På uppmaning lägger jag ut en uppdatering.
Men jag har ingen aning om vad den ska innehålla.
Men... det kanske kommer om jag bara blubbar på.
Jag var hos en kompis och fikade igår. Vi tjatade bort 6 timmar. Det var trevligt! Idag var det åter jobb. Samma, samma, samma!

Visst kan man tycka att det låter deppigt att jag klagar på mitt enformiga liv.
Men egentligen tycker jag att det är ett friskhetstecken. I många år har mitt mål i livet varit att må bra och att ha ett fungerande liv. Det har varit en härlig känsla att vakna på morgonen och känna att man själv rår över dagen. Jag har fått känna på känslan av att vara den som bestämmer över mitt liv. Lugn och ro var vad jag behövde. Nu har jag känt på det ett tag och nu kommer rastlösheten. "Är detta allt? Är detta kul?" Det är en förmån att kunna känna så. Att man kan unna sig lyxen att grubbla över sitt eget självförverkligande, istället för att behöva oroa sig över om man kommer att överleva dagen.

Jaha... nu babblade jag på en del ändå. Utan att läsa vad jag skrivit, skickar jag ut det. Nu ska jag nämligen njuta av ljummen ostkaka med grädde och sylt.