Igår var en riktigt gnällig dag på jobbet. Jag var grinig och alla andra med.
När chefen kom upp och i förbifarten frågade, "Kan det stämma att du ligger 50 timmar minus på ditt flex?", fick jag nästan en klimakteriesvallning.
Vi har alltid haft en stämpelklocka som registrerar plus och minusflex. Efter renoveringen försvann den och vi skulle föra in flexet på listor, som senare skickas ner till byråassistenten.
Där kan man få reda på hur mycket man ligger plus eller minus. Jag har inte kollat mitt flex på 3 år. Tydligen inte någon annan heller. Min chef rådde mig att gå ner och kolla om det verkligen kunde stämma. Jag har ju själv ingen aning och tror att det kan vara möjligt efter så lång tid.
Jag fick smärre panik och lade genast upp ett "åtgärdsprogram". Det innebär att jag fram till december skall jobba 32 timmar extra. Jag som är trött redan nu!

Idag fick jag dock en förfrågan av cheferna om jag kunde tänka mig att lånas ut till boendet mitt över och sköta schema-arbetet för dem. En dag i veckan får jag arbeta med det (det blir 25%), resterande arbetar jag som vanligt.
För något år sedan talade jag om för min chef att jag inte kommer att vara arbetsplatsombud längre och jag ville inte vara schemaansvarig. När jag hade kommit ur den livskris jag befunnit mig i så länge, ville jag bara ta det lugnt. Inget extra som stressar på. Bara sköta mitt vanliga jobb och sedan gå hem till barnen.
Nu har jag nog fått den tiden jag behövde. Nu börjar jag känna behov av förändring. Så dagens fråga kom i rätt tid. Jag tackade ja och tycker det skall bli riktigt kul.

Jag har svårt för separationer. Jag tror mig veta varför. Men tyvärr hjälper inte den insikten mig speciellt. Jag har oerhört svårt att skiljas från personer som stått mig nära.

Det innebär att jag drar ut på mina förhållanden i all oändlighet. Ja, fram till den dagen då mannen ifråga, talar om för mig att det får vara nog.
Då har jag ofta själv insett faktum sedan en lång tid tillbaka, men inte kunnat förmå mig själv att avsluta.
När vi sedan gjort slut och jag kommit över dem, så har jag ändå kontakt med dem på ett eller annat sätt. Det är inte alltid jag som återupptar kontakten, men jag säger inte heller nej till det.

Jag kom nyss på att jag i helgen hade kontakt med 5 personer, som jag haft en djupare relation med.
Jag pratade med exmaken om barnen.
Jag var ute med X nr 1.
Vi träffade X nr 2 på krogen.
Jag ringde X nr 3 dagen efter och var ledsen.
Jag skrev till X nr 4 på msn och bad om hans åsikt i en fråga.

Lite knäppt kan man tycka, eller bara ont om "riktiga" vänner.
Den relation jag har nu -ovan kallad "X nr 2"- är inte en relation som jag önskar ha.
Egentligen! Men känslorna styr åt helt fel håll och får en att göra fel saker.
Nu har vi båda gjort saker mot varandra, som kanske inte är oförlåtliga, men ganska elaka.
Jag inser min skuld i det hela. Även om jag tycker mig ha ett ganska bra försvar till mitt eget agerande.
Men... nu borde jag också inse att det är kört.

Hela dagen har jag gått med motstridiga känslor.
Dels är jag jättearg, men också ledsen för att jag kommer att förlora en person som jag tycker mycket om. Samtidigt som jag faktiskt kan se tillbaka på mina tidigare förhållanden och fråga mig själv varför jag inte gjorde slut innan det gick på tok för långt.

W - "X nr 1" ovan- frågade mig häromdagen varför mina förhållanden aldrig håller. Mycket kan ju bero på att jag ger mig in i nya situationer, innan jag kommit över det gamla.
Men tänker man på hur lång tid det tar för mig att släppa det gamla, så skulle jag ju vara ensam större delen av mitt liv.

Min första stora kärlek var min i 9½ månad. Det tog 2 år att komma över honom.
Min exman var jag gift med i 10 år. Vi levde ihop i 2 år som skilda. Det tog ytterligare 3 år för mig innan jag kunde känna att jag var totalt likgiltig inför honom. Jag kände varken kärlek eller hat. Jag vill bara inte ha med honom att göra. (Vilket man tyvärr måste om man har barn ihop.)

Med det facit i hand borde jag nu:
1. Göra slut en gång för alla.
2. Fatta ett beslut om att leva i celibat i ett eller två år.

Det är synd att man inte alltid gör det man borde!

Jag har köpt en klös-ställning till katterna, så att de förhoppningsvis slutar att vässa klorna på köksmöblerna.
Jag har ju en pytteliten lägenhet och katternas nya leksak är stor (och ful), så det fick bli omflyttning på grejerna. Tvättställningen fick flytta in i badrummet (för vem har egentligen tvätt i köket?) och badkaret ligger numer på utsidan (Det blir kallbad framöver).
Tror ni att Thyra och Johanna uppskattade mina ansträngningar?
Igår sprayade jag hela ställningen med kattmynta. Det lockade dit Johanna. En liten stund iallafall.
Thyra däremot är feg och undrar mest om jag har gillrat en fälla. (Hon minns fortfarande kloklippningen för tre veckor sedan.)
Jag har inte velat köra fula knep. Mest för att jag inte vill göra en ful sak ännu fulare. Men idag tröttnade jag på Thyras meserier. Jag tog fram mitt enda vapen, Klorinflaskan. Jag gned in lite klorin på stegen och pelarna.
Jag vet inte om hon blir hög på det, men hon älskar klorin.
Det tog inte ens en minut, sen stod hon och klöste på rätt ställe. (haha!)

Jag frågar min mormor, som ligger på britsen i undersökningsrummet på sjukhuset:
"Det var ju skönt det med ögonoperationen. Ser du bättre nu då? Inte så grumligt?"
Hon, som inte alls ville besöka doktorn idag, svarar bestämt:
"Ja, jag är frisk och mår bra nu. Jag grumlar inte alls!"

Fick ett sms häromdagen.

"Sitter på Rättspsyk på Lillhagsparken och väntar på intervju kl 09.45.
Detta är mot min vilja och jag är ledsen... Fan, när andra styr ens liv! "

Vad svarar man på det?

Frågan är hur många liknande sms/telefonsamtal det kommit från Rättspsyk genom åren.
Man kan ju glädjas åt att det var en anställningsintervju hon väntade på.

Jag har inte brytt mig så mycket om artiklarna som handlat om kändisen som misshandlat sin hustru. Inte förrän igår när jag såg vem kändisen var. Jag har alltid tyckt att han verkat lite mysig. Jag tänkte: "Det är inte möjligt!"
Jag läste vad jag kunde hitta på nätet om honom och hans fru.
Det visar sig att hon hävdar att han är oskyldig. Hon har fått en panikångestattack och blivit så vild, att hon slagit sig själv i bakhuvudet med ett blockljus. Med ett jack på sju centimeter som följd. Jag tänker: "Det är inte möjligt!"

Efter en ganska jobbig kväll på jobbet, kommer man hem och är uppskruvad till max. Då inser man att man är övergiven av alla barnen, det finns bara tråkig mat i kylen, tv'n är inte lockande och alla bloggar man förut läste för att varva ner är antingen inte uppdaterade eller nerlagda.
Jaha, vad gör man då?
Leker med katterna? Nej, de roar sig så bra på egen hand.
Gör rent deras låda eller plockar in disken? Nä, det är tråkigt!
Skriver nåt kul på sin egen blogg? Ja, visst! Om det hade hänt nåt kul.
Återstår bara att lägga sig. *suck*

Det blev inte riktigt dag zero.
Eller det kanske det blev. Den sista dagen.
Tja... det återstår att se. Har inte bestämt mig än.

I måndags hade jag fruktansvärd träningsvärk i ljumskarna.
Jag har ju sen en tid tillbaka tränat på gym.
Vanligtvis håller jag mig till de maskiner som instruktören rådde mig till.
Men i lördags tänkte jag att det hade varit kul att träna in- och utsida lår också.
Det gick väldigt bra. Ja, ända tills träningsvärken satte in.
Jag gick som om jag gjort ner mig. Det gjorde verkligen ont.
När jag var på gymmet idag nöjde jag mig med att slänga en missnöjd blick på maskinen ifråga.

Min dotter och jag var på stan igår, efter att han varit hos tandläkaren.
Inne i "Femman" rusar hon ut ur zoo-butiken och krockar med en man.
Jag öppnar munnen för att säga att hon ska se sig för, men tystnar snabbt när jag ser hur mannen ser ut. Jag uppfattade aldrig vad vitsen var med den utstyrseln, men lite roligt var det.

Två av katterna åker till sina nya ägare på söndag. Jag ska behålla en av dem. Med tanke på hur mitt hem ser ut pga av dem, så ska det bli skönt attt de åker. Blomkrukor och lampor har farit i golvet. Mina gardiner i köket är uppvikta till hälften och hela min nya soffa är full med katthår.

Fast det är klart... det dåliga överväger nog inte allt annat man har haft med dem.

Om det är dag "One" eller "Zero" kan diskuteras.
Jag tycker nog att det är imorgon, även om planet landade idag.
Om inte annat så bara för att få lägga ut Zero imorgon.

"Livet är ingen rak och lättsam korridor längs

vilken vi färdas fritt och obehindrat,

utan istället en labyrint av passager,

genom vilka vi måste söka vår väg,

vilse och förvirrade, då och då

fångade i en återvändsgränd.

Men alltid, om vi har tron,

ska en dörr öppnas för oss,

kanske inte den vi själva

kommit på tanken att välja,

utan en som till slut

kommer att vara bra för oss."

A.J Cronin