"Varsegod! Dörren är där! Du kan gå!"
Jag gick.
Arg och ledsen!
Han var kvar.
Han var lika arg.
Kanske lite ledsen också.
Jag åkte hem.

Idag sågs vi.
Inte för att vi ville,
bara för att vi var tvugna.
Läget var spänt och lite förvirrat.

Tanken slår mig under dagen.
Tänk om något hade hänt under de timmar vi var åtskilda.
Då skulle någon av oss varit tvungen att leva med det.
Då skulle man gå där med allt det som inte blev sagt och
fundera på allt som sades istället.

Ens sista minne skulle vara den arga, kalla känslan.
Man skulle aldrig riktigt få bort den.
Tänk vad man då skulle längta efter den varma kramen och närheten.
Det som man aldrig kan få då.

Tänk om vi kunde lova varandra att aldrig skiljas som ovänner igen!