24 timmar timmar! Jag har klarat ett dygn! Jippie!!!
Men ska sanningen fram så har det inte varit busenkelt.
Hela tiden saknar jag min "vane-cigarett". Ja, den efter maten, "telefon-ciggen" och "slänga soporna- ciggen". Imorgon kommer P-O. Då kommer ytterligare en prövning. Vad är väl sex utan ciggen efteråt? Undrar om han ställer upp på att spela Monopol istället.

17 timmar utan cigaretter!
Jag inte tror att jag klarar att bryta vanan och bli av med beroendet på samma gång. Därför har jag idag varit på apoteket och köpt plåster. Inatt och imorse hade jag snusar att ta till, ifall det skulle bli jobbigt.
Säga vad man vill om beroendet, men jag tror faktiskt att vanan är värst. När vi var på torget nyss, blev jag automatiskt röksugen varje gång jag gick ur en affär. Min dåliga vana är ju att tända en cigg och dra några bloss så fort jag stiger ut genom en dörr.

Ja, det kanske är bra att gå ut med det ordentligt.
Nya tider stundar. Jag har bestämt mig för att sluta röka.
Jag satte den 1/4 som ett bra datum för denna stora händelse.
Ikväll tog mina cigaretter slut och jag skippar att köpa nya.
Jag vet inte riktigt hur detta ska gå.
Men jag har lovat mig själv att göra ett ärligt försök.
Jag kom nyss på att man kan ta en flourtablett, om man vill lura sig själv att göra annat när "attacken" kommer över en. Risken är ju bara att man blir fluorförgiftad.

Mitt liv har de senaste dagarna varit ganska normalt.
Ungarna mår bra. Sonens sår på halsen läker fint och ingen av oss har drabbats av influensa.
Jag blev illa biten av exmannens katt, när den fastnade i sekretären, men det har läkt ihop fint. Funderade ett tag på att kräva skadestånd för sveda och värk av exet, men insåg att jag fick vara glad om han hämtade katten alls.

För snart två veckor sedan fick jag en p-bot på jobbets parkering, trots att jag skrivit upp mig på besökslistan som man ska. När jag ringde P-O och, nästan gråtande, beklagade mig över detta -"Nu kan väl inget mer ont hända mig?"- lade bilen av!
Min fd. styvfar konstaterade att generatorn inte laddade batteriet och att jag därför borde byta kolen. Jag, som bestämt mig för att inte lägga ett öre mer på skitbilen, lade ut bilen på Blocket. Den såldes ett par timmar senare, för nästan inga pengar alls. Jag är många tusen kronor fattigare, men en lärdom rikare.
Vad lärde jag mig? Jo, köp aldrig bil av en utländsk man i Bergsjön.

Morgonen därefter skulle jag och sonen åka buss till sjukhuset och naturligtvis är bussen en halvtimme sen, eftersom Sverige drabbats av "snökaos".
Det snöfallet visade sig bara vara en förvarning om vad som komma skulle.

P-boten avskrevs eftersom jag faxat in mina bevis. Jag informerades dock om att jag skrivit fel registreringsnummer på listan.
"Nej, det har jag inte alls. Jag har det numret!" Då först ser jag att lapplisan skrivit fel på böteslappen och inser att jag aldrig hade behövt att oroa mig för den boten. Den var ju inte ens utskriven på rätt bil.

Rozie fyllde 36 år häromdagen. Ja, jag tror att det kanske är lite galet, eftersom jag tycker mig minnas att hon faktiskt firade exakt samma ålder förra året. Men, men... Grattis iaf! :)
Vi firade henne med en liten fest, eller vad man ska kalla det. Vi åt litet, drack litet och frös väldigt vid påskbrasan.

P-O dumpade mig för ett tag sedan. Jag trodde det var allvar och slängde hans tandborste och packade hans grejer. Han ångrade sig dock dagen efter. När vi berättade det för grannen, som P-O envisas med att kalla för Ulven, sa han:
"För mig kommer ni alltid att vara ett par."
Det var lite gulligt sagt av honom, tycker jag.
Att han sen tvivlade på min förmåga att bli oresonlig och arg, gjorde honom nog än mer poppis i mina ögon.
"Jag trodde du var en drömmande konstnärstyp, som bara läser böcker."
Ja, det är nog sån jag är egentligen. Det är bara omständigheterna som får mig att bli annorlunda. :)

Jag gick och funderade på varför livet går mot mig hela tiden.
Den ena tråkiga händelsen efter den andra drabbar mig.
Jag frågade mig själv:
"Hur kan det komma sig att han däruppe inte gillar mig?"
Svaret kom givet:
"Vad tror du? Skulle han gilla dig nu?
När du av ekonomiska skäl gått ur svenska kyrkan."
Jag kunde riktigt se honom sitta på min axel och skratta.
"På nåt sätt får man betala! Låt inte snålheten bedra visheten!"

Fan också! Måste jag gå med igen för att åter få lite flyt i livet?

Operationen gick bra! Det fanns inga fler varhärdar. Man nöjde sig bara med att "göra mer plats" (?). Den svullna muskeln behövde mer utrymme. Idag lovades att det bara skulle bli ett dygn till med intravenöst antibiotika. Jag hoppas därmed att han kommer hem imorgon. Själv ha jag inte mer semster att ta ut, utan måste börja jobba imorgon. Det får väl gå. Det är iallafall ett steg tillbaks till det "normala" livet. Sonen kan nog se fram mot 2 veckors "sjukskrivning" från skolan, då såret inte skall läggas om alls. Man har lagt in dränering, dvs en plasthandske, och såret skall hållas öppet. Men efter denna pärsen kan han behöva lite vila i hemmets vrå.
I svåra tider prövas vännen! Man får vara lycklig för dem som finns kvar och stöttar. Man får också försöka intala sig att man i förlängningen mår bäst av att ha blivit kvitt dem som inte orkade/ville/brydde sig.

Tyvärr blev det ett bakslag idag. Svullnaden i halsen går ej ner som den skall. Läkarna är inte alls nöjda. Det blev en ny röntgen och efter det bestämdes att det ska bli en ny operation imorgon.
Fortsättning följer...

I torsdags blev det operation. Var togs bort och kvar lämnades ett stort hål. Omläggning en gång per dag och antibiotika intravenöst tre gånger per dag. I fredags gavs ett halvt löfte om att han skulle skrivas ut idag, möjligen imorgon. Idag ändrades det till "om ett par dagar".
Men han mår så mycket bättre. Även om han har ett stort sår på halsen, så är smärtan ingenting nu mot vad den var förut.
Sonen är trött på nålar och provtagningar. Jag är trött på detta ständiga väntande.
Personalen är dock kanon. Just att man som anhörig räknas med till måltider och att det finns sängar att tillgå, utifall man vill sova över, är så himla skönt.
Jag har varit med honom mestadels av tiden, även om jag gett mig själv "permissioner", och längtar nu hem till vardagen och det vanliga "stöket".
Vi är fria att åka hem mellan antibiotikakurerna. Det finns ingen möjlighet att göra detta varje dag. Men både igår och idag har vi varit hemma ett par timmar på kvällen. Skönt!

Sonen har haft ett helvete dessa veckorna. Att han ändå lyckats hålla humöret och modet uppe är helt fantastiskt!

Jobbigt att vara katt och inte ha tillgång till vare sig man eller händer.

I söndags blev han inlagd. Detta efter att en läkare sagt att han visste att det var en halsböld och att den måste tömmas på var. Vi kunde åka hem och vänta till måndagen, då de hade tittat på röntgenbilderna. När han uppfattade min osäkerhet bestämde han sig för att tömma den där och då. Jag sa att det var okej. Sonen tyckte väl inte det direkt, men lät det hända. I med lite tandläkarbedövning i kinden, sen fram med en stor spruta. Han gjorde två försök. Sonen klagade på smärta och läkaren insåg att han nog var ute på djupt vatten. Då först bestämde han sig för att själv titta på bilderna. "Ja, den ligger djupare än jag trodde! Vi gör så här... Han får läggas in!"
På måndag morgon bestäms det att han ska opereras. En kvart senare ändrar de sig. Han får antibiotika 3 ggr om dagen, sen avvaktar man till tisdagen för att se om operation behövs. Fortfarande är de dock inte säkra på vad det är. På en vecka har man gissat på allt ifrån inflammerad muskel till döda lymfkörtlar. Just nu är diagnosen levande körtlar med ev några svåråtkomliga varhärdar.
På tisdagen anser läkarna att svullnaden gått ner. Både jag och sonen är lite tveksamma, men fogar oss. Ingen operation är på tal. Dock får han 6 timmars permission.
Fortsättning följer...

Tiden går fort och jag ser att det var mycket längesedan jag skrev något.
Orsakerna till det är väl ganska många, men mest kan man väl skylla på livet i stort. Det händer för mycket just nu. Har jag en stund över, kan man ge sig katten på att något av barnen lagt beslag på min dator. Fast det är väl ett minskat problem nu när båda sönerna köpt nya datorer. Men nu när de väl är borta, upptäcker dottern både "Sims" och msn.
I övrigt har jag en nybliven 17-åring och en mycket sjuk 15-åring.
Jag hade kunnat gnälla lite över sjukvården, men låter bli det. Kan bara konstatera att jag vore mycket glad om man hittar anledningen till min sons dubbelt förstorade hals och att han, efter mer än en vecka, får en korrekt behandling. Just nu består hans föda av smärtstillande medicin och fruktsoppor.