Idag berättade en tjej på jobbet att hon cyklat förbi en bil igår kväll. Plötsligt rörde det sig i bilen och en hund började skälla i den. Idag när hon började jobbet vid 12-tiden, hade hunden suttit kvar i bilen. Hon funderade på om hon skulle ringa polisen om det visade sig att hunden fortfarande satt kvar när hon skulle cykla hem vid 21-tiden. Jag svarade att det var självklart att hon skulle göra det.

På väg hem råkade jag hamna på just den gatan där bilen med hunden skulle stå. Därför körde jag extra sakta och bad P-O hjälpa mig att kolla efter en hund. Efter ett tag såg vi en bil med alldeles kladdiga rutor. Efter att ha kollat extra noga såg vi att ena rutan var nervevad. Jo, visst fanns det en hund där.

P-O såg framför sig hur hela kvällen skulle bli förstörd med poliser och uppbrutna bilar. Han försökta då att hitta anledningar och skäl till att vi skulle lugna oss lite. Jag, som visste att hunden setts i bilen ett dygn innan, var beredd att stanna hela natten tills ägaren blivit lynchad, eller nåt. Jag stegar ur bilen och möter då ett par som är ute med en annan hund. De är på väg förbi mig och jag frågar om de bor i området. Det gjorde de.

"Jaha... har ni sett att det suttit en hund i den bilen i ett dygn nu?"
"Nej", sa tjejen. "Han har inte suttit ett dygn. Han har bara suttit i ett par timmar. Det är min hund och vi ska snart hämta honom."
"Nej... han sågs sitta i bilen igår kväll och även idag på förmiddagen."
"Det var inte samma hund som satt i bilen igår." sa killen. "Det var den andra hunden som satt där då. Min hund."
"Jaha", sa jag. "Då kan jag åka hem i lugn och ro då!?"
"Jadå, ingen anledning att oroa sig. Även om det är bra att du är uppmärksam!"

P-O tyckte allt var hemskt pinsamt. Själv blev jag väl lite spak. Men kan ändå inte släppa tanken på att hundarna sitter flera timmar instängda i den där bilen.