Idag har jag gått och grubblat värre än vanligt.
Det finns en del moln på min himmel och de verkar orubbliga.
Jag ringde för att få prata av mig lite grand.
Egentligen ville jag inte älta saker som jag ältat tusen gånger förr,
men jag kunde inte låta bli.
Då spikar hon den. Teorin som jag egentligen har själv,
men som jag inte själv kunde sätta fingret på.
Det var för många känslor och för mycket "om" och "varför" i mitt huvud.
Det var så jäkla skönt! Livet blev genast mycket ljusare.
Jag tror att det är därför man har vänner.
Tack Rosie!