Min 87-åriga granne var försvunnen.
Halv tolv i onsdags kväll upptäckte vi att hans ytterdörr stod på vid gavel.
Ljuset i klädkammaren lös, men i övrigt var det släckt i huset.
Vi smög in i det mörka huset. Lite läskigt var det.
Jag hade en bild på näthinnan av vad jag kunde hitta.
Men, det var tomt. Han fanns inte i huset.

Vi funderade ett tag på att gå runt i området och leta efter honom.
Jag kallade ut mina söner för att hjälpa till att leta.
Den lille sonen talade då om att han sett grannen åka iväg med en taxi mitt på dagen.
Vi blev då tveksamma. Var han borta eller var han möjligvis hos någon av sina tre barn?
Vi gick tillbaka in i huset och sökte efter namn eller telefonnummer till något barnen.
Vi hittade ingenting och bestämde oss då för att ringa till polisen.

Jag blev kopplad till ledningscentralen och förklarade läget. Jag tillade också att vi grannar ibland uppfattar mannen som lite snurrig och virrig. Att vi var lite oroliga för att han snurrat till det och promenerat iväg mitt i natten. Kvinnan jag pratade med bad om adress. Jag uppgav den och hon sökte.
"Jaha... i Trollhättan?"
"Nej, inte alls."
Vi gjorde ett nytt försök och jag bokstaverade gatunamnet.
"I Marks kommun?"
"Nej!" Jag talade om vilken kommun vi tillhör och hon sökte ett par gånger till.
"Ni verkar inte finnas med här. Jag får skriva in adressen manuellt!"

Hon gjorde detta och sa att hon skulle prata med en kollega, så skulle de besluta hur de skulle följa upp detta. Hon lovade att göra sitt bästa och hon skulle ringa om de hade några frågor. Nöjda med det gick vi och lade oss.

Klockan 7 steg jag upp och gick och kände på grannens dörr. Den var fortfarande olåst.
Senare visar det sig att Rozie kommer att bli den som först hör av sig till mannens barn. Hon letar upp dem på eniro och når en av dem vid 12-tiden på dagen.
Polisen hade inte gjort någonting!

Till saken hör också att min styvfar ringde polisen i våras. Då hittade de inte heller vår kommun i datorn och frågade honom:
"Är du säker på att du bor där?"