Den 12:e februari lämnade jag in en begäran till Försäkringskassan om ersättning för dagar jag varit hemma för vård av barn. Ersättningen dröjde. Jag undrade, men läste på F-kassans hemsida att de har 30 dagar på sig att betala ut ersättningar. När dessa dagar gått ringde jag och frågade hur det går. Blir det några pengar? Är det något fel på min begäran? Nej då, det fanns inga fel, men man hade så mycket att göra och har tyvärr inte hunnit med. Man skulle stöta på handläggaren.
Efter 40 dagar ringde jag igen. Jag fick samma svar. I förrgår hade det gått 50 dagar och jag ringde igen. Den person jag pratade med skulle kontakta sin chef, som i sin tur skulle prata med handläggarens chef.
Idag fick jag ett mycket underligt samtal. Tyvärr kunde det inte spelas in. Den ointresserade och totalt menlösa röst jag hörde i telefonen går tyvärr inte att beskriva. Men samtalet lät:
"Hej, det här är XX på Försäkringskassan. Jag har ett brev här som säger att du har en del frågor. Jag undrar... vad vill du?"
"Öööh... vad jag vill?"
"Ja, du har ju fått dina pengar!"
"Jasså? Nja... då har ni betalt ut det idag. För jag var inne på nätet och kollade igår kväll och då var inte ens beslutet om ersättningen fattat."
"Nähä? Nä, men det är ju bara för att ni är två personer som begär ersättning för samma dagar."
"Va?"
"Ja, din sambo har ju också begärt ersättning."
"Nej, det har han inte. För jag har ingen sambo.
"Jo, men i brevet du skrivit står det ju två personnummer."
"Men jag har inte skrivit något brev. Jag har ringt tre gånger. Är det inte fel person du pratar med?"
Hon rabblar mitt personnummer och frågar:
"Är inte det du?"
"Jo, men vad har min 'sambo' personnummer då?"
"Ja, det kanske är fel. Det är väl barnets pappa antagligen"
"Jo, men han har inte begärt ersättning!"
"Ah... du har iallafall dina pengar på kontot på måndag! Hej då!"
Behöver jag säga att jag var förvånad och förbryllad när jag lade på luren?