Som det ser ut nu så ska jag åka 30 mil tur och retur nästa månad för att följa min mormor till vårdcentralen. Jag ser verkligen fram mot den resan.
Mormor har nu, 83 år gammal, fått sin tredje propp.
Som anhörig har vi väl, mycket tack vare avståndet, inte varit jätteaktiva i hennes vård tidigare.
Men nu börjar vi undra. Jag har pratat med läkaren idag och fått läget klart för mig.
Dvs värdena är bra och hon skall få komma hem.
"Okej, så vad händer hemma? Tar ni nya prover och kollar så att de fortsatt ligger som de skall?"
"Nja... jag vet inte. Hon kan ju ringa och beställa tid på vårdcentralen och ta sig dit för provtagning!"
I mitt stilla sinne undrar jag om hon träffat min mormor. Efter den första proppen, som satte sig på synnerven, ser hon ingenting i dagsljus. Hon hör nästan ingenting och hon pratar svenska med kraftig brytning. Hon går dåligt och har problem med hjärtat.
"Men hon har ju hemsjukvård. Kan inte de ta proverna? Skall de inte göra det?"
"Nej, de skall ju bara lämna medicinpåsarna! Förresten ser jag här att hennes B12 värde är lite lågt."
"Jaha... om man lider brist på det, kan väl ett av tecknen vara förvirring!?"
"Ja, jag säger ju inte att hon är det, bara att värdet är lågt. Men om hon beställer en tid på vårdcentralen om 4 veckor så blir det bra!"
"Mmm... sure!"

From nu skall jag bli en jobbig anhörig som ifrågasätter allt.
Varför tar ni inte prover? Varför måste hon åka till vårdcentralen, när det ändå kommer en sköterska till henne varannan vecka? Varför har ni inte regelbundna kontroller av medicinerna?
Varför har hon fått B12 och varför sköter hon inte magen?
Ja, precis allt ska vi nu granska. För jag vet att det kommer löna sig.
Jobbiga anhöriga vill man inte ha. Man kommer att arbeta hårt och effektivt för att slippa idioten på telefon varje vecka.


Jag och P-O var idag och kollade på "Patrik 1,5".
P-O brukar inte titta på svenska filmer och jag såg riktigt hur han led.
Men omdömet var att den inte var fullt så illa som han hade väntat sig.
Han gäspade bara två gånger. :)