Jag har svårt för separationer. Jag tror mig veta varför. Men tyvärr hjälper inte den insikten mig speciellt. Jag har oerhört svårt att skiljas från personer som stått mig nära.

Det innebär att jag drar ut på mina förhållanden i all oändlighet. Ja, fram till den dagen då mannen ifråga, talar om för mig att det får vara nog.
Då har jag ofta själv insett faktum sedan en lång tid tillbaka, men inte kunnat förmå mig själv att avsluta.
När vi sedan gjort slut och jag kommit över dem, så har jag ändå kontakt med dem på ett eller annat sätt. Det är inte alltid jag som återupptar kontakten, men jag säger inte heller nej till det.

Jag kom nyss på att jag i helgen hade kontakt med 5 personer, som jag haft en djupare relation med.
Jag pratade med exmaken om barnen.
Jag var ute med X nr 1.
Vi träffade X nr 2 på krogen.
Jag ringde X nr 3 dagen efter och var ledsen.
Jag skrev till X nr 4 på msn och bad om hans åsikt i en fråga.

Lite knäppt kan man tycka, eller bara ont om "riktiga" vänner.
Den relation jag har nu -ovan kallad "X nr 2"- är inte en relation som jag önskar ha.
Egentligen! Men känslorna styr åt helt fel håll och får en att göra fel saker.
Nu har vi båda gjort saker mot varandra, som kanske inte är oförlåtliga, men ganska elaka.
Jag inser min skuld i det hela. Även om jag tycker mig ha ett ganska bra försvar till mitt eget agerande.
Men... nu borde jag också inse att det är kört.

Hela dagen har jag gått med motstridiga känslor.
Dels är jag jättearg, men också ledsen för att jag kommer att förlora en person som jag tycker mycket om. Samtidigt som jag faktiskt kan se tillbaka på mina tidigare förhållanden och fråga mig själv varför jag inte gjorde slut innan det gick på tok för långt.

W - "X nr 1" ovan- frågade mig häromdagen varför mina förhållanden aldrig håller. Mycket kan ju bero på att jag ger mig in i nya situationer, innan jag kommit över det gamla.
Men tänker man på hur lång tid det tar för mig att släppa det gamla, så skulle jag ju vara ensam större delen av mitt liv.

Min första stora kärlek var min i 9½ månad. Det tog 2 år att komma över honom.
Min exman var jag gift med i 10 år. Vi levde ihop i 2 år som skilda. Det tog ytterligare 3 år för mig innan jag kunde känna att jag var totalt likgiltig inför honom. Jag kände varken kärlek eller hat. Jag vill bara inte ha med honom att göra. (Vilket man tyvärr måste om man har barn ihop.)

Med det facit i hand borde jag nu:
1. Göra slut en gång för alla.
2. Fatta ett beslut om att leva i celibat i ett eller två år.

Det är synd att man inte alltid gör det man borde!