Inget att göra?
Testa dina kunskaper i 80-tals musik.

Själv var jag jätteduktig! :)

Tänk er en storstadsbuss som är full med folk.
Tänk er fyra platser som är vända mot varandra.
På två av dem sitter det två tonårstjejer mittemot varandra.
De är kompisar på väg till stan. Den ena tjejen sitter med fötterna på sätena.
Hon har en telefon med tillhörande högtalare och de sitter och njuter av musiken.
På en hållplats kommer det två kvinnor och sätter sig bredvid dem. Den ena kvinnan fick putta undan foten för att ens få plats på sätet. Tonårstjejen, som foten tillhörde, rörde inte en min. Hon sitter och bläddrar bland låtarna på mobilen. När hon hittar en bra låt höjer hon den redan höga volymen. Folk runtom börjar se smått irriterade ut. En kvinna böjer sig fram och frågar:
"Skulle du kunna sänka volymen?"
Flickan rör inte en min. Istället för att sänka höjer hon ytterligare.
Nu börjar andra också reagera. Från flera ställen hörs kommentarer.
En kvinna med utländsk härkomst frågar dem om de inte har fått någon uppfostran hemma.
"Har ni inga hem kanske? Är det därför ni måste sitta på bussen och lyssna på musik?"
Då reagerar båda flickorna.
"Vafan är det med er? Vi gör väl vad vi vill!?"
Den första kvinnan säger:
"Men måste ni höja när vi ber er sänka? Vad får ni ut av att reta folk på detta sättet? Nu har ni ju retat upp halva bussen."
Flickorna tittar leende på varandra.
"Vi gör väl fan vad vi vill. Jävla kärringar!"
Den utländska kvinnan kokar bakom dem och säger det värsta hon kan komma på.
"Ni sitter ju här och beter er som grisar."
"Jaha? Å hur fan ska vi kunna vara grisar när vi är människor?"
"Det kanske beror på hur ni beter er!"
Kvinnan som först bad dem sänka går fram och försöker ta mobilen ur handen på flickan. Hon får inte tag på den, men lyckas dra ur sladden till högtalarna.
"Vafan gör du? Jävla kärring!"
"Kan ni inte sluta nu?" Hon börjar gå fram mot chauffören.
Flickorna ler åter mot varandra och börjar åter leta efter bra låtar.
"De kanske inte gillar techno?"
"Nä, eller så är de bara rasister"
Kvinnan, som pratat med chauffören, kommer tillbaka och någon frågar henne om han kunde göra något för att få tonårstjejerna sluta terrorisera sina medresenärer.
"Nej, han kan inte slänga av barn." Hon böjer sig fram för att åter försöka ta telefonen. Samtidigt gick jag av. Jag har ingen aning om hur det slutade. Men jag blev närmast chockad av hur ouppfostrat ungarna betedde sig. Jag har aldrig sett något liknande förut.
På kvällen åkte jag spårvagn. Då satt det en man i 55-årsåldern med en ölburk i handen. Han körde en annan variant. Han lyssnade på musik i en gammal klumpig cd-spelare. Visst hade han hörlurar. Ingen hörde musiken. Men han sjöng med för full hals. Han vevade med armarna i takt och talade med jämna mellanrum om för andra vad det var han lyssnade.
"Det är E L O! Electric Light Orchestra! SKITBRA!"
Honom ville ingen sitta bredvid. Ingen bad honom heller hålla tyst.

Den 12/2 är mitt otursdatum.
Det var den dagen år 2000 som mitt 6 år långa helvete började.
Det var också den dagen jag körde av vägen för 3 år sedan.
Varje år funderar jag på vad som ska hända den 12/2.
Wish me luck!

Ingenting förändras. Allt är samma.
Ska det vara så här?
Nej, jag tror inte det.
Vet inte om jag vill det heller.

Igår var en dag då det hände mycket för många i min omgivning. Så även för mig.
Jag hade varit hemma med min sjuka dottern i två dagar och skulle igår vara med på den avslutande kursdagen för oss blivande cirkelledare.
Kursen var på Hotell Opalen. När vi efter frukostkaffet skulle ut och ta en cigg, så står vi öga mot öga med Christer Sjögren. Jag frågar jobbarkompisen om hon ser vem det är.
"Ja, jag känner igen honom, men kan inte placera honom."
"Det är ju Christer Sjögren!"
"Jaha?! Kom nu!"
Det ska mycket till för att imponera på den kvinnan.
Klockan 12 var jag tvungen att lämna kursen hals over huvud och söka rätt på en vårdinrättning.
Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
I 1 timme satt jag och ringde runt till vårdcentraler och sjukvårdsupplysningen. Överallt möttes jag av antingen "Du är placerad i kö" eller "Vi är upptagna med andra patienter just nu. Försök om en stund!"
"Jaha... andra patienter... men jag då?"
Tillslut kom jag rätt och satt sedan 5 timmar på akuten.
Väl hemma och nerbäddad hos P-O, så får jag sms av Lex, där han skriver att det landat ett plan på vägen hemma. Jag får ringa upp sonen, som var på väg hem från stan och kolla om han var välbehållen.
"Varför skulle jag inte vara det?"
"Det har ju landat ett plan på vägen."
"Jaha! Ja, jo, jag såg det. Förresten var det min kompis farfar som fick det på bilen."
"Men herregud! Hur är det med honom?"
"Jo, det är lugnt! Var det nåt mer?"
Det ska mycket till för att imponera på honom med tydligen.

Ang vad som är för privat att skriva om på nätet, så har jag inga såna gränser för mig själv. Jag skulle nog kunna skriva om det mesta, tror jag.
Men när det gäller saker som berör andra, som också påverkar mitt liv, känns det inte alltid okej att skriva om det. Ibland känns det inte bra att skriva alls. Dels för att man inte vill skriva om det som faktiskt händer. Dels för att det känns betydelselöst och kan kännas respeklöst att skriva om triviala ting här, när livet förändras totalt för någon i ens närhet.

Ibland funderar jag på om han inte kan läsa tankar.

Jag gick här hemma och tänkte att det hade varit

trevligt med lite blommor på bordet.

Gissa vad han köpte på väg hem från jobbet?

I december fick jag en väldigt hög elräkning. Den skulle vara betald via autogiro den 4 januari. Jag ringde och frågade om jag kunde få dela upp betalningen. Det kunde man inte göra. Men hon var snäll och sköt fram förfallodatumet till den 31 januari. Jag antog att räkningen då skulle dras via autogiro, eftersom inget annat sades vid det tillfället.
Idag upptäcker jag att så inte har skett.
Jag ringer företaget och frågar varför. Jag fick ingen förklaring, annat än att det aldrig är så.
Jag säger att jag ska betala den bums och ber henne göra en notering om detta. Jag tar fram fakturan och ser att det inte finns något OCR-nummer, det är markulerat eftersom jag förmodades betala via autogiro.
Jag ringer då tillbaks och talar om att jag inte har något bankgironummer som accepteras utan OCR-nummer. Kan jag få antingen ett OCR-nummer eller ett annat bankgironummer? Nja, OCR-numret kunde man inte få utan att de skulle behöva göra en ny räkning. Bankgironumret var hon osäker på. Men efter att ha hört med en kollega fick jag ett som deras företagskunder använder. Jag bad henne stanna kvar luren medan jag provade att göra en inbetalning. Det fungerade inte.
Då sa hon att det var något fel med min bank, för hon har Nordea och för henne funkar det bankgironumret.
Först ringer jag min bank som försöker hjälpa mig, men som inte kan det eftersom elbolaget själva måste godkänna att bankgironumret kan kommas åt utan OCR-nummer.
Jag ringer P-O som är kund hos Nordea, men han glömmer sin kod till den nya dosan, som man ska använda för att logga in på internetkontoret.
Jag ringer till Rozie som inte är hemma.
Jag ringer mamma som har Swedbank. Jag går dit och vi försöker betala in via det bankgironumret som går på alla banker utan min. Det funkade naturligtvis inte.
P-O kommer slutligen på hur dosan fungerar och försöker betala in min räkning.
"Fel refensnummer har angivits".
Imorgon får jag nog sköta betalningen på det gamla hederliga sättet.
Betala kontant över disk.

För 14 år sedan tog jag en diskmaskin som tillval i min lägenhet. Jag skulle betala 55 kr i månaden för den. För 8 år sedan begärde hyresvärden att vi antingen skulle köpa loss maskinen för ca 5000 eller betala en höjd månadsavgift på 150 kr. Jag flög i taket. Jag brukar, eller kanske brukade, finna mig i det mesta. Men det här tyckte jag var att ta i. Jag ringde därför hyresvärden.
Hur kunde de bryta ett ingått avtal?
"Nja", sa mannen jag pratade med. "Det gör vi inte. Vi har inte ingått något avtal.
Vill du köpa maskinen?"
Nej, det ville jag inte. Dels hade jag inte några pengar, tre veckor innan jul, och dels tyckte jag att summan var hutlös för en maskin som stått i mitt kök i 6 år. Jag svarade att han kunde få tillbaka maskinen.
"Nej, det går ju inte. Du har ju ingått ett avtal som säger att du ska ha maskinen som tillval."
"Jaha, jag har ingått ett avtal som inte går att bryta, men du har inte ingått nåt avtal alls?"
"Jag ska vara snäll, så här innan jul och låta dig få betala av maskinen på tre månader. Ja, om det är knapert för dig innan jul!?"
"Nej, tack!"
Jag ringde hyresgästföreningen och skrev ett mail, som var flera sidor långt. Jag tyckte att det hade varit okej att man höjde priset för de gamla maksinerna när en ny hyresgäst flyttar in eller när man byter ut den gamla. Men att bryta ingångna avtal är skamligt! Hyresgästföreningen höll med mig och lyckades också få hyresvärden på andra tankar.
Alla vi som bor kvar och har samma maskin, har alltså fortsatt att betala 55 kr i månaden.
Förra veckan gick min maskin sönder.
Nu skulle alltså min hyra höjas med 95 kr i månaden.
Gissa om jag blev förvånad när fastighetsskötaren ringde och sa att företaget nu ändrat reglerna och man nu får välja om man vill ha en ny maskin eller inte när den gamla gått sönder. Han sa:
"Tänk vad pengar du tjänar om du köper en själv för ca 3500 kr."
Jag sa att jag skulle fundera på saken tills idag och satte mig för att räkna. Om jag bad fastighetsskötaren sätta in en ny maskin och jag bor kvar i 14 år, så blir slutsumman på den nya maskinen 25 200 kr. Jag bestämde mig för att satsa på att köpa en egen.
Idag köpte jag en för 2 900 kr. Håller den bara i två år, har jag ändå "tjänat" in 700 kr.
Fastighetskötaren kom och tog bort den gamla. Min mamma sa till mig att jag skulle försöka flirta lite med honom, för att se om han kunde hjälpa mig och sätta in den nya. Tyvärr är han inte mottaglig för mina flirtförsök. Han visade bara hur slangarna skulle sitta, sen gick han. I typ tre timmar slet jag. Men nu är den höjd, inkopplad och fastskruvad. *nöjd*

Idag skulle jag göra mig till och baka våfflor på jobbet.
Häromdagen kollade jag så att vi hade alla ingredienser.
Vi hade en helt oöppnad mjölpåse, som har stått där en månad eller två.
Det var ett ekologisk mjöl.
När jag öppnade den, den var extra tillsluten med tejp, så hittar jag överst ett flygfä liggandes bland något som liknar spindelväv.
Jag slänger påsen och går över till nästa enhet och kollar om de har mjöl. Det hade de. En exakt likadan påse, med exakt samma innehåll.
Jag letar vidare och hittar, på den tredje enheten, en påse med gammalt hederligt mjöl. Väl tillbaka vid min bunke vispar jag ihop smeten och när jag flyttar på måttsatsen hittar jag en tjock gul larv. Eftersom jag öppnade den väl tillslutna påsen med ekologiskt mjöl på samma plats, inser jag att den måste ramlat ner på bänken när jag vecklade upp påsen.
Efter att ha jämfört de olika påsarna inser jag att det ekologiska mjölet har en betydligt kortare hållbarhetstid än "vanligt" mjöl. Troligen är det för att larverna smakar bäst levande!