Idag fyller min dotter 9 år.
I år skulle hon ha kalas hemma.
Nästa år tror jag att vi ska ha det borta!
Jag tog semester i två dagar för att jag skulle kunna göra ett riktigt kalas till henne.
Förutom det var jag också tvungen att göra en del annat.

Så trots gott om tid stod jag och dekorerade tårtan en kvart innan alla barn skulle komma.
Jag hade ställt den på ett sidobord, medans jag skar till marsipanblad till rosen.
Store sonen satt bredvid och "vaktade" sin pizza i ugnen. Dottern kom med en ballong och bad honom knyta. Visst... jag vände bort huvudet, skulle bara ta silverulorna som skulle vara kronan på verket, när jag hörde ett duns och ett "OJ!" I sin iver att få balongen knuten innan pizzan var färdig råkade han stöta till tårtan. Den for i golvet och blev en platt rosa variant av prinsesstårta.
Jag var skitstressad och började nästan gråta. Dottern frågade hoppfullt med tårar i ögonen:
"Kan du inte göra en ny?"

Inte ens jag kan göra tårta på 15 minuter.
Men alla barn hade roligt ändå.
När tonårskillarna vågade sig ut för att se lekarna barnen gjorde, så blev de snabbt favoriter.
Båda två såg att att trivas, omgivna av nio skrikande 9-åringar.

Vi hade poängpromenad också. Jag skrev frågorna i all hast, men hade klurat lite på dem under dagen. Jag pratade med Rozie och hon föreslog att en fråga skulle vara:
"Vilken sida av vägen skall du gå på?"
Jag var själv säker på att det skulle vara vänster, men när två ungar står och hävdar att de minsann vet att det är höger, då blir jag osäker och får ringa Rozie.
Hon asgarvar och frågar:
"Hur gammal är du nu? 38 eller 8?"
"Det råkar vara 39!"
"Haha, desto bättre!"