Min 87-åriga granne var försvunnen.
Halv tolv i onsdags kväll upptäckte vi att hans ytterdörr stod på vid gavel.
Ljuset i klädkammaren lös, men i övrigt var det släckt i huset.
Vi smög in i det mörka huset. Lite läskigt var det.
Jag hade en bild på näthinnan av vad jag kunde hitta.
Men, det var tomt. Han fanns inte i huset.

Vi funderade ett tag på att gå runt i området och leta efter honom.
Jag kallade ut mina söner för att hjälpa till att leta.
Den lille sonen talade då om att han sett grannen åka iväg med en taxi mitt på dagen.
Vi blev då tveksamma. Var han borta eller var han möjligvis hos någon av sina tre barn?
Vi gick tillbaka in i huset och sökte efter namn eller telefonnummer till något barnen.
Vi hittade ingenting och bestämde oss då för att ringa till polisen.

Jag blev kopplad till ledningscentralen och förklarade läget. Jag tillade också att vi grannar ibland uppfattar mannen som lite snurrig och virrig. Att vi var lite oroliga för att han snurrat till det och promenerat iväg mitt i natten. Kvinnan jag pratade med bad om adress. Jag uppgav den och hon sökte.
"Jaha... i Trollhättan?"
"Nej, inte alls."
Vi gjorde ett nytt försök och jag bokstaverade gatunamnet.
"I Marks kommun?"
"Nej!" Jag talade om vilken kommun vi tillhör och hon sökte ett par gånger till.
"Ni verkar inte finnas med här. Jag får skriva in adressen manuellt!"

Hon gjorde detta och sa att hon skulle prata med en kollega, så skulle de besluta hur de skulle följa upp detta. Hon lovade att göra sitt bästa och hon skulle ringa om de hade några frågor. Nöjda med det gick vi och lade oss.

Klockan 7 steg jag upp och gick och kände på grannens dörr. Den var fortfarande olåst.
Senare visar det sig att Rozie kommer att bli den som först hör av sig till mannens barn. Hon letar upp dem på eniro och når en av dem vid 12-tiden på dagen.
Polisen hade inte gjort någonting!

Till saken hör också att min styvfar ringde polisen i våras. Då hittade de inte heller vår kommun i datorn och frågade honom:
"Är du säker på att du bor där?"

Yes.. I'm home again! :)

Resan gick fint, förutom att dottern höll på att bli avslängd från tåget.

Ja, inte riktigt, men konduktören sa:

"Jag kommer ju inte att slänga av henne, men..."

Anledningen var att jag köpt ett fritidskort till dottern. Konduktören påstod att man måste ha fyllt 16 för att få åka på ett sånt. Jag var frågande, men tjafsade inte mot. Det retade mig dock lite att jag slängt ut 550 kr på ett kort som hon ej kunde använda.

Jag släppte inte tanken, utan fick telefonledes hjälp med att kolla upp det.

På Västtrafiks sida står följande: "Fritidsladdning gäller from 1 juli det år man fyller 6 år till dagen innan man fyller 20 år".
Så här efteråt kan man tycka att det var synd att hon inte slängde av oss. Då hade vi säkert hamnat i tidningen. :)Mormor mådde ganska bra. När jag hade varit där ett dygn och återkom efter en stund på stranden, tittade mormor på mig och frågade min mamma:

"Vem är det där?"

"Men, det ser du väl?"

"Nej... *tittar lite mer noga*... nej, jag vet inte vem det är.

Mamma talar om vilket barnbarn det är som kommit på besök och mormor ser nöjd ut.

"Jasså, hon har äntligen kommit!"

Vi fick två dagar på stranden och en dag på stan.

Jag träffade mina två morbröder. (Hade tre från början, men en av dem dog 1986.) I min släkt är vi inte speciellt kärvänliga. Det bekräftades när de såg sin systerdotter, som de inte sett på 2 år.

"Jasså, du har hittat hit?!"

En blick kastas på mina barn.

"Oj, vad ni har vuxit!"

Sen vänds åter uppmärksamheten mot mormors man, som är snickare och som besitter värdefulla kunskaper.

"Jo, som jag sa... vinkeln i det fönstret är fel!"

Iallafall... vi hade fina, soliga dagar.
Lille sonen ville inte smörja sig första dagen och brände sig ganska bra. Dagen efter var det annat ljud i skällan, men då var det försent. Därför åkte vi inte till stranden tredje dagen, utan nöjde oss med att gå på stan och ta ett dopp i gästhamnen.

Imorgon skall jag inkvartera mig i den lilla, röda stugan på berget. Vi har inte träffat min mormor på två år. Barnen längtar. Själv har jag varit tveksam till hur det ska gå utan bil. Men... imorgon tar vi tjuren vid hornen och tar buss och tåg.

De har ju lovat att vädret ska bli fint, så maten kan iallafall intas på verandan. Det finns nämligen inte plats till mer än sängar och kylskåp i stugan. En kan röra sig om tre ligger i sängarna.

Fast stugan är gullig och den har löst många övernattningsbekymmer. Den var kanon det året som jag bodde och arbetade i sommarstaden.

Förutom att jag packat idag, har jag också köpt pool-kit. För 500 kr har jag köpt algmedel, PH-höjare resp. sänkare, teststickor och klor. Det är mer pyssel med poolen än vad det är med kattungarna.

Nu är det semester!
Jag tillbringade min första semesterdag i köket.
Jag bakade kanelbullar och tekakor.
Ja, som det syns på bilden, fick jag god hjälp av min dotter.

Igår fick jag återigen möjlighet att fundera på hur jag känner för en person som jag en gång var passionerat förälskad i. Vi träffades förra sommaren, då han ringde mig efter 2 år. Efter det mötet skrev jag följande i min blogg:

"Känslor är inga lätta saker. Får man inte möjlighet till ett riktigt avslut, gömmer man undan dem. Med resultat att de lever ett eget liv någonstans inom en och förskönas på nåt vis.
Det kan vara skönt att ha sådana känslor för någon/något. Det kan vara nåt positivt att plocka fram i svåra stunder.
Man förändras allt eftersom. Man blir äldre och klokare. Ens förutsättningar ändras. Men känslorna finns kvar och minnena blir ljusare för varje år som går.
Det kan vara förrädiskt, eftersom dessa känslor inte alltid kopplas till förnuftet.
De kan få en att handla impulsivt och ogenomtänkt.
Häromdagen insåg jag att känslor, handlingar och minnen som skapats under en period i mitt liv, inte kan kopplas med den som jag är nu. Det som var då, vill jag inte ha ogjort. Men det är avslutat. Jag är inne på ett nytt kapitel i mitt liv."

Igår lät jag mig inte luras av några gamla känslor och fantasifoster. Jag kom fram till samma sak som förra året. Jag tackade artigt men bestämt nej till att träffas. Dock måste jag medge att jag är ganska smickrad av att han fortfarande tänker på mig.

Den 21 juli 2006 togs ett beslut som drabbade mig hårt. Jag trodde att ingenting skulle bli som förut. Men nu, två år senare, kan man konstatera att det är just vad som hänt.
Allt är precis som förut!

På jobbet hade vi besök av baggar. De kom med en påse bönor.
Hemma hade det följt med larver i rispåsen.
På båda ställena är det nu sanerat och inhandlat burkar i alla de slag.
Sönernas kommentarer är ganska talande:
"Det ser ut som du blivit pensionär!"
"Så har farmor det också i sitt skafferi."
Jo, det är så. Jag har aldrig haft djur i skafferiet. Har heller aldrig brytt mig om burkar och annat tjafs. Däremot så har den äldre generationen oftare varit med om oväntat besök i mjölpåsen.
Jag vet inte vad som är att föredra. Larver i gröten eller gifter från besprutningen.

Mer väntade var dock kattungarna som ramlade ut i lördags natt.
P-O hade varit ute och ringde mitt i värkarna.
Jag berättade om vattnet och påsen som var på väg ut ur mammakatten.
"Fan, va äckligt! Jag är glad att jag inte är där!"
40 minuter senare var han här.
Han steg in genom dörren just som unge nummer ett såg dagens ljus.
Tre kattungar blev det. Två killar och en tjej.

På jobbet idag hörde vi ambulansutryckning. När vi kollade ut såg vi massor med ambulanser på väg mot Liseberg. Helikoptrar svävade över oss. Min son som just åkt förbi med vagnen sa att det var åkattraktionen "Rainbow" som gått sönder.
På text-tv stod det att folk var skadade och man föreställde sig fullständigt kaos.
Då blir man lite förvånad när man från balkongen ser att "Uppskjutet", Lisebergstornet och Pariserhjulet fortsätter som vanligt. Lite märkligt i mitt tycke.

Jag och äldste sonen är hemma själva för det mesta.
Hans sommarjobb är över för i år.
Nu har han vänt på dygnet och sitter uppe på nätterna.
Han sover hela dagarna när jag jobbar.
När jag kommer hem vilar jag en stund.
Men sen har vi lite "mysigt".
Häromdagen spelade vi kort. Tyvärr slog han mig.
Idag putsade vi fönster och satte upp myggnät.
Han gjorde det nästan frivilligt.
Det behövdes bara några kronor i muta.

Det är ganska skönt, speciellt när man har några ungar till,
att få stunder med dem en och en.

Min dotter har varit borta i snart tre veckor.
Det är tomt och tyst utan henne.
Lille sonen kommer och går.
Jag får tvinga hem honom korta stunder.
Men annars ringer han bara när han vill ha pengar.
Men man får väl vara glad för det lilla.

Två veckor kvar till semester.
Är det någon som förtjänar semester, så är det jag! :)
Mitt liv är ganska... ja, vet inte riktigt...
Jag är lite ambivalent just nu.
Jag gillar att skapa problem har jag hört och det stämmer nog gansa bra.
Finns det inga, så skapar jag dem. Jo... jag lyckas nog ganska bra i min strävan.

De få mål jag har i livet just nu är att klippa häcken och olja in en bit av områdets staket.
I torsdags kantgrävde jag runt häcken. Sex timmar höll jag på i bara linne.
Axlar och nacke är rejält sönderbrända. Men det blev fint i trädgården!