske ändå få med några argument i et kort inlägg.

Då störs jag av ett telefonsamtal! Sen var klockan för mycket och insperationen som bortblåst. Ni kommer alltså inte att få läsa om vad jag tycker i frågan! Utkastet finns kvar, men man går aldrig tillbaks till missade idéer. Iallafall inte jag.

Grattis- inlägget var ett undantag, för det är klart att det ska grattas, även om inlägget i sig är lite B.

Efter allt tvättande och städande efter festen, sa jag igår till killarna att jag behövde lite egen tid. Jag bokade tid i bastun och sönerna passade lillasyster.
Väl i bastun tyckte jag att piercingen sved. Jag tog då ut den. Men glömde sedan att sätta i den igen. Idag har hålet växt igen! Jag har försökt att "köra in den" med lite våld. Men jag vågar inte för mycket. Man måste ju vara rädd om det lilla tutte man har! Så trots att det var läkt och piercingen är över ett år, räcker det med ett dygn för att hålet ska vara "ogjort"!

Festen var lyckad, säger de som vet.
Själv hade jag lovat att hålla mig borta. Men gick dit ändå.
Första gången kunde jag gå igen. Det var fullt ös. Folk dansade och alla var glada.
Ljudvolymen var hög, men ändå ganska okej.

Jag gick hem till min mamma igen. Efter en timme hade jag bitit ner mina naglar och kände att det var dags att kolla läget igen. Då hade andra anslutit sig och jag beslöt att vi skulle stanna kvar. Jag gick runt och plockade burkar och varje gång någon tittade på mig, sa jag "Låtsas inte om mig. Jag bara kollar läget!"

Men faktum var att de inte hade ont av att jag var där. De kom gärna, trots mina försök att verka osynlig, fram och pratade med mig.
Tyvärr inträffade något i området, som fick konsekvenser för festdeltagarna. Det fick allt att stanna av.

Kl 5 bäddade jag rent alla sängar och talade om för de kvarvarande att det var dags att sova.
Klockan 16 i eftermiddags åkte nattgästerna hem.