Igår var en dag då det hände mycket för många i min omgivning. Så även för mig.
Jag hade varit hemma med min sjuka dottern i två dagar och skulle igår vara med på den avslutande kursdagen för oss blivande cirkelledare.
Kursen var på Hotell Opalen. När vi efter frukostkaffet skulle ut och ta en cigg, så står vi öga mot öga med Christer Sjögren. Jag frågar jobbarkompisen om hon ser vem det är.
"Ja, jag känner igen honom, men kan inte placera honom."
"Det är ju Christer Sjögren!"
"Jaha?! Kom nu!"
Det ska mycket till för att imponera på den kvinnan.
Klockan 12 var jag tvungen att lämna kursen hals over huvud och söka rätt på en vårdinrättning.
Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
I 1 timme satt jag och ringde runt till vårdcentraler och sjukvårdsupplysningen. Överallt möttes jag av antingen "Du är placerad i kö" eller "Vi är upptagna med andra patienter just nu. Försök om en stund!"
"Jaha... andra patienter... men jag då?"
Tillslut kom jag rätt och satt sedan 5 timmar på akuten.
Väl hemma och nerbäddad hos P-O, så får jag sms av Lex, där han skriver att det landat ett plan på vägen hemma. Jag får ringa upp sonen, som var på väg hem från stan och kolla om han var välbehållen.
"Varför skulle jag inte vara det?"
"Det har ju landat ett plan på vägen."
"Jaha! Ja, jo, jag såg det. Förresten var det min kompis farfar som fick det på bilen."
"Men herregud! Hur är det med honom?"
"Jo, det är lugnt! Var det nåt mer?"
Det ska mycket till för att imponera på honom med tydligen.