Idag ställde jag till det rejält.
En tjej på jobbet kom och berättade att hon och hennes kille skulle köpa bil.
En Ford Mondeo. Den var fin och lät bra.
De hade varit hemma hos bilhandlaren, som egentligen har en riktig firma, men som nu tydligen flyttat hem försäljningen. Han verkade ha massor av pengar, för han hade ett stort fint hus, som man kan se från vägen.
Jag fattade direkt vilken bilhandlare det var, eftersom en fd. "vän" bor granne med honom. Jag sa till tjejen att jag skulle akta mig för att köpa bil av den personen. Jag har hört skumma saker om honom och jag tror inte att den personen är rolig att ha och göra med om det skulle vara som så att man inte är nöjd med köpet.
Genast ringde hon sin kille, som kom för att höra vad jag hade att säga.
Jag berättade för honom det lilla jag visste, men poängterade att jag inte vet så mycket om mannens bilaffärer.
Pojkvännen förklarade för mig att alla bilhandlare är skumma och han ansåg att jag bara hade lösa rykten att komma med. Det är iof sant, men jag bad honom kolla upp bilhandlaren och att de skulle ta det säkra före det osäkra och lämna in bilen hos "Motormännen" för en koll.
"Jag har en känsla av att det kan vara svårt att komma i efterhand och påtala dolda fel."
"Dolda fel?"
"Ja, såna man inte ser vid första påseendet. Man kan missa saker fast man är duktig på bilar. Hos "Motormännen" gör de en grundlig koll och jag anser att det är värt pengarna."
Jag gick tom så långt att jag sms:ade min fd. "vän", för att han ev skulle komma med bra argument, för att få dem att avstå köpet. Tyvärr svarade han inte.
Istället fick jag arbeta med en tjej som var ledsen för att hon och pojkvännen tjafsade om bilköpet hela dagen. Hon ville inte köpa, han ville det.
Själv gick jag med dåligt samvete för att det blev så fel, när jag bara ville väl.
Tillslut kom jag på det. På fredag är de båda lediga. Då ska de få låna min bil och åka runt för att titta på fler bilar i lugn och ro. När de väl hittar en, ska jag låta förnuftet tala och inte säga annat än grattis.