Idag fick jag veta att en av Kolumnens vänner jobbar i huset bredvid mig. Anledningen till att detta talades om för mig var att han och jag en gång i telefon funderade över vem "Stina" är. Han sa då:
"Jag kände en Stina XX en gång."
"Jaha!", sa jag. "Vi har en Stina XX på jobbet.
När jag hörde efter så var Stina XX naturligtvis samma Stina som en gång umgåtts med Kolumnen. Hon i sin tur var klasskompis med T, som är ytterligare en vän till Kolumnen och som numer jobbar i huset bredvid mig.
Det fick mig att fundera på tillfälligheter. En gång var jag i Lökken, Danmark.
Jag var nästan 18 år och året var 1987.
Jag och min kompis var där med hennes föräldrar. Vi bestämde oss för att gå ut.
På ett ställe träffar vi två killar. De heter Joel och Robert. Vi bestämmer oss för att gå ifrån stället. Killarna är lite fulla och får problem på vägen. Jag, som är lite berusad, stannar och plockar lite rabarber i en rabatt. Eftersom jag står på gångvägen till stället vi just lämnat, kommer det massa människor förbi mig, på väg in. Jag daskar varje förbipasserande med min rabarber och frågar om de är svenskar eller danskar. En kille säger:
"Jag är svensk. Jag kommer från Dals Ed"
Jag tycker det är kul, eftersom min mor en gång i tiden bodde fosterbarn i Dals Ed.
"Hon bodde hos Karin och Johan.", säger jag.
"Jaha!", sa han. "Vad hette de mer?"
"Ingen aning!", sa jag "Men de har en dotter som heter Solveig."
Okej, sa han och räckte fram handen. "Min mamma heter Solveig. Karin och Johan är alltså mina morföräldrar."
Snacka om att min mamma fick lång nos, när jag senare talade om att hennes fostermamma Karin lovat att ringa.

Jag hade en skitrolig helg i Lökken och fick mer än ett gott öga till Joel. Men vi sågs aldrig mer.
Nästan 15 år senare sitter jag på jobbet och hör mina jobbarkompisar, Jessica och Simone, prata om sin Thailandsresa. Jessica tog med sin kille Christer. Simone var singel så då fick Christers bästa vän Joel följa med. De nämnde i förbigående hans efternamn och jag började fundera. De visade bilder från resan. Jag tittade på denna Joel och såg inget som jag kände igen. Den här personen hade rakat huvud, men den Joel jag träffat hade en fin 80-talsfrilla. Men så kom det en bild där hans ögon var framträdande. Visst var det "min" Joel.
Jag berättade för Simone och hon blev eld och lågor. Hon ringde honom och frågade om han mindes helgen i Lökken och vem han träffade där. Han mindes både helgen och mig. (Ja, jag blev förvånad) Efter att det sammanträffandets bekräftats var de förstås tvugna att ordna så att vi träffades. Tyvärr slutade den kvällen precis som helgen i Lökken. Vi var skitfulla och blev ovänner.

Men det är lustigt att samma resa gav upphov till två sammanträffanden.