Igår var en riktigt gnällig dag på jobbet. Jag var grinig och alla andra med.
När chefen kom upp och i förbifarten frågade, "Kan det stämma att du ligger 50 timmar minus på ditt flex?", fick jag nästan en klimakteriesvallning.
Vi har alltid haft en stämpelklocka som registrerar plus och minusflex. Efter renoveringen försvann den och vi skulle föra in flexet på listor, som senare skickas ner till byråassistenten.
Där kan man få reda på hur mycket man ligger plus eller minus. Jag har inte kollat mitt flex på 3 år. Tydligen inte någon annan heller. Min chef rådde mig att gå ner och kolla om det verkligen kunde stämma. Jag har ju själv ingen aning och tror att det kan vara möjligt efter så lång tid.
Jag fick smärre panik och lade genast upp ett "åtgärdsprogram". Det innebär att jag fram till december skall jobba 32 timmar extra. Jag som är trött redan nu!

Idag fick jag dock en förfrågan av cheferna om jag kunde tänka mig att lånas ut till boendet mitt över och sköta schema-arbetet för dem. En dag i veckan får jag arbeta med det (det blir 25%), resterande arbetar jag som vanligt.
För något år sedan talade jag om för min chef att jag inte kommer att vara arbetsplatsombud längre och jag ville inte vara schemaansvarig. När jag hade kommit ur den livskris jag befunnit mig i så länge, ville jag bara ta det lugnt. Inget extra som stressar på. Bara sköta mitt vanliga jobb och sedan gå hem till barnen.
Nu har jag nog fått den tiden jag behövde. Nu börjar jag känna behov av förändring. Så dagens fråga kom i rätt tid. Jag tackade ja och tycker det skall bli riktigt kul.