Jag tog ur tvätten, slängde in den i torktumlaren.
Gick ut i hallen för att hämta nästa lass med smutstvätt.
Stoppar in det och sätter på maskinen.

Efter en stund hör jag konstiga jamanden.
Jag börjar ropa på Johanna och hör att hon "svarar" från tvättstugan.
Jag blir alldeles kall! Det kan inte vara möjligt!
Jodå, det var det visst! Hon ligger i maskinen!

I panik stänger jag av maskinen och sliter i luckan för att öppna.
Jag inser att det kommer ta 30 sekunder innan låset släpper.
Jag knackar på glaset och ropar uppmuntrande till katten.
Bara hon inte dör!

Sonen får också lätt panik. 30 sekunder är lång tid.
"Slit upp luckan bara!"
Jag vågar inte det.
Tänk om handtaget bara går sönder och vi inte får upp luckan alls.

Rätt som det är går luckan upp och katten ploppar ut som en nyfödd.