Yngste sonen går andra året på Transport. Idag blev han klar med sitt B-körkort. Till skillnad från körskolan, så har dessa elever inte någon uppkörning, utan läraren avgör när eleven anses klar. Vi har ju en uppfattning om hur övningskörningen går, men det är ju inte vi som är proffsen och därför har vi under hösten frågat hur det går med körningen. Buden har varit olika.
"Det säger att jag kör bra!"
"Idag var jag nära att köra på en buss!"
"Läraren sa att jag nog inte har så långt kvar!"
"När jag körde i stan idag höll jag på att köra över en fotgängare!"
Helt oväntat hade läraren dock kommit idag och sagt att han var färdig med den kursen. Lastbil nästa! Tyvärr dröjer det två månader till 18-årsdagen. Men jag och Jocke ska ju resa två dagar efter och jag räknar kallt med skjuts till flyget! :)
Grattis Tobbe!

Efter att ha tittat på filmen om Mark Zuckerberg, "The Social Network", kan jag konstatera att jag har honom att tacka för mycket. Jag hade inte återfunnit min ungdomskärlek och jag hade definitivt inte haft färska bilder av min biologiska far. Ja, när jag hittade dem, frågade jag mamma om hon är absolut säker på sin sak. Han och jag är ju inte alls lika. Men hon säger att det är så.

Jag har varit hemma ett par dagar för att försöka "vila" höft och rygg. Det funkade väl si så där. Jag är bättre, men känner att allt inte är okej. Det är inte mycket att göra, men jag ska i alla fall till sjukgymnast på måndag.

Store sonen har haft svårt att "hitta rätt". Främst i skolan, men också i sitt val av framtid. Ja, han har väl inte sett så många valmöjligheter och känt sig ganska begränsad av flera olika skäl. I augusti hittade vi en lösning som kändes bra. Han började på ett lärlingsgymnasium. Det var verkligen i sista stund som det alternativet kom för oss. Sen dess har han äntligen börjat se ljust på framtiden. Han har hittat något som känns meningsfullt. Han har fått en praktikplats där han trivs och han går upp varje morgon!
Igår var jag på föräldramöte. Jag tänkte att det säkert skulle vara som vilket annat, trist föräldramöte som helst. Skolan är ganska liten och tyvärr var väl inte föräldrarna så många. Men det gav oss andra desto större möjlighet att få enskilda samtal med lärare och rektor. När jag insåg hur måna dessa människor var om just min son blev jag helst lyrisk. Jag bara älskade dem! Man kan ju knappast bli mindre lycklig när flera lärare frågar om jag tagit en titt i köket. "Det är din son som kaklat. Fasiken, vad duktig han är!"

De senaste veckorna har jag haft en "knakande" höft. Jag har inte haft direkt ont, men anande väl att det inte var så himla bra. I förra veckan började jag få ont i ryggen. I fredags klarade jag inte av smärtan längre. Jag gick hem från jobbet och åkte direkt till doktorn. Han sa att det inte är något fel på mig. Efter lite tjat fick jag iallafall värktabletter. Nu, efter några dagars vila, känns ryggen bättre, men tyvärr inte helt bra. Det är verkligen inte lätt att vara gammal!

Ja, som jag sagt innan: Hösten är skit! Inte nog med att man har allt vanligt tjafs, man måste dessutom stå ut med mörkret och kylan. Det blir inte så mycket att skriva om. Ja, om man inte ska berätta om tjafs hemma, på jobbet, med grannar och med telefonbolag. Det känns som om jag lägger min näsa i blöt lite överallt och tjafsar mot allt jag kan. Ibland med rätta, ibland kanske bara för att ha nåt roligare att göra. Man kan vinna lite på att tjafsa ibland. Fast att försöka få rätt mot telebolag, som smyger in smygtjänster som man får betala för om man inte säger upp det i tid, är ingen idé. Det är lika bra att lägga sig platt och förbanna den som hittat på allt. Ja, för att han inte hittat på det ärliga och hederliga telefonbolaget. Jag kan ju tillägga att jag sedan ett par år tillbaks bojkottar Telia. Det är faktiskt deras förlust! För de hade kunnat tjäna mycket pengar på mig, utan att bete sig så vidrigt som de gör med sina fina löften och sin lilla, lilla avtalstext som säger något helt annat.

Nu till det jag egentligen skulle skriva om. Ibland känns tillfälligheterna så kusliga på nåt vis.
På Facebook har jag två vänner. (nja, nån mer har jag faktiskt!) Två personer från två olika perioder i mitt liv. Den ena är tjej och den andra kille. Men båda bor i Oslo, båda är tvillingar och de fyller år på samma dag, den 4 november. Kanske inte jätteroligt, men ändå lite lustigt!

Min son praktiserar hos en byggfirma. Det ingår i hans utbildning till snickare. På firman finns ytterligare en praktikant. Till skillnad från min son, så pratar denna killen väldigt mycket. Mest pratar han om sin flickvän och hennes far. Han är väldigt imponerad av sin blivande svärfar.
Han berättar allt som "svärfar" gör och vad de gör tillsammans. Nu, efter ett antal veckor, har min son hört långa haranger, till leda, om denna perfekta svärfar och hans underbara dotter. Av nyfikenhet kollade han upp sin praktikantkompanjon på Facebook.
Med ett leende kom han ut till mig och berättade historien.
"Vet du vem den underbare svärfadern är? Det är pappas kusin. Killen är tillsammans med min syssling."

Den här bilden var den enda som jag lyckades få i lördags.

Men det var intressant och roligt att vara med i publiken.

Fredagen den 17 december sänds "vårt" avsnitt.