Flera timanställda har klagat över att de inte fått ta del av de engångsbelopp som betalats ut under året. Jag funderade lite på det och bestämde mig för att kolla avtalet. Visst skulle de få del av dessa summor. Enligt avtal skulle de få 3,60 per arbetad timme.
Jag tänkte gå ner till chefen och skälla lite. Det vore ju för jäkligt om inte våra timanställda får det de har rätt till. Men jag hade is i magen och bestämde mig för att ha mer på fötterna först. Därför ringde jag upp en av dem som framfört sina klagomål.
Jag frågade om hon var säker på att hon inte fått nåt i juli.
"Jag vet inte! Men jag tror inte det. Fast helt säker kan jag ju inte vara", sa hon.
"Jag brukar inte titta på lönespecifikationen. Jag bara kollar slutsumman".
"Men kan du ta fram den och se efter nu?"
"Nej, den har jag nog slängt!"
Jag fick henne att avge ett nyårslöfte om att spara dessa lappar i framtiden. För de kan vara bra att ha.
Efter ett visst letande hittade hon faktiskt flera lönespecifikationer.
"Oj, jag visste inte ens att jag hade dem kvar!"
"Står det något om engångsbelopp?"
"Ja, jag fick tydligen det i juli, ser jag nu"
Samtidigt som jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte gick ner till chefen med tuff attityd, kunde jag meddela personen i telefonen att hon skulle få lite mer pengar i januari.
Ibland händer det positiva saker även här och trots att man är lite sjuk!

Gårdagen var lugn och jag gjorde inte mer än att tvätta bort en enorm tvätthög.
Idag gick jag tidigare från jobbet. Jag mådde inte alls bra. Mycket trött och frusen. Efter 6 timmars sömn vaknade jag och kurade ihop mig i soffan. Då kom brodern med nya flickvännen. Ja, bättre tillfälle kunde man ju knappt tänka sig. *ironi* Både jag och hemmet såg ut som efter en vild fest. Kattlådan och disktrasan luktade. Men flickvännen var söt och trevlig och min bror verkade riktigt förälskad.
Nu har jag varit uppe i snart 4 timmar och skall återgå till sängläge.

Så blev det Julafton igen!

Jag önskar Er alla

en riktigt God Jul!

En särskild hälsning vill jag ge till P-O.

Jag älskar dig!

Puss!

Nyduschad och fräsch gick han och lade sig.
Humöret var på topp
Efter en stund kommer han upp igen.
Smått irriterad.
"Det är bajs eller choklad i sängen."
"Oj!", sa jag. "Jag måste ha tappat en chokladbit när jag låg och läste sist."
Efter byte av lakan och lite tvätt var allt frid och fröjd.
Tills han kommer upp igen. Skitsur!
"Chokladbiten hade fastnat på mitt ben, så nu är lakanen smutsiga igen."
Efter tvätt kommer han ut, om möjligt än mer sur.
"Luktar jag?"
"Vad ska du lukta? Det var choklad, inte bajs."
"Ja, men har jag duschat vill jag lukta rent. Inte choklad!
Jag förbjuder dig att äta i sängen igen."
"Du kan väl inte förbjuda mig att äta i min egen säng?
"Jo! Det här är ju läbbigt. Du får inte äta i sängen igen."
"Äh, du får inte ligga i min säng igen. Jag ska bädda till dig i förrådet!"

Så som svar på frågan om vi ska flytta ihop, så kan vi bara svara:
Nej, det är omöjligt för jag är en sängätare och han är en grinpelle som inte vill lukta choklad!

Dottern har kommit underfull med att hon inte är odödlig.
Hela helgen har varvats med tårar och frågor, typ:
"Mamma, slår inte mitt hjärta konstigt?"
Ikväll har det varit besvärligt att somna.
Stora tårar har rullat. Tänk om hon slutar andas.
"Min ena näsborre är täppt! Hur ska jag kunna andas då?"

Dottern och jag var ute i förrådet och hämtade granen i kartong.
Väl inne klippte hon upp snörena för att packa upp den.
Förskräckt skriker hon:
"Men mamma, det är fel! Granen är ju av plast!"

Jag brände mig på kokande socker. Hela handen och halva tutten höll på att stryka med. Men tomtarna blev söta och pepparkakshuset fint.
Frågan är om jag ska nöja mig med Aloe Vera Gelly eller leta upp "dunderpillren" som grannen slängde i soporna?

En person, som länge lidit av epilepsi, fick på sin arbetsplats ett anfall. Ambulans tillkallades och den person som ringde larmcentralen talade om att det i detta fallet var en känd sjukdom.
Något av det första den ene av ambulansteamet frågade var:
"Har han problem med... *gör en hävande rörelse med handen*?"
"Om han dricker? Nej, absolut inte!"
Efter en stund påpekar någon att den sjuke har en medicinburk i fickan.
"Jaha!", sa ambulansmannen "Knaprar han?"
"Nej, som vi sa när vi ringde så har han haft epilepsi länge och får medicin för detta. Det är den medicinen han bär med sig!"
"Ja", sa ambulansmannen och slängde upp väskan, så att dess rem slog mot den sjukes redan mörbultade och blåslagna panna. "Det verkar ju stämma."
All heder åt ambulanspersonal de gör vekligen ett beundransvärt arbete. Men denne person har troligen jobbat för länge och sedan länge förlorat sin förmåga att känna empati.

Imorse skulle bilen in på verkstaden. Tidigt skulle jag upp på min lediga dag.
Klockan ringde och jag bara klev i mina kläder. Först i bilen, på väg ner, vaknade jag till. Väl hemma igen upptäcker jag att jag haft två olika skor på mig. En svart och en brun. Pinsamt!

Läste i Aftonbladet om en kvinna som hittade en okänd man i soffan.
Ja, jag är inte alls förvånad.
Jag vet en som hittade en naken man på sovrumsgolvet.

Satt och slötittade i min egen blogg och hittade bilder på hur köket och hallen såg ut den 15 december förra året. Lustigt nog tog jag nästan exakt likadana bilder idag.

Typiskt! När man har som mest att göra, har man minst ork.
Hela förra veckan var jag orkeslös.
Allt jag kunde göra var att se fram mot helgen och ledigheten.
Sure! Fredag visade sig bli ganska barnfri. Ja, två av barnen var borta.
Den tredje föredrog att vara ensam hemma med flickvännen.
Jag och P-O åkte därför till "Freeport" vid 16-tiden. Jag var på jakt efter en jacka.
Trots att det var folktomt, som vanligt, tog det sin lilla tid att vandra runt.
Efter att ha kört hem honom, var jag hemma vid 22.30. Tittade på utröstningen i "Idol" och stupade sen i säng.
Jag sov som en död i 12 timmar. Sen var det fullt ös hela dan. Ut och handla. Julljus och gardiner. Glögg och pepparkakor. Sedan snabbt hem för att börja med adventstöket. 21.30 åkte vi upp i mörkaste skogen och plockade granris. Hem och sätta upp det, för att sedan återgå till stöket. Vid 4 stupade jag i säng igen.
Idag vaknade jag vid 11 och fortsatte stöka. Sonen, som suttit och knåpat med hemsidan hela helgen, börjar bli klar och jag övertalade honom att föra över sin gästbok till den nya sidan.
"Jaha.... hur gör man då?"
"Jag ska visa!"
Med resultat att jag blev sittandes i timmar med den förbannade gästboken. Ja, det hade inte tagit riktigt så lång tid om jag hade vetat vad jag gjorde.
Klockan 16 hoppade jag in i duschen, för att kunna möta grannarna i dörren, när de skulle dyka upp 16.30. Vi hade bestämt att fira advent med vedeldning, mashmallows, glögg och pepparkakor. Planen var att det skulle bli skitmysigt.
Strax innan 17 dyker Rozie och Ronja upp. Båda var riktigt sura. Inte blev de gladare av att nästa familj hade somnat på soffan.
"Ont om tid!"
Luften gick typ ur en. Alla kom tillslut, med mysfaktorn var lite borta tyvärr. Ja, så mycket mysfaktor man kan få sittandes vid en eld när regnet öser ner.

Bara för att jag skrev att jag inte skulle göra om hemma, så var jag tvungen att göra det. Inte så mycket denna gång, men tillräckligt jobbigt. Sonen har en loftsäng som han haft i två år nu. Storebror har sagt att en sån säng ställer man bara in i barnrum och därför var den inte alls till belåtenhet längre. Lillasyster ville däremot gärna ha sängen. Hennes säng åkte ut i förrådet. Loftsängen monterades ner och sen ihop igen. Därimellan var vi på IKEA och köpte nytt datorbord, till den numer sänglöse sonen.
När jag nu bott i samma lägenhet i 15 år, kan jag inte längre minnas alla olika möbleringar och lösningar som varit här under åren. Det enda som finns kvar från den ursprungliga möbleringen är två sängbord och en sekretär. 5 olika soffgrupper har stått här. Det betyder att jag bytt soffa var tredje år. Ha,ha! Det kan man inte tro när man tittar på det ras till soffa som jag har ståendes här nu.
Nu återstår bara att städa och sortera. Det är kul på hjul, som vi sa när vi återlämnade kundvagnen. Som tjuvar om natten. Den enda som såg oss var katten.

P-O tycker att jag är lite väl deppig i mina inlägg. Kolumnen tycker att jag är trist.
Själv är jag ganska nöjd med mig själv. Just det att jag faktiskt inte lyckats reta upp någon på flera dagar är ju en bedrift i sig. Att jag själv har gott humör och inte alls är irriterad är ju också ett plus. Troligen beror det väl på att jag har vad jag behöver nu. Lugn och ro. Kärlek, uppskattning och någon att avreagera mig på. Tack PoPo! :)


Jag stod just och planerade mitt kommande julstök. I år skall jag ju inte få för mig att göra om hemma tre veckor innan jul. Nej, i år skall det bli julgran, pepparkakshus och glöggkvällar. För en gångs skull ska det alltså bli en perfekt jul! *hoppas*

Jag skulle sammanfatta allt som hänt omkring mig de senaste två veckorna. Det har varit en skottskada, bränder, sjukdomar och annat smått och gott. Jag surfar runt lite för att hitta bra länkar till allt.
I ett forum hade några diskuterat skottskadan, som 16-åringen fick här för ett par veckor sedan. En fråga som kom var: "Var bor ni egentligen? I Bagdad?"
Jag skrockar lite för mig själv och tänker:
"Nog för att det hänt en del här sista tiden, men det där var väl lite att ta i?"
Jag surfar vidare och hittar då uppgifter om att två av dem som var med i Malexander, hade tillbringat ett par nätter i detta området hösten 1998. Ett par hundra meter från mitt hem och mina barn sov Andreas Axelsson och Tony Ohlsson.
Nio år senare blir jag lite skärrad.
Vi ska ju inte ha sånt här. Vi flyttade ju hit för lugnets skull. För att barnen skulle få uppleva naturen. Skog, harar och hästhagar.
Men... tyvärr. Det ser inte ut så längre. Inte ens i min fantasi.
Även här ute mördas folk. Fullständigt oprovocerat kan man antingen bli överkörd eller beskjuten. Även här kan man drabbas hårt, om man inte faller i god jord hos andra.
Man kan ju även se förändringarna på andra sätt.
Numer när jag svänger in vid busshållplatsen, ser jag inte längre hästarna.
Bara en sönderslagen busskur.

Idag var det bilbesiktning.
Jag visste att handbromsen tog dåligt.
Jag trodde att de övriga bromsarna också skulle vara dåliga.
Vindrutan har sprickor och backljusen funkar inte.
Häromdagen skulle vi byta däck. P-O tyckte då att allt verkade glappa.
Efter en titt kunde vi konstatera att fjäderfästet hade lossnat.
Läget var alltså strålande inför besiktningen idag.

Visst fick jag ombesiktning.
Fjäderfästet gick inte att missa för ett kunnigt öga.
De funderade på att ge mig körförbud, men nöjde sig med ett "Kör försiktigt!"
Handbromsen tog lika dåligt som vanligt och parkeringsljusen lös med sin frånvaro.
I övrigt var bilen bra. Litet rosthål i bakre hjulhuset, men annars riktigt fin.
Vindrutan var tydligen inte katastrof och backljusen kollade hon inte.

Jag åkte direkt till verkstaden för ett prisförslag.
Med kamrems- och oljebyte går allt på ca 7000.
Kan jag hosta upp de pengarna, så har jag nog en okej bil i ett år till.
Det känns ganska bra faktiskt!

Idag berättade en tjej på jobbet att hon cyklat förbi en bil igår kväll. Plötsligt rörde det sig i bilen och en hund började skälla i den. Idag när hon började jobbet vid 12-tiden, hade hunden suttit kvar i bilen. Hon funderade på om hon skulle ringa polisen om det visade sig att hunden fortfarande satt kvar när hon skulle cykla hem vid 21-tiden. Jag svarade att det var självklart att hon skulle göra det.

På väg hem råkade jag hamna på just den gatan där bilen med hunden skulle stå. Därför körde jag extra sakta och bad P-O hjälpa mig att kolla efter en hund. Efter ett tag såg vi en bil med alldeles kladdiga rutor. Efter att ha kollat extra noga såg vi att ena rutan var nervevad. Jo, visst fanns det en hund där.

P-O såg framför sig hur hela kvällen skulle bli förstörd med poliser och uppbrutna bilar. Han försökta då att hitta anledningar och skäl till att vi skulle lugna oss lite. Jag, som visste att hunden setts i bilen ett dygn innan, var beredd att stanna hela natten tills ägaren blivit lynchad, eller nåt. Jag stegar ur bilen och möter då ett par som är ute med en annan hund. De är på väg förbi mig och jag frågar om de bor i området. Det gjorde de.

"Jaha... har ni sett att det suttit en hund i den bilen i ett dygn nu?"
"Nej", sa tjejen. "Han har inte suttit ett dygn. Han har bara suttit i ett par timmar. Det är min hund och vi ska snart hämta honom."
"Nej... han sågs sitta i bilen igår kväll och även idag på förmiddagen."
"Det var inte samma hund som satt i bilen igår." sa killen. "Det var den andra hunden som satt där då. Min hund."
"Jaha", sa jag. "Då kan jag åka hem i lugn och ro då!?"
"Jadå, ingen anledning att oroa sig. Även om det är bra att du är uppmärksam!"

P-O tyckte allt var hemskt pinsamt. Själv blev jag väl lite spak. Men kan ändå inte släppa tanken på att hundarna sitter flera timmar instängda i den där bilen.

Till slut kom ändå frågan:
"Har du bråkat lika mycket med dina andra killar?"

Igår kom ytterligare ett besked om hur den nya regeringen ska spara lite pengar på mitt hittills överflödiga leverne.
Från januari 2007 blev min hemdator beskattad. När jag skrev på avtalet skulle jag betala 288 kr/månad genom ett bruttolöneavdrag. Från årskiftet lade den nya regeringen på förmånsvärde på 2400 kronor. Dvs 200 kronor i månaden. From detta årskift höjs förmånsvärdet till det dubbla. Alltså 4800 kr /år.

Jag kan inte lämna tillbaka datorn. Jag har dock fått ett erbjudande av Göteborgs Stad att köpa datorn för 6200. De vill att jag ska bestämma mig innan 10 december.
Jag kan inte säga: "Jag vill inte ha datorn längre. Ni får tillbaks den!"
Jag kan nämligen inte ändra nåt under pågående avtalsperiod.

De olika alternativ jag har är:
1. Fortsätta med samma avtal och betala det höjda förmånsvärdet. Totalt 688 kr/ månad innan skatt. Efter att avtalstiden löpt ut är datorn dock inte min. Jag måste lägga ytterligare en summa för att den sedan ska tillskrivas mig.
2. Jag tillåter att man drar 6200 kr på min januarilön och kan sedan räkna datorn som min. Sure... vem har 6200 kr att slänga upp efter jul? Reinfeldt kanske!
3. Jag delar upp betalningen på 12 månader och betalar 516 kr i månaden plus ränta på 188 kr. Totalkostnaden för datorn, som sedan är min, skulle då bli 6488 kr.
Gissa vad jag valde!

Tack, käre regering för er fina gest. Nu kommer jag och mina barn att kunna fira en riktigt god jul. Vi vet ju att dessa pengar kommer att gå till goda ändamål. Ja, såsom att ytterligare sänka förmögenhetsskatten eller att betala de städerskor som ska städa era hus, när ni har fullt upp med att hitta bra privatskolor till era barn.

Häromkvällen hamnade jag av en händelse på vägen mellan Gasklockan och älven. Det vimlade av kaniner där. Ja, jag tror iallafall att det var kaniner.
De var mindre än hararna som vi har här hemma. Det var säkert 20-25 stycken, med olika teckning och färg. En var helt svart, medan andra skiftade i brunt och vitt.
Då P-O verkade lite tveksam till vad jag såg och hur många de egentligen var, så fick jag åka och hämta honom, för att han skulle se med egna ögon.

Nu har jag funderat på i flera dagar på om det verkligen kan ha varit vildkaniner. Har läst att de inte finns så långt norrut.
Hittade en gammal artikel om kaniner som släppts fria från en farm i Stockholm. Själv visste jag inte ens att man föder upp - och släpper ut- kaniner på samma sätt som minkar. Jag hoppas att så inte är fallet här. För hur ska de i så fall klara sig nu, när kylan kommer?
(kaninerna på bilden är mina, numer bortgångna, kaniner)

Utan vidare kommentarer vill jag bara påminna om vikten att vara uppmärksam.
Kolla brösten!
En vän har blivit drabbad.
Mina tankar går till henne.

Noterat på Biltema:

Oavsett hur mycket man har att bära, använder man inte de nya kundkorgarna på hjul. Hellre än att ses med en sådan, går man runt med slipmaskiner, navkapslar och torkarblad i famnen.

Ja, jag menar bokstavligt "man". Jag tittade noga och såg bara någon enstaka man med sådan vagn. Frugan gick då två steg bakom. Var det en ensam man som hade en korg med sig, så var det den gamla vanliga varianten, som man bär i handen.

Är det för att vagnarna är för låga för männen- fast alla män är ju inte 1.90- eller är de helt enkelt bara omanliga?

Läser på Aftonbladet om 3 ungdomar som mördat en 4:e efter en Halloweenfest. Som ett extra plus har de lagt till en länk, där man kan se bilder från det sovrum där hon mördades.

Har vi verkligen ett behov av att se det? Räcker det inte med att en ung kvinna är död?

Just nu känns allt lite tungt. Vet faktiskt inte varför.

Kanske är det årstiden, som gör allt lite mörkare.

Är inte på mitt bästa humör, vilket ungarna fått erfara ikväll.

Börjar väl tröttna på att bara ha det lugnt och skönt.

Skulle skriva om dagens största miss,
men nu började reprisen på "Fråga Olle".
Får inte alls till det då. :)

Ena sonen kommer utspringandes ur sitt rum och säger i förbifarten:
"Jag måste på toa!"
Den andre sonen, som just kommit ut därifrån, ropar:
"Nej, gå inte in där!"
Jag förtydligar:
"Man måste ha gasmask för att gå in där."
Dottern blir nyfiken:
"Varför måste man det?"
Den nödige sonen svarar uppgivet:
"Antagligen för att det stinker!"
Dottern sliter upp toadörren:
"Nähä? Får jag lukta..."

En dam på vårt boende behövde komma till doktorn igår. Pga omständigheterna behövde hon åka i en liggande transport. Det är ambulanser som används till det. Hon skulle vara på sjukhuset klockan 12, transporten dit gick vid halv. Sjukhuset ligger max 5km från boendet och det tar typ 5 min att komma dit.
P-O följde med damen. Själva undersökningen tog en halvtimme. Sedan blev allt fördröjt pga div. missförstånd och väntan på doktorn. Tjugo över tre ringde P-O och bad mig vänta på honom, för allt var klart. De hade ringt efter transporten, men det skulle dröja typ 30-45 min. Jag lovade att vänta, eftersom jag ändå slutar fyra och jag inte hade bråttom någonstans.
Halv fem ringer han igen och säger att föraren hört av sig. Det kommer att dröja en timme till innan transporten kan komma. Jag åker till sjukhuset och lämnar dem lite att äta. Klockan är halv sex och den gamla damen har legat på en smal brits i 6 timmar, utan mat eller dryck.
Jag åker hem och ber P-O ringa så snart de vet något. Så lång tid kan det ju inte ta!?
Vid 21-snåret ringer han. De hade inte hört något om transport, men personalen på sjukhuset började nu ilskna till å damens vägnar. De hade även bjudit dem på smörgås, saft och kaffe.
"Jag sitter fast här. Men de har ringt och skällt. Vad nu det hjälper till?!"
Totalt satt de och väntade på ambulansen, som skulle ta dem inte ens 5 km, i 6½ timme.

Hemma hos P-O finns det inga besöksparkeringar. Det är djungelns lagar som gäller. Har man tur kan man hitta en plats i närheten av hans bostad. Tyvärr brukar jag inte ha den turen. Ikväll tog jag ändå svängen om hans lilla gatstump. Eftersom jag inte förväntade mig att hitta nån plats, missade jag att det faktiskt fanns en. Först när jag körde ut igen såg jag den. Men då var jag i fel färdriktning.
Snabbt backar jag runt igen, så att jag kommer rätt. Allt gick fint! Jag blev så glad och belåten. Tänk att bara kunna gå utanför dörren imorgon. Jag hade fullt focus på platsen och möjligheterna.
Då... då kommer det en jävel i hög hastighet och bara glider in i luckan.
Fattar ni att jag hade lust att gå ut och slå honom?

Rörigt, rörigt!
Har en domän. Men jag fattar inte hur man hanterar den.
Ska byta ställe, men vet inte riktigt vad jag gör.
Har hittat något, som brodern tror är kanon.
Tyvärr rör det bara till ännu mer i mitt huvud och
jag blir mer stressad än vanligt.
Jag vill så gärna, men fattar inte ett skit!
Fan, vad det är frustrerande!!
Hittar ni mig inte om ett par dagar, så beror det inte på utebliven betalning.
Jag har då troligen rört ihop DNS-inställningarna med cname-verifieringen.
Sök då istället på: http://ehja.blogspot.com/
Jag tror inte ens att jag skulle lyckas med att förvirra mig därifrån iallafall.

Funderar på att helt byta efternamn.
Nä, ska inte gifta om mig. Men exmaken ska nog om ett tag. Vill därför inte ha kvar hans namn. Min mamma tycker inte att jag ska behålla mitt gamla flicknamn. Trots att hon kämpade med näbbar och klor för att jag skulle behålla det när jag gifte mig. Nu har hon kommit på att det står för det det dåliga och mörka i våra liv. Jag är en snäll dotter och har lovat att uppfylla hennes önskemål... igen. Men vad sjutton ska jag heta? Några tips?

Förekommer och ger svar redan nu: Nej, Dysterqvist är inget namn jag vill bära.

Min hemsida ligger nere pga av att jag aldrig betalar i tid.
Anledningen till att jag inte gör det är att Spray envisas att försöka dra pengar runt den 15:e varje månad. Då finns det inga pengar hos mig. Jag försöker att inte tömma kontot helt, men ibland glöms det bort.
Jag har ringt och frågat om de inte kan dra runt den 1:a i månaden, då alla andra räkningar dras. Det går inte. Han jag pratade med då sa att det inte gjorde något om det inte fanns pengar just vid första dragningen, för de går alltid in och gör nya försök och de ser att det alltid kommer in pengar från mig. "Så oroa dig inte!"
Grejen är bara att efter man fått sitt första påminnelsemail, där det står att man har 10 dagar på sig att betala, så kan hemsidan låsas efter en timme.
I söndags var jag inne och uppdaterade min betalningsmetod, som man alltid måste göra om det finns en misslyckad dragning. Igår låg sidan nere. Jag försökte logga in på webbhotellet för att göra om det, då kommer jag inte ens in i kontrollpanelen.
Jag har ringt nu. De har låst upp kontrollpanelen, jag har uppdaterat betalningsmetod och det finns pengar på kontot. Det ska bli kul att se om hemsidan kommer upp igen.
Förresten så ska jag byta webbhotell. Några tips?

På tal om mitt efternamn...

Det finns tydligen en bro som heter detsamma.

Det är med bron som med namnet.

En ful detalj i en vacker omgivning.

Min yngste son oroar sig alltid inför utvecklingssamtalen i skolan. Alltid kommer frågan:
"Tror du att du kommer att bli arg nu, mamma?"
Jag svarar som alltid:
"Jag vet inte! Är det något du inte berättat?
"Nä... men ändå...!"
Denna gången misstänkte jag att jag eventuellt skulle få nåt att fundera över.
Jag tycker mig känna att han inte pluggar som han ska och provresultaten har inte varit riktigt vad jag förväntat mig.
Men... lärarna säger som de brukar:
"Det går fint. Inga problem. Han kan mer än han tror."
När han själv nämnde provresultaten sa de:
Nja, så dåligt är det ju inte. Vi vet ju att du kan.
Tja... vad ska man säga?
Store sonen satt en dag och kollade på sin elevsida på nätet.
"Va? Jag har fått MVG i ett test på idrotten! Jag visste inte ens att det var ett test."
"Hur kan du inte veta att det är ett test?"
"Jag lyssnade väl inte. Bara gjorde det jag skulle"
"Bra, fortsätt så!"

Ja, nu vet jag hur det känns för kändisarna, när de läser saker om sig själva, som de inte hade en aning om. Själv läste jag följande i morse:
"asså, konstigt att hon alltid är arg på dig den där ehja, så många år"
Den jag skulle vara arg på är W, Kolumnen. Han svarar:
"Arg tror jag inte, snarare desillusionerad!
Hon trodde att lyckan låg i att hitta en fjortis, nu visar det sig att så inte var fallet, fjortisen tyckte bara att det var spännande med en äldre kvinna ett tag och nu spricker hela skiten.
Hursomhelst fortsätter den riktiga världen utanför som den alltid gjort.
Ha det bäst!"
Det roliga är att jag pratade med W i telefon i fredags. Jag talade om att P-O visste om det och var i närheten. Eftersom jag då var på jobbet, blev samtalet avbrutet och jag fick ringa upp W senare. Då berättade jag att jag kört hem P-O och nu var på väg hem. W ifrågasatte om P-O var svartsjuk och om vi därför hade en fnurra på tråden. Jag svarade som det var, att vi bestämt att sova på skilda ställen, eftersom vi hade olika arbetstider dagen efter.
Ja, det är lustigt hur olika man kan tolka det som sägs.
Jag förnekar inte att det under min tid med W, fanns stunder då jag var riktigt galen av svartsjuka. Jag var arg, förtvivlad och ledsen när han åkte till Thailand. Det tog ganska lång tid att komma över att jag aldrig kunde bli det som hans DaDa nu blivit.
Med facit i hand är jag dock glad för hans skull. Även om han ibland ifrågasätter sina egna val, så tror jag att han var tvungen att gå igenom dessa 3 åren, för att komma över nåt som han upplevde som ett stort svek.
När vi träffades befann vi oss båda på en skiljeväg i livet. Nu har vi valt väg och fått fast grund under fötterna och jag är glad för bådas vår skull.
Jag tror att vi båda älskar att diskutera och tjafsa. Trots att jag ibland blir vansinnigt arg på hans åsikter och vad han skriver, kan jag också sakna det, när jag bestämt mig för att inte bry mig mer. Vi kommer aldrig att tycka och tänka på samma sätt, det är bara att acceptera det. Synd bara att man måste ta till lögner för att ställa sig själv i bättre dager.

När jag skulle köpa min förra bil, i maj 2005, skulle jag ordna en nån typ av check på banken.
Jag åkte in till stan efter jobbet en dag, men tyvärr var banken stängd. Istället för att åka direkt hem, vandrade jag runt i affärerna ett tag.
Efter ett tag märkte jag att vart jag än gick, hade jag en kille gåendes efter mig. Han pratade högt och tydligt i sin mobil. Jag tog ingen direkt notis om det utan vandrade vidare in i en affär. När jag sedan går ut, blir jag stoppad av samma kille som artigt ber om ursäkt för att han stör. Men vet jag möjligen något bra ställe att fika på här i stan?
Jag blir helt tagen på sängen och mumlar något om att jag inte är den som fikar ute längre. Han säger att han tycker att det är synd och att han sett mig en stund tidigare och fattat intresse för mig. Skulle vi möjligtvis kunna ta en fika ihop?
Nu blev jag förvirrad och otroligt smickrad. Här stod en ung kille på max 25 år och tyckte att jag var värd att ödsla energi på. Jag som aldrig blivit uppraggad på stan förr.
Inte ens i unga år.
Jag finner mig inte riktigt, utan säger bara att jag har inte tid. Jag måste hem till mina barn.
"Jaha!" sa han. "Men kan inte jag få ditt nummer?"
Och jag, min dumma jävel, ger honom det.
Efter några dagar ringde han.
Då hade jag landat och insåg att detta inte var något jag ville göra.
Jag förklarade för honom hur läget var. Att jag inte var intresserad.
Han sa att det var okej. Men han ringde igen och igen och igen. Vid ett tillfälle ringde han när vi hade fest. Då, när jag var på örat, lyckades jag reta upp honom så pass att han slängde luren i örat på mig. Men... han ringde igen. Mellan alla dessa samtal skickade han sms. Ibland förstod jag att de inte ens var ämnade för mig.
"Älskling, kan du fylla på mitt teliakort?"
Jag har förklarat, både på telefon och via sms, att jag inte är intresserad. Men han fattar inte.
Vid ett tillfälle fick jag W att tala otrevligt med personen i telefon. Men trots att han upplevde detta som obehagligt, slutade han inte att ringa.
Men... sen jag bytte telefonnummer har han inte ringt. Allt har varit frid och fröjd!
Tills nu! Jag reggade mig på Facebook och nu har han hittat mig där.
Jag har 3 avvisade förfrågningar hittills.
Fan också.... hur länge ska du hålla på och jaga en person du bara sett vid ett enda tillfälle?

Fick ett dödsbesked idag. Det var väl inte helt oväntat, men omskakande.
Speciellt som jag var hos vederbörande samma dag han dog.
För första gången var det jag som lagade till kaffet hos honom.
När vi sen drack det sa han:
"Måste säga det! Man kan ju inte ha dig till att koka kaffe iallafall.

Det var det värsta kaffet jag smakat!"
Nu får jag aldrig chansen att visa att jag kan bli en riktigt bra kaffekokerska.

Käre Acke!
Jag hoppas att du nu återfunnit dina kompisar
och att ni kan sitta tillsammans och tjôta igen.

I alla tider har vi varit de enda i Sverige, med just vårt efternamn.
Idag var jag inne på Birthday.se och letade upp släktmedlemmarnas födelsedagar, för släktträdet som jag ska komplettera. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen, när det kom upp en person med "vårt" efternamn.
Jag har aldrig stött på namnet tidigare, oavsett vart jag sökt.
Jag ringde mamma och ifrågasatte vem i släkten som kunde vara orsak till denna man.
Den enda förklaring hon kunde ha, var att min morfar, som avvek från familjen redan på 50-talet, kunde ha funnit lyckan på äldre dagar.
Jag träffade min morfar ett par gånger innan han dog. Dels nämnde han aldrig ett annat barn och dels så ställer jag mig mycket tvivlande till att just han skulle vara far till en man, som är yngre än mig. Jag har nu gett min bror i uppgift att ta reda på om detta är en släkting eller bara en stackare som råkar ha samma fula efternamn som oss.

Har funderat på det ett tag och funderar väl än.
Ska jag gå ur Svenska kyrkan?
Jag vet i katten.
Men lite dumt är det ju att betala till nåt som jag nästan aldrig använder.
Jag går aldrig i kyrkan. Har varit där 2 ggr de senaste 10 åren.
Jag döpte min dotter 2000 och min son konfirmerades 2006.
De säger att man betalar ungefär 2000 kr om året.
Det är 10 000 kr för varje besök.
Hmm... *funderar vidare*

På förmiddagen i affären:
"Va? Ska du spela? Men herregud, va onödigt!"
På väg hem:
"Vad satsade du? Jaja, 20 kr är väl okej att förlora."
På eftermiddagen innan slutsignalen:
"Du vinner ju! Fan, att du inte satsade mer!"
Åter i spelbutiken:
"Va, får jag den?"
Senare:
"Vet du att jag älskar dig?"

Jaha... å nu då?

Då Kolumnen återigen gjort övertramp på min blogg,
har jag begränsat möjligheten att kommentera.
En gyllene regel på denna blogg är:
Mina barn ska inte bli namngivna här,
ej heller använda i ett syfte att försöka ge igen på mig.

Dottern är sjuk. Blev det redan förra veckan. Efter en helg hos fadern, kom hon tillbaka hem och var fortfarande sjuk. Hon var hemma igår. Men eftersom hon var feberfri hela dagen igår, fick hon gå till skolan idag, trots att det fortfarande gjorde ont i halsen. Hon lovade att komma hem om hon skulle känna sig sämre. Men trots att hon kraxar rejält, så har hon hävdat att hon är okej. Tills nu ikväll! Febern är tillbaks och hon kan omöjligt gå imorgon.
Massor med männsikor runt om klagar just nu på snuva, ont i huvudet, ont i leder osv.
Jag tycker att det känns som om sommaren knappt hunnit ta slut innan det börjar. Ja, det som skulle varit sommaren alltså. Precis som att jag tyckte att förra årets influensa höll sig nästan ända fram till midsommar. Frågan är om det mildare vädret på nåt vis skapar envisare baciller. Imorgon blir det iallafall att åka till Farbror Doktorn.

Imbecill betyder "mycket klent begåvad", psykiskt undermålig, stupid.
Ett snäpp smartare än idiot.
(förklaring hittad på susning.nu)
Skönt att veta att jag inte är idiot iallafall.
Kan ju vara något att ta upp i meritförteckningen.

Bara undrar... vilken fan var det som tutade i henne att uppvik var det senaste?

Jag har funderat lite på detta med stödet för folket och frihetskämparna i Burma.
Vem ser där om jag springer runt i en röd tröja här?
Det måste ju finnas andra sätt att protestera på!?
På Amnesty uppmanar de folk att skicka vykort med blommotiv till den burmesiska generalen Than Shwe. Låt oss göra det!
Orkar man inte köpa vykort kan man gå in på Expressen och få en annan lösning där.

I fredags var det 5-kamp på Liseberg.

Lite i kallaste och blåsigaste laget.
Men vi rådde bot på det genom att börja med en Irish coffee.
Jag ville från början nöja mig med att bara heja på de andra. Jag visste ju att jag skulle förlora. Men jag är glad att jag ändå var med. Jag kom på 4:e plats och P-O delade femte och sista platsen med en (annan) tjej.
Senare på kvällen hamnade vi på Valand och dansade. Jag gick i höga klackar hela kvällen och har inte kunnat gå i annat än tofflor sedan dess.
Tre av oss hamnade på bild på efterfesten.com.

Vi har faktiskt lyckats hålla vårt förhållande hemligt i 10 månader.
De få utvalda som redan från början visste om det, har lyckats bevara hemligheten.
I fredags kom det dock fram en tjej till P-O och frågade om det var något mellan oss.
Han svarade: "Ja, vi är ihop."
"Jaha!", sa hon. "Har ni sex också?"
Vad svarar man på det?
"Nej, vi är ihop, men leker bara i sandlådan tillsammans!"

Fick bakläxa på sömnaden. Fick sprätta och sy om alltihopa.
Inte nog med att hon klagade på längden på byxorna. Hon gjorde det med sina nya glasögon på näsan, så det kändes som om jag satt på syslöjden, med arga fröken hängades över axlarna.

Jag ska lägga upp mina byxor. För enkelhets skull tar jag på dem ut och in.
Lille sonen kommer förbi och säger lite försiktigt:
"Du har tagit på dem åt fel håll."
Store sonen kommer samtidigt ut ur sitt rum och kommenterar i förbifarten:
Döö... du har tagit på dem fel.
Jag står och pillar med mina byxben och mumlar:
"Ja, jag vet att de är ut och in."
Sönerna tittar på varandra och kläcker följande:
"Fan, va IQ-befriat."
"Aah... fattar du, eller?"
Som mor kan jag bara tycka att det är trevligt när de är överens.

På cirkusen vi var på i fredags, hade de tre kameler, som visades upp och som skulle göra "konster". Ja, förutom att gå runt, skulle de lägga sig ner så att en häst kunde hoppa mellan deras pucklar. I pausen kunde de barn som ville (mao hade råd att betala) rida på kamelerna inne i manegen.

Jag blev illa berörd å kamelernas vägnar.
Jag kan förstå att man hade kameler och andra djur på cirkusar förr. Då var det exotiskt och få förunnat att se. Nu kan man se dem på tv, i djurparker och på resor till deras naturliga trakter.
De hör inte hemma på en liten cirkus, i en pyttemanege, med snoriga ungar ridandes på dem.
Nästa gång ska jag kolla upp cirkusens program, innan jag går dit.

Till P-O: Jag rörde ihop det lite. Men även en dromedar tillhör kamelsläktet och cigarrettmärket Camel har en dromedar som logga. Därför trodde jag att det var tvärtom med pucklarna. Men så här det det ut egentligen:

Bilden är hittad på www.camelphotos.com

"Ibland säger du så söta saker. Tänkte skriva om en gullig sak du sa igår."
"Ja, jag vet! Du skulle skriva det jag sa om att vi är varandras motsatser, men att vi ändå hör ihop. Som yin o yang. Det tyckte du va gulligt va?!"
"Öööh, ja, det tyckte jag!"
Nu sitter jag här och funderar på om han sa det för att han menade det eller om han bara har ett helt förråd av gulligheter att smöra mig med. För han kan verkligen leverera!

Sonen piercade tungan idag.
Han klarade det bra. Blev bara lite yr en stund efteråt.
Sen förklarade han att han måste ha spenatsoppa och isglass.
Så det fick det bli.
Själv funderar jag på en piercing till.

Mormors present till sitt barnbarn, var att bjuda oss alla på cirkus idag.

Ibland är jag ganska bakom.
När det gäller Facebook är jag väldigt korkad.
Jag fattar nämligen ingenting.
Tycker bara det ser trist och tråkigt ut.
Har sökt litegrand, men begriper inte det roliga.
Kan det vara åldern tro?

Jag har hållt mitt löfte och aldrig tagit på mig såna, förutom den gången på fyllan då.
Idag står det i DN att svenskarna har fått Foppa-toffelbaksmälla. De orkar inte köpa skor längre. Sorry, jag vill inte verka skadeglad på nåt vis, men...
Vad var det jag sa? Jag visste att de där fula sakerna inte kunde dra med sig annat än elände. Fattar ni vilken katastrof det kommer att innebära i vinter?
Vårdköerna på kirurgen kommer att vara gôrlånga. De stackars pensionärerna kommer inte att få sina höftledsfrakturer åtgärdade, pga av alla förfrusna Foppa-toffeltår.
Skulle det ändå vara som så att den stackars gumman hamnar på operationsbordet, så riskerar hon ändå döden. Det är ju ett redan känt faktum att foppa-toffeln framkallar statisk elektricitet, som i sin tur orsakar kortslutning i apparaturen. Hur stor är inte risken när nästan all sjukvårdspersonal går med dessa tofflor? Jo, jag såg det själv i somras när dottern bröt armen.
Nä... låt oss gå samman och med gemensam kraft försöka få bort detta jävulens skodon från våra nära och käras fötter.
Hittade idag en blogg som är skapt av likasinnade. Där kan man även köpa snygga och inspirerande tröjor.

En vän har diabetes och just nu är det mycket blodsockermätande.
Frågor som uppkommer då är typ:
"Varför steg det så kraftigt när jag åt soppan? Det var ju okej på förmiddagen?"
"Imorse var det ett helt okej värde, trots choklad igår."
Jag, undersköterskan med noll koll på matens betydelse för hälsan, började också fundera.
För visst låter det konstigt ibland.
Pratade med en dietist på jobbet som hade en del kloka råd.
Ett var att man skulle kolla in GI-metoden.
Jag vidarebefodrade detta till min vän, men blev själv lite nyfiken.
Sökte lite på nätet och hittade denna tabell. Den ställer verkligen till det i mitt huvud.
För att ta ett exempel så skulle det vara bättre att ta sötad yoghurt med frukt,
än att ta naturell yoghurt.
Dagens fråga blev hur man kommer fram till ett livsmedels GI-värde.
Hittade ett förklaring på Wikipedia, som minst kräver högskole-examen.
För att göra saken ännu lite värre så har andra faktorer påverkan på det Glykemiska indexet. Bla ytan mot omgivningen, graden av förklistring, osv, osv.
Jag blir matt och är ganska glad att jag kan äta min schweizernöt utan vidare funderingar!

Tänk att det kan vara så enkelt.
"Jag har också varit dum!
Jag vet att det har tagit tid, men jag vill be om ursäkt!"
"Jaha... men gjorde du inte det igår?"
"Va? Gjorde jag? Nää??"
"Jo, du vet... när du... vi..."
"Jasså då! Nej, men då hade vi ju sex!"
"Ja?!"

Det var faktiskt ganska kul. Även för oss vuxna.
Mest kul var denna rutschkana.
Synen när ex-mannen knappt kommer upp är oförglömlig.
Minst kul var att man inte fick göra sina egna glassar
- vilket de lovar på sin hemsida.
Barnen var nöjda och väldigt trötta när vi väl åkte hem.

Idag fyller min dotter 8 år.
Snart ska alla bege oss till "Lek och Buslandet",där hon ska ha sitt kalas.
Vi får se om jag tycker att detta kalaset blir en bättre upplevelse, än förra årets på McDonald's. Det verkar ju iallafall himla kul om man läser på nätet.

"Varsegod! Dörren är där! Du kan gå!"
Jag gick.
Arg och ledsen!
Han var kvar.
Han var lika arg.
Kanske lite ledsen också.
Jag åkte hem.

Idag sågs vi.
Inte för att vi ville,
bara för att vi var tvugna.
Läget var spänt och lite förvirrat.

Tanken slår mig under dagen.
Tänk om något hade hänt under de timmar vi var åtskilda.
Då skulle någon av oss varit tvungen att leva med det.
Då skulle man gå där med allt det som inte blev sagt och
fundera på allt som sades istället.

Ens sista minne skulle vara den arga, kalla känslan.
Man skulle aldrig riktigt få bort den.
Tänk vad man då skulle längta efter den varma kramen och närheten.
Det som man aldrig kan få då.

Tänk om vi kunde lova varandra att aldrig skiljas som ovänner igen!

Tandläkaren hade inte lagat hålet på fel sätt. Det fanns inget hål. Allt såg fint ut. Värken beror troligen på att nerven i käken blev skadad när han drog visdomstanden. På det finns ingen bot. Jag får leva med smärtan och 3 Ipren om dagen i resten av mitt liv. Roligare besked finns det ju att få.
Men tandhygenisten påbörjade det oändliga arbetet att ta bort tandsten. Jag har inte varit en flitig tandläkarbesökare och ser ut därefter i munnen. Jag ska tillbaka i morgon och ta bort resten, plus att jag ska få en lektion i tandvett.
Anar redan vad hon ska säga:"Ingen rökning, inget godis, mat på regelbundna tider. Att använda tandråd, tandpetare och tugga flourtabletter."
Flourtabletter har jag, så det är en baggis.

Jag börjar få lite fjärilar i magen!
Jag ska vara hos tandläkaren imorgon bitti.
De har skickat en kallelse och det var i grevens tid!
Jag har haft en helvetisk tandvärk sen i juni förra året.
Det var då jag drog visdomstanden.
Han passade på att fixa till en annan tand då.
Jag fick det typ på köpet. Hålet var litet och det lagades i ett kick.
Allt medan han ändå väntade på den upptagna sköteskan.
Men när smärtan efter dragningen avtog, tog en annan värk över.
Jag har ätit tre Ipren om dagen sedan dess.
Vi får hoppas att det är fel på tanden han fixade till
och att det inte beror på den borttagna visdomstanden.

Vi har sorg i huset.
Inatt ringde barnens pappa och berättade att deras hund var död.
Det konstiga var att dottern igår kväll satt och ritade en teckning till hunden.
Jag har aldrig sett att hon gjort det innan.
Hon gjorde det dessutom under samma tid som hunden låg på sitt yttersta.










Jag med Victor 2003

Jag gjorde som jag sa. Jag höll tyst.
Men lyssnade intresserat när man berättade om det nya inköpet.
"Det blev en Saab. Årsmodell -96. Turbomotor och färddator. Jättefin!"
"Åh!", sa P-O imponerat. "Vad är en färddator?"
"Jo, det är den som talar om hur mycket bensin bilen drar när man kör på ett visst sätt och i en viss hastighet. Det är jättebra, för då kan man ju anpassa körningen. Man vill ju inte att bilen ska dra 1 liter milen. Hehe!"
"Nej", sa Hedvig. "Men vad drar bilen?"
"Den drar 0,7. Inte alls mycket."
Hedvig ser mycket tveksam ut och kan inte låta bli att fråga:
"Drar den verkligen så lite?"
Då gick jag.
Men jag lovar, jag ska vara tyst den dagen också, när han inser att en Saab drar mellan 0,9 och 1,0 liter/mil. Ett bra tips till andra, som inte är lika tvärsäkra på saker och ting som ovan nämnda man, är att gå in på bilprovningen och kolla fakta om olika bilar. Om inte annat kan det vara bra att veta vad man pratar om.

Nötcreme är gott!
Tack!

För 7 år sedan åkte mormor, mamma och mina två kvarvarande morbröder till Tjeckien. Jag minns inte riktigt anledningen till att de var där, men de träffade iallafall mormors syskon med familjer.
Min mamma och hennes bröder är som syskon är mest. De kan aldrig hålla sams långa stunder. Andra kanske växer ifrån sånt, de gör det aldrig. Ibland är de riktigt barnsliga i sin strävan att vara den som vinner mormors gunst. Tex avskyr min mormor att man dricker alkohol. I Tjeckien är det dock inte så vanligt. Man bjuds på både "pivo" och supar titt som tätt. Då skvallrade dessa 50-åringar på varandra.
"Såg du inte att...?"
"Ska du säga som...!"
De åkte därifrån som värsta ovänner. Men innan de åkte hann de hälsa på min morfars syster. Morfar var en grym man, som ingen i familjen riktigt vill kännas vid. Allra minst hans barn. Men hans syster och hennes man är som folk är mest. De släktforskar och de ville ha lite hjälp med att fylla i släkträdet på den svenska sidan.
En av mina morbröder åtog sig uppgiften. Han fick en kopia på släkträdet och en del bilder.
Igår kom mamma och dumpade av det på mig.
"Kan inte du, som kan så bra engelska, fixa detta? De undrar nog vart vi tog vägen. Det har ju ändå gått 7 år."
Nu sitter jag alltså här och kan inte sluta titta på bilden av min morfars föräldrar på deras bröllpsdag- de gifte sig exakt på dagen 90 år före min äldste sons födelse.
Jag fascineras också av att jag är släkt med Jan, som föddes 1608.
Samtidigt undrar jag hur sjutton han kan vara son till Petr, som dog 1599. Det måste varit lite fel i kyrkböckerna. Eller?

Idag ställde jag till det rejält.
En tjej på jobbet kom och berättade att hon och hennes kille skulle köpa bil.
En Ford Mondeo. Den var fin och lät bra.
De hade varit hemma hos bilhandlaren, som egentligen har en riktig firma, men som nu tydligen flyttat hem försäljningen. Han verkade ha massor av pengar, för han hade ett stort fint hus, som man kan se från vägen.
Jag fattade direkt vilken bilhandlare det var, eftersom en fd. "vän" bor granne med honom. Jag sa till tjejen att jag skulle akta mig för att köpa bil av den personen. Jag har hört skumma saker om honom och jag tror inte att den personen är rolig att ha och göra med om det skulle vara som så att man inte är nöjd med köpet.
Genast ringde hon sin kille, som kom för att höra vad jag hade att säga.
Jag berättade för honom det lilla jag visste, men poängterade att jag inte vet så mycket om mannens bilaffärer.
Pojkvännen förklarade för mig att alla bilhandlare är skumma och han ansåg att jag bara hade lösa rykten att komma med. Det är iof sant, men jag bad honom kolla upp bilhandlaren och att de skulle ta det säkra före det osäkra och lämna in bilen hos "Motormännen" för en koll.
"Jag har en känsla av att det kan vara svårt att komma i efterhand och påtala dolda fel."
"Dolda fel?"
"Ja, såna man inte ser vid första påseendet. Man kan missa saker fast man är duktig på bilar. Hos "Motormännen" gör de en grundlig koll och jag anser att det är värt pengarna."
Jag gick tom så långt att jag sms:ade min fd. "vän", för att han ev skulle komma med bra argument, för att få dem att avstå köpet. Tyvärr svarade han inte.
Istället fick jag arbeta med en tjej som var ledsen för att hon och pojkvännen tjafsade om bilköpet hela dagen. Hon ville inte köpa, han ville det.
Själv gick jag med dåligt samvete för att det blev så fel, när jag bara ville väl.
Tillslut kom jag på det. På fredag är de båda lediga. Då ska de få låna min bil och åka runt för att titta på fler bilar i lugn och ro. När de väl hittar en, ska jag låta förnuftet tala och inte säga annat än grattis.

En gång var 8:e vecka jobbar jag 8-21 istället för 12-21.
Då det händer så sällan, missar jag det lätt. Vilket jag gjorde igår.
De ringde vid 8.30 och frågade efter mig.
Jag rusade upp i all hast, men sansade mig efter en stund.
Läget var under kontroll. Jag skulle kunna vara på jobbet inom en kvart.
Trodde jag till det fasansfulla ögonblicket då jag inser att mina linser är spårlöst borta.
Regel nummer ett i det huset är nämligen:
Lämna inte småsaker framme, för kattrackarn leker bort dem.
Tyvärr hade jag glömt den regeln.
PANIK!
Jag letade och skällde om vartannat. Han sa inte mycket.
Jag fick bara bara ljudliga suckar och himlande med ögonen till svar.
Men när jag började krypa runt på golvet och skrek, "Var la jag den?",
sa han trött:
"Nu tycker jag att du är lite väl desperat.
Det fattar du väl att man inte kan plocka upp den gamla?
Den är ju helt intorkad."
"Vafan ska jag göra då?"
Tillslut kom jag iväg.
Stan är folktom den tiden på dygnet och jag lyckades köra till jobbet med lånad lins.
Jag såg konturerna av bilar och människor, men inga detaljer.
Den värsta morgonen på länge!

Hamnade framför tv'n och "Ensam Mamma Söker".
Jag är fullständigt mållös inför både programidén och att
det faktiskt finns människor som ställer upp på sånt här.

Jag fyllde ju år i lördags.
Grannarna kom med fina blommor.
Barnen mumlade fram: "Öööh...just det ja... grattis!"
Mamma kom med pengar och blommor från sig själv och mormor.
Av lex fick jag en hel låda med godis och två biobiljetter.
B5 gav mig rosor och sa att den egentliga presenten var lite sen.
(sen pga av omständigheter som jag själv skapat)
Eftersom jag sagt att han inte ska köpa mig något, protesterade jag lite.
Inte för mycket, för nu blev det väldigt spännande.
Nu har jag gått i flera dagar och försökt få honom att säga vad jag skulle få.
Idag kom den. Han har helt klart insett vad det är som håller mig uppe.
En Moccamaster.
Jag kunde inte få en bättre eller mer passande present. Kaffebryggaren är ju den mest använda apparaten i mitt hem. Tro det eller ej! :)
Tack till er alla!

Vissa kommentarer behöver inga svar, andra behöver långa. Jag vet att jag skriver på tok för mycket ibland, men har svårt för att hålla mig kort.
Jag väljer att lägga ut Stinas kommentar här, för att det ska bli lättare att sedan läsa mitt oändliga svar.
Jag vill bara be Stina att inte låta sig avskräckas. Jag gillar att få kommentarer och ofta svarar jag inte ens. :)

Stina:
”(…) Jag jobbar inte inom vården men...hmn...ja...är ärligt förbannad på att ni inte har något att säga till om när det gäller era arbetstider. Kan dom verkligen diktera era scheman?”

ehja:
Scheman är en hjärtefråga för mig. Mycket för att jag är en av dem som har ansvaret för att det ska finnas färdiga scheman var 8:e vecka.
Här är lite om hur jag ser det:
Anställningarna inom vård och omsorg är oftast schemalagda. Det innebär att man anställs för att arbeta dagar, kvällar, helger och /eller natt.
Arbetsgivare och fack har tillsammans arbetat för att man ska få mer flexiblare och mer individanpassade scheman. I Göteborgs stad använder man bla "Time Care", som påminner om "Tvättstugemodellen".
Det ger oss ett visst inflytande. Man kan, inom vissa ramar, välja vilka kvällar och helger man önskar arbeta - tyvärr kommer vi ju aldrig ifrån dem. Sen styr popularitet och bemanningskrav om man får igenom sina önskemål.
Negativt är att pengar styr alla verksamheter.
Vi har bara ett visst antal huvuden att fördela arbetspassen på.
Alla önskemål kan man inte få igenom.
Som vår verksamhet ser ut nu, efter att den förändrats, så har vi snävare ramar.
I januari fick vi en ny arbetstidslag, som är till för vårt bästa, men som inte riktigt passar vårt sätt att arbeta. Den ger ytterligare begränsningar till att få igenom önskescheman.
"Rätten till heltid", som är absolut rätt, begränsar också. Ju mer deltider det finns i en personalgrupp, desto fler huvuden får man att räkna med.
Det bästa hade ju varit att arbetsgivaren hostade upp lite pengar och anställde mer människor.
Men min arbetsgivare är kommunen - med våra folkvalda i topp. De är representanter för majoritetens val och åsikter. Tyvärr är det som så att prioriteten hos majoriteten inte ligger i att förbättra mina arbetstider, min lön eller att bemanna vård och omsorg i den grad det behövs.

Gick upp tidigt.
Gjorde vad jag skulle.
Köpte frallor och bullar på Ica.
Ringde och väckte Rozie.
Bjöd på fika i solen.
Blev på underbart humör.
Körde till jobbet med Björn Afzelius på högsta volym.
Vrålade i takt med musiken och tyckte själv att jag sjöng vackert.
Steppade upp på jobbet och möttes av:
"Schemat är orättvist. Livet är pest! Ve och elände!"
Snacka om att bli nerplockad på jorden.

Nytt datasystem innebar utebliven lön imorse.
Så länge alla trodde att jag var den enda drabbade, skrockade de glatt.
"Hehe, tänk om du inte får någon lön alls."
När det visade sig att alla stod utan pengar, blev det annat liv i luckan.
"Herregud! Avtalsbrott!"
Ordningen var återställd vid 14-tiden, då hade lönerna hittat dit de skulle.

Idag är det lite tungt i huvudet.
Troligen beror det på att jag drack för mycket öl igår.
Möjligtvis kan det också bero på att jag nu blivit ett år äldre.
Tack för alla hälsningar!

Igår var det kräftskiva. 17 personer i mixade åldrar.
Jag tyckte det var kanontrevligt.
Fast roligast av allt var nog att min styvfar satt med ett leende på läpparna hela kvällen,
även om det var lite förvirrat, när ungdomarna pratade piercingar.
Själv blev jag förvirrad när han ställde upp på "Kapten Flapp",
den mest meningslösa fyllelek, som dock lockade till många skratt.

Det enda jag har att klaga på är nog att Rozie inte blev fullare.
Det är alltid lika roligt när hon dagen efter tror att hon har full koll,
men snart inser att det finns några luckor.
Skärpning nästa gång, kära du!

Varför finns det inte färska "Flintastekar" att köpa längre? Ska man ha en sådan att lägga på grillen, så finns det bara färdigmarinerade och inplastade varianter i kyldiskarna. Har varit i flera affärer och ingen har något annat att erbjuda.
Fast det kanske är tidens melodi?
Idag var vi på Coop Forum i Kållered. Jag ville ha lite blandat kött för kommande veckans middagar. Allt som fanns, förutom vakuumpackat, var köttfärs, kotletter och några ryggbiffar. Jag tycker vår egen ICA här hemma är dålig, men de kan iallafall erbjuda nån karrébit och några lövbiffar också.
Jag menar... inte sjutton kan vi svenskar bara efterfråga kotletter, fryst fisk, köttfärs, kycklingfilé och falukorv? Tragiskt isåfall!

Någon har, fint och metodiskt, lagt gräsfrö längs med min häck.
När jag satt och drog i allt detta gräs som nu blivit, började jag fundera på om någon granne fattat agg mot mig. Kan gräsfrö räknas som ett biologiskt stridsmedel?

Morgonens dilemma:
Ska jag börja städa redan nu eller krypa ner i sängen igen?
Troligen blir det inget av det.
Går nog ut i den varma morgonsolen och drar lite ogräs istället.
Som sagt, jag känner inte igen mig längre!

Min son har webdesign på schemat och jag tycker det ska bli så kul!
Själv blev jag duschad med illaluktande matrester, när jag rundade en sopbil idag.
Varför händer sånt mig?

Ibland går man och funderar på saker som man skulle vilja skriva om.
Just nu funderar jag lite kring utbrändhet, som är högaktuellt i dessa dagar.
I stället för att skriva om orsak, symtom osv, hänvisar jag till stressmottagningens utmärkta sida.
Anledningen till att jag grubblar på detta, är just att det varit på tapeten nu och man diskuterar det lite varstans. Tyvärr finns det folk som hävdar att detta är något som kommit under 2000-talet. Att det är ett tillstånd som förr inte fanns.
Man ifrågasätter riktigheten i påståendet att någon kan ha "gått in i väggen". Skulle man möjligen tolerera det, så anser man att det bara händer människor i arbetslivet. Folk med en karriärssträvan och med höga ambitioner.
Det vanligaste påståendet som man hör idag är dock att, människor som är sjukskrivna pga utbrändhet egentligen är en hög lata, arbetsskygga idioter som omedelbart ska sättas i arbete.

Själv gick jag in i väggen den 13:e februari 2003.

Det berodde inte på mitt arbete.
Inte heller på att jag den morgonen bestämde mig för att sluta jobba, lägga mig på soffan och suga ut systemet lite.
Jag fick inte diagnosen "utbränd". På läkarintyget stod det "depression".
Läkaren sa att förr fanns det två olika typer av depression.
Endogen depression, som berodde på faktorer hos individen själv, och exogen depression, som berodde på faktorer i individens omgivning.
I mitt fall var det den exogena varianten. Hur rätt han hade, vet jag inte. Men vad vi var eniga om var iallafall att jag klappat ihop, pga av att jag levt under mycket hög stress under en ganska lång period.
Utan att gå in på det närmare, så handlade det om att få ordning på livet, trots arbete, barn, hot om våld och ingen aning om vad nästa dag skulle innebära.
Den 13:e februari 2003 blev allt för mycket.

Under 2003 var jag sjukskriven i 4 månader i två perioder. Fram till 2006, då jag äntligen kunde säga till mig själv "Jag mår bra", har jag haft kortare sjukskrivningar och perioder då jag bara orkat ta i det viktigaste, för att få livet att fungera för barnen och mig själv.
Under de första 3 månaderna var det fullständigt orimligt för mig att arbeta. Jag hade fullt upp med att bara vara jag. Ville jag inte arbeta? Jodå, när jag började komma upp ur mitt svarta hål, så ville jag tillbaks. Allt för att få tillbaka min normala tillvaro. För att verka normal och duglig i andras ögon, tog jag på mig mer arbetsuppgifter, som jag klarade att hantera med varierande reslultat.
Borde jag ha gjort det och hjälpte det mig?
Nja, visst hjälper det att komma ifrån källan för ens problem och att behöva försöka fokusera på annat. Men hade jag fått tid att läka i lugn och ro, kanske jag inte hade blivit känd som den person som ofta kommer försent, alltid är disträ och som kan vara oerhört lynnig. Egenskaper som jag inte hade förr.

Nu, efter 4½ år, börjar jag bli mig själv igen. Saker börjar komma på plats. Men jag kan nästan klippa ut saker, ur förut nämnda text, som jag har problem med.
Tex:
Påtagliga svårigheter med att kunna dela uppmärksamheten mellan olika saker. Jag har svårt att följa tankebanor och blir lätt störd.
Koncentrationssvårigheter som gör det praktiskt taget omöjligt att läsa en längre artikel. Har svårt att se en hel film. Något som är störande både för mig själv och min filmälskande son.
Jag har blivit mer ljudkänslig och blir stressad av för mycket ljud runt mig.
Ett labilt känsloliv, där känslorna avlöser varandra i snabb takt. De är svåra att styra och upplevs ofta som mycket starka.
Typ!

Vad jag vill komma fram till är:
Jag tror att det man slarvigt kallar "utbrändhet" även fanns innan yuppie-eran. Men man ställde fel diagnoser, troligen depression- exogen då- pga av bristande kunskaper i stresshantering och människans psyke.
Jag tror att människor fortfarande feldiagnostiseras åt båda håll.
Jag anser att diskussionen inte ska gälla hur lång sjukskrivningsperiod dessa människor ska ha.
Vad man ska diskutera är vilken utbildning och kunskap läkarna har i detta ämne, samt vilka resuser samhället har att snabbt rehabiletera den som en gång fallit. För visst behöver de komma ut i arbetslivet. Men alla har olika förutsättningar och olika möjligheter till att klara det.

Idag började allvaret.
Jag skulle jobbat min 6:e dag på raken, men valde att ta semester.
Jag ville vara en god mor och följa med min dotter på uppropet.
Vad gör vi?
Försover oss såklart.

Store sonen började på gymnasiet igår.
De började med en "Kick-off".
Alla ungar fick inträde, åkpass och matkupong på Liseberg.
Ett kul sätt för dem att umgås och lära känna varandra.

Då hans grundskoledagar var mindre roliga,
så känns det som en ny start för honom.
Jag hoppas innerligt att den positiva känslan håller i sig
och att de två år, som nästa son har kvar på högstadiet, passerar i en hast.

Han, med romantik i rösten:
"Jag vill så gärna se den här filmen med dig. Jag vill att vi ska bädda ner oss i sängen, med levande ljus och något gott att äta och dricka.
Vi ska ligga där och se på filmen och ha det riktigt mysigt!"
Vi gjorde som han önskat. Allt var med.
Men jag tyckte inte att filmen var speciellt bra och orkade bara titta på halva.
Dagen efter sa jag på telefon:
"Jag berättade om filmen för Rozie och hon kan tänka sig att bädda ner sig med dig och kolla på fortsättningen, med levande ljus och allt."
Han, lite fundersamt:
Men... hon har ju inte sett början på filmen!

Har funderat länge nu och kan tyvärr inte hitta på nåt att skriva om.
Förutom jobb och vardagsliv händer det inte så mycket här.
Men jag har iallafall varit ute och rört på "hänget" idag.
Förhoppningsvis faller lusten på någon mer gång i år.

Till Farmor:
När du nu skall fylla hundra,
finner jag mig själv sitta och undra.
Om du vet hur ofta jag på dig tänkt?
Mest för den kärlek och omtanke du mig skänkt.
Men också för att du finns med i de vackraste minnen,
som fortfarande berör alla mina sinnen.
Tack!

Man blir aldrig för gammal för att lära om.
Fick idag, efter 37 år och 357 dagar på denna jord,
reda på att det heter omständligt.
Inte omständigt som jag alltid trott.
Hela min världsbild är rubbad!

Den kvinna som jag kallar Farmor, fyller 100 år på fredag.
Jag köpte ett postogram och har knåpat ihop ett par rader till henne.
Jag skulle göra det extra fint och hade därför införskaffat en silverpenna.
Jag skriver och fyller i för fullt.
Det slutar med att allt är så kladdigt, att det knappt går att läsa.
Jag blir så trött på mig själv! *suck*

När jag nyss kom in och läste mitt förra inlägg, trodde jag att någon varit inne och skojat med mig. Första meningen var ju hur underlig som helst. Nog för att jag vet att jag inte är den bästa på meningsuppbyggnad och kommatering. Men kan jag skriva fullt så tokigt? Efter en del funderande, när jag också passade på att rätta felet, så inser jag att jag ibland har mer ord i huvudet än vad som får plats i en mening. Därför dessa tokigheter.

Jag är så stolt över mig själv!
Nu när denna månads räkningar börjar dimpa ner, blir jag nästan förvånad över hur få de är. Jag satte mig imorse och skulle kolla hur nästa månad blir. Det var en baggis, eftersom jag redan gjort en plan för 12 månader framåt. Borta är den två veckor långa ångestperiod, som jag jämt hade förr, i samband med att pengarna skulle in på mitt konto och vända.
Så jävla skönt!

Är troligen smittad av b5. Är helt slut. Däckade på soffan efter maten och ville inte alls vakna egentligen. Nu när dottern är lagd, sonen ringd och allt annat under kontroll, funderar jag på att lägga mig igen.
Frågan är bara vem som ska pyssla om mig, när febern bryter ut?
*kastar ut en vink till Rozie* Det behövs rikligt med citroner till en bra lemonad!

Han tycker att jag ägnar för mycket tid åt hans gardiner och ringer ett samtal:
- Hej, Mamma!
- Nej, vi har inte bråkat. Låter jag lite konstig, så är det för att jag är lite sjuk.
- Ja, 38,2.
- Mmm, jag ska be henne åka bort och köpa det.
Till mig, som ligger bland tyg och nålar i ett skrattanfall, ropar han:
- Mamma säger att jag ska dricka mycket lemonad.

Fundering jag fick när jag låg och lyssnade på dotterns högläsning, samtidigt som B5 låg sjuk bredvid och läste, med både mun och öron förtejpade, för att dottern inte ville att han skulle höra: Är det kärlek tro?

Igår hamnade hela familjen i poolen. En del frivilligt, andra inte. När man väl var i, var det dock ganska skönt. Grannarna kom över på kubbspel. Vår familj förlorade. Själv frånsäger jag mig ansvaret för den förlusten, för det var inte många pinnar jag fick kastat.

Löfte till mig själv:
Imorgon ska jag börja röra på mig!
Springa, gå eller cykla varje dag.
*intalar mig själv att det är skitkul att röra sig*
Imorgon!

Favoritplaggen just nu:
B5 's gamla boxershorts och min "vakna"-t-shirt.
Osexigt som skam, men ack så skönt!

Gårdagen var ganska intressant. För det första var jag och b5 - ja, han kallar sig det på nätet, så jag får väl använda samma namn- lediga samtidigt. Vi bestämde att vi skulle ut och bada. Alla ungar packades in i bilen och vi shoppade fikabröd på vägen. Det blev ett par härliga timmar på stranden, med både bad och krabbfiske. Eftersom katterna skulle lämnas, så var det knappt med tid. Vi åkte därför in på McDonald's för att inhandla middag. Mitt tålamod med personalen på den restaurangen har varit på upphällningen förr, men igår brast det rejält. Trots att jag frågade särskilt innan jag betalade, så fanns inte det jag beställt, när jag väl kom till utlämningsluckan. Efter lite tjafs fick vi våra påsar, men då fattades delar av beställningen iallafall. Det var bara att stampa in och visa kvitto på vad vi egentligen hade betalat för. När vi väl var hemma, smakade våra milkshakes bara tillsatser och kemikalier. Alltså helt odrickbara.
Behöver väl inte nämna att vi aldrig kommer att besöka den lokala McDonald's igen?
Katterna kom iväg ordentligt och det kändes bra, när de väl var på plats.
Väl hemma igen blev jag biten av ett stort odjur.
Nä... det var inte b5, som lyckades med det, även om han försöker ibland. Det stora odjuret var en skalbagge på 1½ cm, som troligen följt med i handdukarna från stranden. Han satt nog i mitt hår och gillade inte att komma i kläm när vi kramades. Resultatet blev ett stort bett i halsen.
Idag har jag mest städat. Mycket för andra och lite för mig själv.

Imorgon flyttar de. Det är med blandade känslor som jag nu kommer att lämna bort dem. Men jag hoppas att de kommer att få det bra.

Jag har abstinens!!
Skulle idag köpa en ny bok, men inser till min fasa att jag läst alla.
Återstår bara att leta i bokhyllan och hitta en gammal, som kan vara värd att läsa om.
Åh... *suck o stön*... jag som sett fram mot ett nytt fräscht mord att sätta tänderna i.

Såg ett program på tv nyss. Jag trodde att det var nåt skämtprogram. Programledaren hävdade nämligen att man får betalt av radiotjänst, om man anger någon som ej betalar tv-licensen.
Det var väl inte bara att ringa och börja ange. Radiotjänst har ordning och reda på sina angivare, men man kan ansöka om att bli en.
Jag som trodde att sånt försvann med muren 1989. *lika efter som vanligt*

Hävdar fortfarande bestämt att såna skor,

aldrig kommer att hamna på mina fötter!

Idag blev jag så arg, så tårarna låg på lur och jag kände hur det hettade i ansiktet.
Nu, ett par timmar senare, känns det som om luften gått ur mig.
Man kan ju undra hur mycket energi jag gjorde av med under det raserianfallet?

Man kan ju inte låta bli att undra...
Vad tusan skulle sonen gjort om jag var opasslig att köra bil,
när han missat tåget 5 mil hemifrån?
Skulle han då lära sig att inte ha fullt så långa godnattpussar?

Känslor är inga lätta saker. Får man inte möjlighet till ett riktigt avslut, gömmer man undan dem. Med resultat att de lever ett eget liv någonstans inom en och förskönas på nåt vis.
Det kan vara skönt att ha sådana känslor för någon/något. Det kan vara nåt positivt att plocka fram i svåra stunder.
Man förändras allt eftersom. Man blir äldre och klokare. Ens förutsättningar ändras. Men känslorna finns kvar och minnena blir ljusare för varje år som går.
Det kan vara förrädiskt, eftersom dessa känslor inte alltid kopplas till förnuftet.
De kan få en att handla impulsivt och ogenomtänkt.
Häromdagen insåg jag att känslor, handlingar och minnen som skapats under en period i mitt liv, inte kan kopplas med den som jag är nu. Det som var då, vill jag inte ha ogjort. Men det är avslutat. Jag är inne på ett nytt kapitel i mitt liv.

Inte smart efter ett par öl:
Att leka "Jag har aldrig"
Högst olämpligt efter ett par öl:
Att ringa ex:et.

Jag har gjort en kraftansträngning och försökt att ordna upp min ekonomi. Med bankens hjälp fick jag löst in dyra lån och krediter. Nästa steg var att göra en balansräkning för ett år framåt. Nu har jag full koll till juli nästa år. Jag har kunnat planera in bilbesiktning och julklappar. Målet är att tillslut kunna spara en krona eller två.

Jag har, under flera års tid, haft det bedrövligt knapert. Varje gång det började närma sig lönedags, satte ångesten igång. Nu skulle räkningarna betalas och jag visste att jag inte skulle få en krona över. Snarare tvärtom. Alltid fick jag vänta med räkningar eller låna pengar av någon vänlig själ.

Denna månaden fick jag, trots mitt noga planerande, två dråpslag. Dels en räkning på 1500 kr, som jag inte räknat med. Dels inget barnbidrag för store sonen. Har man dessutom bara två barn att få barnbidrag för, så får man inget flerbarnstillägg. 3000 kr försvann i ett nafs.

Trots det klarar jag av det. Min sanering gav alltå utdelning direkt. Jag är så himla nöjd och känner mig tillfreds med livet idag. :)

Det har inte blivit så mycket pluggande på css- eller vad det nu heter. Jag har haft fullt upp sen barnen åkte och är för trött i hjärnan just nu. Men jag har iallafall ställt in så att jag befinner mig i rätt tidszon nu. *ler nöjt*

Igår köpte jag en dammsugare. *ler väldigt nöjt* Jag hatar att dammsuga, men tror att jag nu hittat en apparat som jag kan bli, om inte kompis, så iallafall bekant med. Väldigt söt och jättesmidig.

Min dator är fixad igen. Var och hämtade den idag och allt gick på garantin. Det var himla skönt.

Första dagen på jobbet efter semester, är ingen rolig dag. Jag sov minimalt inatt och har väl inte varit på topphumör idag. Tänkte ta igen det nu.

Tänkte skippa blogg.se nu. Ja, ända tills jag insåg att jag måste lära mig en hel massa css och vad mer det kan vara för att skapa den blogg jag vill ha. Jag har iallafall länkat bloggen till min sida nu. På söndag åker barnen hem till fadern och jag ska jobba. Jag lär ju sitta vid datorn varje kväll och se om jag fattar nåt alls av vad jag sysslar med. Idag skulle jag lägga till min gamla vanliga bakrund och lyckades bara få den på 1/3 av sidan. Ingenting är logiskt längre. Eller så är det just det. Bara jag som är ovanligt trög. Men jag får ju lite att bita i -i brist på annat.