En gång var 8:e vecka jobbar jag 8-21 istället för 12-21.
Då det händer så sällan, missar jag det lätt. Vilket jag gjorde igår.
De ringde vid 8.30 och frågade efter mig.
Jag rusade upp i all hast, men sansade mig efter en stund.
Läget var under kontroll. Jag skulle kunna vara på jobbet inom en kvart.
Trodde jag till det fasansfulla ögonblicket då jag inser att mina linser är spårlöst borta.
Regel nummer ett i det huset är nämligen:
Lämna inte småsaker framme, för kattrackarn leker bort dem.
Tyvärr hade jag glömt den regeln.
PANIK!
Jag letade och skällde om vartannat. Han sa inte mycket.
Jag fick bara bara ljudliga suckar och himlande med ögonen till svar.
Men när jag började krypa runt på golvet och skrek, "Var la jag den?",
sa han trött:
"Nu tycker jag att du är lite väl desperat.
Det fattar du väl att man inte kan plocka upp den gamla?
Den är ju helt intorkad."
"Vafan ska jag göra då?"
Tillslut kom jag iväg.
Stan är folktom den tiden på dygnet och jag lyckades köra till jobbet med lånad lins.
Jag såg konturerna av bilar och människor, men inga detaljer.
Den värsta morgonen på länge!