Ibland går man och funderar på saker som man skulle vilja skriva om.
Just nu funderar jag lite kring utbrändhet, som är högaktuellt i dessa dagar.
I stället för att skriva om orsak, symtom osv, hänvisar jag till stressmottagningens utmärkta sida.
Anledningen till att jag grubblar på detta, är just att det varit på tapeten nu och man diskuterar det lite varstans. Tyvärr finns det folk som hävdar att detta är något som kommit under 2000-talet. Att det är ett tillstånd som förr inte fanns.
Man ifrågasätter riktigheten i påståendet att någon kan ha "gått in i väggen". Skulle man möjligen tolerera det, så anser man att det bara händer människor i arbetslivet. Folk med en karriärssträvan och med höga ambitioner.
Det vanligaste påståendet som man hör idag är dock att, människor som är sjukskrivna pga utbrändhet egentligen är en hög lata, arbetsskygga idioter som omedelbart ska sättas i arbete.

Själv gick jag in i väggen den 13:e februari 2003.

Det berodde inte på mitt arbete.
Inte heller på att jag den morgonen bestämde mig för att sluta jobba, lägga mig på soffan och suga ut systemet lite.
Jag fick inte diagnosen "utbränd". På läkarintyget stod det "depression".
Läkaren sa att förr fanns det två olika typer av depression.
Endogen depression, som berodde på faktorer hos individen själv, och exogen depression, som berodde på faktorer i individens omgivning.
I mitt fall var det den exogena varianten. Hur rätt han hade, vet jag inte. Men vad vi var eniga om var iallafall att jag klappat ihop, pga av att jag levt under mycket hög stress under en ganska lång period.
Utan att gå in på det närmare, så handlade det om att få ordning på livet, trots arbete, barn, hot om våld och ingen aning om vad nästa dag skulle innebära.
Den 13:e februari 2003 blev allt för mycket.

Under 2003 var jag sjukskriven i 4 månader i två perioder. Fram till 2006, då jag äntligen kunde säga till mig själv "Jag mår bra", har jag haft kortare sjukskrivningar och perioder då jag bara orkat ta i det viktigaste, för att få livet att fungera för barnen och mig själv.
Under de första 3 månaderna var det fullständigt orimligt för mig att arbeta. Jag hade fullt upp med att bara vara jag. Ville jag inte arbeta? Jodå, när jag började komma upp ur mitt svarta hål, så ville jag tillbaks. Allt för att få tillbaka min normala tillvaro. För att verka normal och duglig i andras ögon, tog jag på mig mer arbetsuppgifter, som jag klarade att hantera med varierande reslultat.
Borde jag ha gjort det och hjälpte det mig?
Nja, visst hjälper det att komma ifrån källan för ens problem och att behöva försöka fokusera på annat. Men hade jag fått tid att läka i lugn och ro, kanske jag inte hade blivit känd som den person som ofta kommer försent, alltid är disträ och som kan vara oerhört lynnig. Egenskaper som jag inte hade förr.

Nu, efter 4½ år, börjar jag bli mig själv igen. Saker börjar komma på plats. Men jag kan nästan klippa ut saker, ur förut nämnda text, som jag har problem med.
Tex:
Påtagliga svårigheter med att kunna dela uppmärksamheten mellan olika saker. Jag har svårt att följa tankebanor och blir lätt störd.
Koncentrationssvårigheter som gör det praktiskt taget omöjligt att läsa en längre artikel. Har svårt att se en hel film. Något som är störande både för mig själv och min filmälskande son.
Jag har blivit mer ljudkänslig och blir stressad av för mycket ljud runt mig.
Ett labilt känsloliv, där känslorna avlöser varandra i snabb takt. De är svåra att styra och upplevs ofta som mycket starka.
Typ!

Vad jag vill komma fram till är:
Jag tror att det man slarvigt kallar "utbrändhet" även fanns innan yuppie-eran. Men man ställde fel diagnoser, troligen depression- exogen då- pga av bristande kunskaper i stresshantering och människans psyke.
Jag tror att människor fortfarande feldiagnostiseras åt båda håll.
Jag anser att diskussionen inte ska gälla hur lång sjukskrivningsperiod dessa människor ska ha.
Vad man ska diskutera är vilken utbildning och kunskap läkarna har i detta ämne, samt vilka resuser samhället har att snabbt rehabiletera den som en gång fallit. För visst behöver de komma ut i arbetslivet. Men alla har olika förutsättningar och olika möjligheter till att klara det.