Ont i huvudet, förkyld och allmänt ynklig. Det är jag!
Mår inte alls bra. Men är inte heller så sjuk att jag ska stanna hemma från jobbet.
Livet visar sig inte direkt från sin ljusa sida just nu.

40-årskris?

ja, kanske lite...

Grannen och jag tränade. Samtidigt funderade han på vad han skulle hitta på för sin fru på hennes 40-årsdag. Vi spånade lite och jag berättade vart mina funderingar lutat för min egen födelsedag.
"... men det blir väl bara en resa till Fredrikshamn. Där kan man sitta på puben och röka!"
"Jaha!", sa han "Gud vad jag saknar det!"
"Men... du har väl aldrig rökt?"
"Nej, men jag saknar rökiga pubar. Det är riktiga pubar det!"

Idag var vi återigen hos tandläkaren. Dottern skulle bättra på en gammal lagning. På bussen hem stiger två killar i 16-årsåldern. De sätter sig längs bak. Plötsligt tvärnitar chauffören och skriker:
"Ta ner fötterna, annars åker ni av!"
Killarna ändrar ställning, men tar inte helt ner fötterna. På nästa hållplats går chauffören fram till dem och säger:
"Varsegod och gå av!"
Killarna reser sig inte, utan tjatar emot.
"Du kan inte slänga av oss!"
Chauffören står kvar och tjafsar med dem en stund. De vägrar fortfarande att gå av. Jag tycker att det är bra att hon reagerar på ett beteende, som även retar mig. Men jag funderar på vad hon ska göra nu när de vägrar att gå av. Hon kan ju knappast bokstavligen kasta av dem. Hon går tillbaka till förarhytten igen. Killarna sitter nöjt kvar.
Alla hör vi hur chauffören ringer efter hjälp. Hon lägger på och vi står kvar ett minut eller två. Sen reser sig killarna och stiger av, med orden:
"Åk vidare då, kärringjävel!"
Dottern viskar andlöst till mig:
"Oj, vad sträng hon var!"

Vad är ert första barndomsminne?

Jag har två.

Ett bra och ett dåligt.

Jag är osäker på vilken händelse som kom först.

Troligen den bra.

Vi var på landet och skulle äta middag hos Farmor.

Landet ligger vid havet.

Farmor ägde ett pensionat där på den tiden, "Panget".

Det var ett ställe med stor matsal med linnedukar och silverbestick.

Vi barn gick alltid in i köket.

Där fanns en kokerska, Bertha.

Det var ett stort kök med stora grytor och med köksverktygen hängades från taket.

Eftersom jag då var liten och söt, brukade hon säga:

"Ninnie, gå och ta dig en glass!" (Ninnie var vad jag ville kallas på den tiden.)

Iallafall, vi promenerade alltid till Farmor.

Mitt första minne är just från en sån promenad.

Jag går ner för backen och tittar på mina fina strumpor.

Jag hade vita spetsstrumpor på mig.

De fina, ni vet. Knästrumpor.

Skorna minns jag inte, bara strumporna.

...och känslan!

Ja, jag kom upp i morse och stegade iväg till elaffären. Jag bar kartongen hem och var helt skakis i armarna sedan. Men gud, vad den suger bra! :)
Tandläkaren trodde inte riktigt på smärta efter att man dragit en visdomstand. Hon ville inte skriva ut Iprén till mig, men skulle konsultera en expert. Jag var snäll och foglig, men undrar stillsamt om jag inbillat mig smärta i 2½ års tid. Nej, knappast!
De tog röntgenbilder och inga hål hittades. Dock blev det ett stort hål i plånboken, precis som jag befarat. 830 kr kostade det. Men det kanske är värt det, för nu vet jag ju att jag får behålla mina tänder i minst ett år till.

Tre dagars ledigt hittills och inget att rapportera. :)
Imorgon ska jag åka iväg till elaffären och titta på en dammsugare.
Den lilla jag har dög fint förut. Men nu när jag har en lurvig hårboll som springer runt, räcker den inte alls. Bara soffan måste ha en grundlig dammsugning flera gånger i veckan. Ja, vart jag än vänder mig har jag katthår.
Jag tar vändan om elaffären, innan jag åker till tandläkaren. För jag anar att det jag får betala för mitt besök där, kommer få mig snål och grinig i flera dagar efter.

Vem är din förebild?

1. Ta fram en kalkylator (Din dator har en).
2. Välj din favoritsiffra mellan 1-9.
3. Multiplicera med 3
4. Lägg till 3, och multiplicera med 3 igen
(Jag väntar medan du tar fram kalkylatorn...)
5. Du har nu ett 2- eller 3-siffrigt tal.
6. Lägg ihop siffrorna.
(Har du tex 55 så tar du 5+5. )

Ditt tal är då ...

Scrolla nu ner...



Kolla nu med ditt tal vem din förebild är i listan nedanför:


1. Albert Einstein


2. Nelson Mandela


3. Barack Obama


4. Drottning Silvia


5. Bill Gates


6. Mahatma Gandhi


7. Oprah Winfrey


8. Hillary Clinton


9. ehja


10. Abraham Lincoln


Jag vet... Jag har den effekten på folk!
En dag kan du förhoppningsvis också bli som jag. Tro mej!

P.S. Sluta byta siffra. Jag är din idol.
Lev med det och ha en bra dag!

Igår (!) fick jag min julklapp av P-O.
Jag hade egentligen bestämt att vi inte skulle köpa klappar till varandra. Först och främst av den anledningen att vi inte längre är ihop. Sen har jag knappt pengar kvar efter att barnen krävt sitt och P-O kräver dyra presenter.
Men jag pratade med honom när jag var på Ullared och han tjatade.
"Klart att du ska köpa något till mig!"
Jag slängde ner ett påslakan-set. Det behöver han.
Sen gjorde han en stor affär av min julklapp.
"Nu måste jag köpa något till dig!"
Jag förklarade att den inte fick kosta mer än 69 kr, för det kostade min julklapp till honom.
Några dagar efter julafton jobbade vi båda och han fick sin julklapp.
Han blev jättebesviken.
Jag blev dock nöjd med min. Man kan bara konstatera att han inte höll överenskommelsen om 69 kr. Jag fick ett presentkort på Tribe och kan nu pierca min andra tutte med. Tack!

Som jag nämnde redan igår fyller min lille son 16 idag.
Det blev ett lugnt och stillsamt firande med mormor och Rozie på besök.
Nästa månad fyller store sonen 18.
Jag gav honom två alternativ.
Fest med kompisar eller middag på restaurang med mamma.
Gissa vad han valde!

Något jag tycker är ganska kul är att mina söner umgås med varandra och de har gemensamma vänner. De har alltid stått varandra nära, men jag trodde faktiskt att de skulle "växa" ifrån det. Att de med sina olika personligheter skulle utvecklas åt olika håll och få allt mindre gemensamt. Ett tag var jag riktigt orolig, eftersom de allt som oftast var som hund och katt. De tjafsade om allt och smockan var inte långt borta. Men nu verkar det ha vänt och när storebror nu ska ha fest, är det givet att lillebror ska vara med.

Såg ett avsnitt på "Sex and the city" förut.
Carrie har sin Mr Big.
Han betedde sig riktigt illa mot henne ibland.
Han gifte sig tom med en annan.
Hon träffade andra och försökte utan honom.
Men ändå... de hade nåt speciellt
och återvände hela tiden till varandra.

Så... alla olyckskorpar! Det kan gå!
Varför ska jag ge upp hoppet?
Jag medger att det ser jäkligt surt ut nu.
Men hoppas kan man ju alltid!

Jag bakar kanelbullar och kakor.
Store sonen hjälper mig att göra tårtor.
Dottern springer runt och hjälper till med lite av varje.
Jag ber lille sonen att skala potatis.
"Nej, jag fyller år imorgon och behöver inte hjälpa till!"
"Men det är ju imorgon! Skala potatis nu!"
"Nä... orkar inte!"

En timme senare kommer han ut i köket för att hämta mat.
Han suckar högt när han måste gå runt mig.
Jag sopar golvet som avslutning på flera timmars bakning.
Väl framme vid kastrullen utbrister han:
"Va? Ska vi ha ris till kalopsen?"
"Ja, det var ju ingen som ville skala potatis."
"Ah.. men! Det kunde ju du ha gjort!"

Ibland funderar man vad de (läs: tonåringar) grundar sina idéer på.
Är det för att jag är hans mamma som jag är den givne att skala potatis?
Kan det vara så att han anser mig vara den som är bäst på att skala potatis?
Är deras selektiva perception mer selektiv än andras?
Valde hans hjärna att sortera bort hela "Mamma har mycket att göra"- grejen?

Häromdagen skrev jag i en kommentar:
"Nu har jag ingen man, men är stark i att leva som ensamstående och har inte längre en rädsla för ensamheten. Den har jag kommit över och insett att jag är en duglig person i mig själv."
Lite väl häftigt kanske. Men det är sant. Vad jag inte skrev är att jag faktiskt ändå har en dröm om att någon gång leva i tvåsamhet igen.

Vad jag inte riktigt tänkt på, eftersom mitt celibatliv inte varat så jättelänge, är sexbiten. Efter en månad i celibat tänker jag inte på annat.
Jag lade mig för att vila efter jobber förut. Jag vaknar av en ganska otäck dröm.

Jag är först inlåst på ett kylskåpslager. I mörkret. Jag hör hur två män kommer och letar efter mig. Jag gömmer mig så länge jag kan. När de sedan kommer runt "mitt" kylskåp, hoppar jag på den ene och sätter mig gränsle (trots att han står upp) på hans axlar. En jättebra position hade jag räknat ut.

När jag sen insåg hur bra jag hoppade/flög, stod jag helt plötsligt i en fullsatt teatersalong. Längst bak i salongen, nästan vid nödutgången, satt en attraktiv man. Jag flög då, med en mantel över mina axlar, från scenen och satte mig på samma sätt som på kylskåpsmannen. Hela tiden med en beslutsamhet om att bli tillfredsställd.

Nu när jag skriver det, verkar det inte alls otäckt, men det var det!
Om jag drömmer såna här drömmar efter en månad, hur ska jag bli sen då?
Iof... jag har haft uppehåll tidigare och vet att det "går över".
Men jag vet att det blir värre, innan det blir bättre.

Jag sitter på jobbet och surar över min tre timmar långa rast.
Idag är jag hemifrån mellan 06.30 och 22.30.
Det finns inget vilorum att tillgå. Jag har 2,5 mil hem och ingen bil.
På måndag är det chefen som ska få skäll. Visst sjutton måste det finnas ett vilorum? Speciellt på arbetsplatser med delade turer.

Förut fanns det två vilorum. Det ena är ständigt låst numer. I det andra saknas det en madrass. Det är 20 veckor sedan jag påtalade för chefen att man måste se över detta. "Men det är väl ingen som sover i det otäcka rummet iallafall?" Lätt för henne att säga, som jobbar måndag till fredag mellan 8-17.

Idag när jag var nere och tittade på sängen, såg jag att någon bäddat och legat på den UTAN madrass. Jag gjorde inte det, utan sitter på enheten och förpestar tillvaron för mina arbetskamrater istället. Nån måste jag ju få ut min aggressioner på. När klockan är 14 ska jag ju vara pigg och glad och ta hand om mina boende.

När min dotter var 3 år, var vi i Trollhättan på McDonald's.
Allt var kaos den dagen. Jag och exmaken bråkade. Sonen tappade milkshaken. Vi var trötta och stressade. Vi "kastade" in ungarna i bilen och ville snabbt komma hem. Mitt i detta saknar dottern sina Pommes och skriker för full hals:
"Var är fitterna? Jag vill också ha mina fitter!"
Kan man göra annat än att börja skratta?

Om någon inte riktigt är som han ska, hör man ibland folk säga att han "inte har alla hästar i stallet" eller "inte har alla pommes frites på tallriken".
Vår version blir då givetvis: "Han har inte alla fitterna på tallriken!"

Idag har jag insett att jag inte har det. Troligen inga fitter alls!

Häromdagen satt en tjej på jobbet och berättade om sin sons jeans-inköp. Han hade hittat ett par för 1400 kr och sa då till sin mamma att han tyckte det var för mycket. "Max 1000 kr får de kosta!". Eftersom pojken är 12-13 år och det var mamman som skulle punga ut med pengarna, var hon väldigt stolt över hans sunda reaktion. Det hade jag också varit.

Själv har jag inte köpt jeans på ett år. Förra året var jag och P-O ute i 2 dagar för att leta jeans till mig. Jag hittade absolut inget.
De enda jag hittade var ett par av märket "G-Star Raw".
P-O sa "Köp dem! Jag betalar!" Efter mycket tjafs och funderande från min sida, blev det så. De kostade 1300 och jag tyckte det var på tok för mycket.
Men... jag har aldrig fått så mycket komplimanger för mina byxor, som jag fått med dessa.

Under året som gått, har jag tittat på jeans flera gånger. Aldrig hittar jag något som är snyggt om priset ligger på 4-500, vilket jag tycker är ett skäligt och överkomligt pris för jeans. Grejen är också att de jeans jag fastnar för är just "G-Star Raw". Jag tycker de är skitsnygga.

I mitt funderade har jag kommit överens med mig själv att jag ska lägga mer pengar på ett par jeans. Hellre det än att köpa 3 par för 400, som jag inte kommer att trivas med.

Så när vi satt på jobbet och diskuterade dyra kläder, säger jag:
"Jag köper "G-Star", för jag tycker de är så snygga!"

Efteråt skämdes jag som en hund. Jag kunde ju inte ta tillbaks det jag sagt. Vad jag menade var ju att jag kan tänka mig att köpa dem. Men jag har ju inte gjort det.
Vad tror de om mig nu? Att jag, fattiglappen, sitter och försöker dilla i dem att jag är en kvinna av klass. Fan va pinsamt!

W antydde i sitt inlägg igår att han har en större lägenhet, än han har i verkligheten.
"Det slår mig nu, vad liten den ser ut. Bara det här rummet är ju på minst 60 kvm!"

Jag satt och tittade länge på bilderna och frågade följande i en kommentar:
"Som det ser ut på bilderna här så har du sovrum, vardagsrum och matrum i ett och samma. Förutom köksvrån, är det baren och salongen som tillkommer då? Eller vilka kvadratmeter, som du antyder skall finnas, fattas på bilderna för att göra ditt hem till en "våning" i dess rätta bemärkelse?"

Idag har han svarat och där framkommer det att lägenheten består av kök, toalett och ett rum på 60 kvm. I framtiden ska det kanske byggas större, bla, bla...

Hade jag varit han, hade jag skämts för min ynka försök att göra mig märkvärdigare än vad jag egentligen är. Precis som jag gjorde med jeansen. Trots att det egentligen var en felsägning.

En dag på kontoret blev tre.
I måndags kände jag mig överhopad av saker jag skulle göra. Samtidigt som jag inte hade koll på vad som måste göras mer. När cheferna kom på eftermiddagen och ville ha ett allvarligt samtal, om alla förändringar som ska ske framöver, blev jag nästan gråtfärdig. "Mer att göra? Jag som inte ens fattar det jag skall göra nu!"

Lägger inte jag in folk rätt, på rätt rader och rätt scheman, får de fel lön. Ja, om de ens får lön alls. Man vet ju själv hur arg man skulle bli om lönen blivit "bortsjabblad" av en inkompetent undersköterska.
Jag lyckades iaf förmedla min frustration och fick mer tid avsatt. Idag tror jag att jag kanske hinner komma på rätt köl, innan jag blir lynchad av arga medarbetare.

Jag skulle skicka paket och gick ner till affären på rasten.
Jag är ju uppvuxen i de trakterna och tänker ibland:
"Bara jag inte möter någon från förr!"
Missförstå mig rätt.
Det är jättekul att träffa barndomskompisar efter hur många år som helst.
Men vad sjutton ska man prata om?
Jag får alltid tunghäfta och tycker att det är jobbigt.
Därför brukar jag undvika såna situationer.
Jag är aldrig den som säger: "Nämen.. är det inte...?"

När jag stod vid kassan var det en kille som nästan höll på att gå på mig. Jag flyttade mig och slängde en blick över axeln.
"Nämen... är det inte...?", tänkte jag för mig själv.
Visst var det en av mina roligaste och charmigaste högstadiekompisar.
Vi har inte setts på 23 år. Men han var sig precis lik.
Rätt som det är ska han till samma kassa som jag står i.
Han har också ett paket att skicka.
Vi hamnar bredvid varandra.
Jag tänker: "Måtte han inte känna igen mig, måtte han inte känna igen mig!"
Det gjorde han inte.
Han blev klar före mig och rusade vidare.
Jag drog en suck av lättnad.

Men sen kom funderingarna.
Varför kände han inte igen mig? Har jag ändrat utseende så mycket?
Jag blev nästan stött i efterhand.
Har jag blivit så jäkla gammal?

En vän till min fd. man drabbades på nyårsdagen av en stroke.
Varken jag eller exmaken vet riktigt hur illa det är.
Han kan tydligen inte gå i dagsläget, men han lever och kan förmedla sig.
Jag blev alldeles förfärad! Killen ifråga lever ett hektiskt liv. Han är alltid i farten. Han lever inte riktigt som Anna Skipper skulle rekommendera. Men ändå... han har nyss fyllt 35.

Semestern är slut!
Jag har verkligen tagit det lugnt.
Hemmet är städat.
Julen är över för denna gång.
Imorgon är det kontoret som gäller.
Resten av veckan är den tyngsta på hela min schemaperiod.
Men... den 23:e går jag av och har nästan en veckas ledighet till att se fram mot.

Idag "såg" jag dig inte.
Jag hoppas att det kändes!

Vi hyrde ett släp och körde upp allt till tippen.
Det tog tre timmar och gick nästan bekymmersfritt.
Det kan vara lite bökigt att hantera ett släp om man vägrar att backa.
Fast å andra sidan är det "lite" svårt att backa med ett släp.
En tanke hos oss båda var att ringa min exmake, som hanterar 24-meterssläp till vardags.
I efterhand är jag glad att vi inte gjorde det utan istället visade att "kvinnor kan!"
Men... frågan är om budskapet gick fram till dem som körde förbi oss på stora vägen.
De som viftade och pekade, för att påtala att något var fel.
Troligen inte!
Men det var ju snällt av dem att göra oss uppmärksamma på att släpets dörrar inte var stängda.

Imorse hade det snöat!

Jag fick tummen ur och har tillbringat hela dagen med att sortera och slänga.
Men nu är det nog dags att lägga sig.
Johanna stupade nyss på mitt på golvet!

Jag kollade lite på mina senaste inlägg. Allt handlar nästan om att jag ska ta det lugnt! Det har jag faktiskt gjort också. Igår gjorde jag inte mer än nödvändigt.
Idag vaknade jag med världens huvudvärk. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att jag drack igår. Det kändes som om hjärnan var lös. Det gör fortfarande ont! Fattar inte vad det kan vara.
Jag och dottern åkte till stan i förmiddags. Vi skulle köpa ny mus till hennes dator och hon skulle handla upp sina julklappspengar. Hon lyckades göra det ganska fort.

Vi stegade in på en "drop-in" och klippte oss. Vi var i stort behov av klippning båda två.

Det är lustigt hos frissan. De frågar om de ska föna håret. Man svarar ja.
"Vill du ha...?" De viftar med någon burk gele eller mousse eller vad det kan vara.
Man svarar ja. Sen står de och blåser håret i en halvtimme eller nåt. När de är nöjda, frågar de om man vill ha lite spray. "Visst!", svarar man och ler. De visar upp resultatet i en spegel. Man svarar: "Jättefint!" Därefter betalar man och snabbar sig ut. Med en enda tanke:
"Jag måste hem och fixa till det!"
Eller.... är det bara jag?

Idag var jag ledig. Resten av veckan har jag semester. Jag ska ta mig i kragen och göra det jag inte hinner med annars. Bla ska jag rensa vind, förråd och garage. På lördag har vi hyrt en släpkärra. Då ska gamla soffan, sonens säng och massa annat slängas på tippen.
Jag och killarna var och skaffade ID-kort till dem idag. I över 1 timme fick vi vänta på vår tur på passexpeditionen. Efter det köpte jag en mössa. Min första på 30 år. Tyvärr så kliar det lika mycket som det gjorde när jag var 10. Men det värmer lite iaf.

En promenad i kylan, när det är kallt men ändå vindfritt,

är bra både för kropp och hjärna.
Det är lättare att komma till klarhet då.

På försök hade jag exmannens katt med medföljande ungar här på prov. Hans hund hade velat ta ett smakprov på en kattunge och för att förhindra vidare försök skickades katterna hit. Mina katter var däremot inte förtjusta. De var så rädda att de låg och gömde sig hela tiden. En gång lade jag en unge framför Thyra och hon sprang fräsande iväg. Kattmamman gjorde ett utfall mot Johanna imorse, som blev så rädd att hon skrek i högan sky. Man skulle kunnat tro att hon blev skadad, men kattmamman var minst 30 cm från henne. Jag var tvungen att be exmannen att ta hem sina katter igen. Helt bra känns det inte. Men jag får intala mig att det inte är mina bekymmer.


Till nåt helt annat.
Jag läste i GP att polisen fått massa samtal på nyårsnatten, där folk talade om att "det smäller på stan!" Jag funderar lite på vad polisen svarade. Kanske:
"Nähä?! Det menar du inte? Det kanske är de nya telefonbomberna. Lägg genast på luren, dra ut jacket och ta skydd!"

Jag skrev förra året i bloggen att jag tyckte att det var mer fyrverkerier än vanligt. Frågan jag ställde då var: "Kan man se på nyårsfyrverkerierna var vi befinner oss på konjunkturkurvan?"
Efter gårdagen kan jag nog bekräfta att det är så. Iallafall här i bygden. Det var verkligen betydligt mindre raketer än förra året. Krisen märks på alla håll.
Dock är det så att jag nästan varje dag hittar kronor på gatan och lite överallt. Folk bryr sig inte längre om att plocka upp sina mynt. Först funderade jag på om det ändå var så att folk anser sig ha så mycket pengar, att de kan "strö dem omkring sig". Men det är nog så att kronan numer anses vara så lite värd, att det inte är lönt att slita på ryggen.

Nyår var ju rolig! Nja... nästan inte alls. Men den var lugn. Rozie, jag och barnen skålade in det nya året med Pommac. Vi gick runt i området för att spana efter uppståndelse. Men vi märkte, när vi kom hem igen, att vi inte hade behövt att gå så långt. Närmsta grannen hade ett fyllebråk med sin gubbe. Han ville troligen gå för att hon ljugit. Hon grät och skrek för att bedyra sin oskuld och för att han inte skulle lämna henne.
Allt detta uppfattade vi när vi stod och smög bakom cypressen.

Hon, som närmar sig 60, har varit min granne i 16 år. Hon har aldrig gjort väsen av sig. Hon har levt ensam och har alltid haft sina 5 barnbarn springades i huset. För drygt ett år sedan träffade hon en man, som ser bra ut och verkar vara trevlig. Barnbarnen lös plötsligt med sin frånvaro. Troligen för att farmor hade roligare saker för sig, än att sitta barnvakt jämt och ständigt.
Jag blev förundrad över att man fortfarande bråkar om skitsaker när man närmat sig mogen ålder. Visst... man är samma person som man var när man var 20, men hormonhalten har ju dock sjunkit en aning hos båda. Fast det är klart... med alkohol i kroppen spelar väl hormonerna ingen roll.

Iallafall så verkade det ganska lagom. Bråket alltså.
Troligen ligger de nu och försonings...., ja, ni vet! :)

Innan tolvslaget satte vi oss och skrev brev till oss själva. Dessa skall läsas nästa nyår. I brevet skrev vi hur vi tror att vårt 2009 ska bli. Nu har jag breven i en låda, ordentligt förseglade. Vad jag skrev? Det får man veta nästa år.