Jag skulle skicka paket och gick ner till affären på rasten.
Jag är ju uppvuxen i de trakterna och tänker ibland:
"Bara jag inte möter någon från förr!"
Missförstå mig rätt.
Det är jättekul att träffa barndomskompisar efter hur många år som helst.
Men vad sjutton ska man prata om?
Jag får alltid tunghäfta och tycker att det är jobbigt.
Därför brukar jag undvika såna situationer.
Jag är aldrig den som säger: "Nämen.. är det inte...?"

När jag stod vid kassan var det en kille som nästan höll på att gå på mig. Jag flyttade mig och slängde en blick över axeln.
"Nämen... är det inte...?", tänkte jag för mig själv.
Visst var det en av mina roligaste och charmigaste högstadiekompisar.
Vi har inte setts på 23 år. Men han var sig precis lik.
Rätt som det är ska han till samma kassa som jag står i.
Han har också ett paket att skicka.
Vi hamnar bredvid varandra.
Jag tänker: "Måtte han inte känna igen mig, måtte han inte känna igen mig!"
Det gjorde han inte.
Han blev klar före mig och rusade vidare.
Jag drog en suck av lättnad.

Men sen kom funderingarna.
Varför kände han inte igen mig? Har jag ändrat utseende så mycket?
Jag blev nästan stött i efterhand.
Har jag blivit så jäkla gammal?