Inser nu att jag inte uppdaterat på ett tag.
För en gångs skull verkar jag ha ett liv. Häftigt!

Nu är det ju inte så i verkligheten.
Men jag har blivit bra på att låtsas. :)

Händelsen med sonen var omnämnd i lokaltidningen.
Ja, inte i vår, men där det hade hänt.
Det stod ungefär: "En 17-åring blev hotad och slagen av 2 personer.
Dessa har även hotat med att det blir värre om han går till polisen.
Polisen har namn på dessa personer."
På kvällen samma dag ringer två av de tre personer vi namngett till min son.
Första samtalet svarar han på, det andra låter han vara. Då kommer det ett sms.
Den första personen frågar om han är anmäld och om han verkligen slog min son.
Den andra tar på sig hela skulden, men skriver att han trodde allt var utrett i och med att han bad om ursäkt redan samma kväll.
Jag ringer upp killen som skickade sms:et och ber honom att lämna min son i fred.
Han ber återigen om ursäkt och säger att han förstår.

Dagen efter ringer jag polisen och säger att jag läst tidningen och att jag inte alls känner igen den version som min son lämnade.
"Hur då menar du?"
"Ja, bla var det ju tre persoenr som vi namngett. En av dem "muckade" och tillkallade förstärkning. En av dem, det vet vi säkert, slog det första och de mesta slagen. Den tredje, har inte sonen sett ge några slag eftersom det var svårt att se något alls i tumultet, men han var den som sa till honom att inte gå till polisen. Vi vill ju anklaga rätt personer för rätt saker. Min son har ju ingen mer chans att ge sin version av saken."
"Nja", sa polisen. "Nu är det ju så här, förstår du. När man håller ett förhör med någon så skriver man ju samtidigt. När förhöret är klart, läser man upp det man skrivit och då får personen godkänna eller lägga till. Det är så det går till!"
"Okej! Ja, det var ju bra. Men eftersom jag var med min son när han anmälde händelsen, vet jag ju att hon inte alls läste upp det hon skrivit. "
"Inte?"
"Nej, inte alls..."
"Du.. jag tänkte på det redan igår... Vi måste nog hålla ett nytt förhör med honom. Det är vissa saker som fattas. Kan ni komma hit?"
På måndag skall vi dit.

Jag har äntligen fått tummen ur och köpt ett träningskort. Första passet gjorde jag förra veckan. Jag kände mig lite dum när jag låg och kravlade på en matta. Hela salen var full av kvinnor i olika form och alla sparkade vi ut med benen lite och gjorde lite sit-ups. Jag gick ut efter en halvtimme och tänkte "Detta var ju baggis! Det lär ju inte ha gjort någon nytta alls!"
Två dagar senare hade jag sådan träningsvärk, så jag inte kunde sätta mig upp i sängen utan att ojja mig. Häromdagen släpade jag med sonen. Han lyfte lite, medan jag hade en genomgång av maskiner med en instruktör. Dottern satt i lekrummet och spelade spel.
Idag skulle grannen upp. Jag och sonen åkte med. Medan de var inne i innersta rummet och lyfte skrot, satt jag och försökte komma underfull med "tantmaskinerna".
Jag får se om jag klarar att jobba imorgon efter den utmaningen. :)