Ni som även läser Kolumnen vet att W blev lite glad över julkortet jag skickade.
Jag blev först lite överraskad. Men när jag funderade över det, så inser jag ju att det egentligen är något som håller på att försvinna. Själv "hoppade jag över" de flesta julkorten i ett par år. Jag har några som jag måste skicka, men förutom dem så nöjde jag mig med jul-sms.

Annat var det innan datorn och mobilerna kom in i mitt liv. Då hade jag en hel cermoni runt detta med julkort. Korten valdes med stor omsorg och jag hade en "julkortslista". Nya bekantskaper fördes in och jag prickade noga av vem jag fick kort av. De som inte skickade til mig, fick inte något nästa år.

Julkorten medförde vissa bra saker. Bla. fick jag kontakt med min morfar via julkort. Jag hade aldrig träffat honom, men tog reda på vart han bodde och skickade envist julkort flera år i rad. Till slut bad han en bekant ta kontakt med mig och tala om att morfar ville träffa mig.

Iallafall... när jag såg W's inlägg insåg jag att man kan spride viss glädje med dessa kort. Därför måste man ju hålla kvar denna stenålderstradition. Precis som W skriver, så är det lite mer "på riktigt!"

Detta julkort fick jag av en vän 1986.
Oväntat, men ack så glädjande