Jag pratar, grubblar, analyserar och diskuterar.
Han ler, nickar och håller med.
Sen blir allt ändå fel.
Ja, enligt mig.
Han fattar inte varför jag är arg.
Vi förstår inte varandra!

Vi måste prova en annan variant.
Vad kan vara bättre än papper och penna?
Jag var jättenöjd över min pedagogiska idé.
Han suckade och himlade med ögonen.
Dottern ville också vara med på ett hörn.
"Jag vill också rita!"

Jag gjorde ett försök iallafall!
Troligen var jag den som lärde mig mest.
Jag insåg att han har bättre koll än jag tror.

Att män har förhållande med mycket yngre kvinnor är vanligt. Om man som kvinna har förhållande med en man som är mycket yngre ses det inte som riktigt helt okej.

Häromdagen hörde jag att det inte är ovanligt att kvinnor i 50-årsåldern raggar 20-åringar på nätet. Jag tycker att det är fullkomligt galet. Att män gör så, är i mina öron inte lika uppseendeväckande. Men jag förstår egentligen inte vad de har för utbyte av varandra. En av dem har levt halva sitt liv, medan den ena bara har börjat.

Jag vet att jag har fel syn på det, men ändå förklarar jag det med "Män är såna. Vi kvinnor är inte det." Jag vill gärna tro att män tänker på sex och tänder på utseende. Med det vill jag inte ha sagt att utseende inte är viktigt för kvinnor. Jag vill bara tro att kvinnor har förmågan att lättare se "under ytan".

Jag har också fått för mig att kvinnor söker djupare. Att de vill ha förhållande med lugn och stabilitet. Inget av det som unga killar kan erbjuda.

Att man som äldre kvinna får förfrågan från pojkspolingar om sexträffar är inte heller konstigt i mina ögon. Unga killar är nyfikna och behöver "testa" för att vidga sina vyer.

Men varför vill kvinnor på 50 ha sex med en 20-åring? Vad kan han erbjuda förutom en snabb utlösning?

Jag inser, både när jag skriver om det och när jag idag diskuterat det, att jag är lite snäv i mina åsikter. Någon påpekar att jag varit ihop med en yngre man. Jo, visst skiljer det 11 år. Men det är väl lite skillnad mot 25 eller 30? Eller?

Nu ikväll fick jag svaret: "Kärlek ser inte ålder!"

Okej! Jag ger mig!
Det är väl fullständigt normalt att 50-åriga kvinnor raggar 20-åriga killar!
Jag hoppas bara att de håller tassarna borta från mina barn!

Inget är som väntans tider!
Nä, inte alls!
Jag fullkomligt hatar att vänta.
Ändå är det just vad jag gör.
Alltid, typ!

Ja, det är inte alls bara på P2.
Det finns annat också.

Som att jag blivit lovad att få köpa ex-makens skrotbil.
Den ska bara lagas lite...
Min fd. svägerskas fd. man ska fixa den.
För 3 veckor sedan skulle det bara ta ett par dagar.
Sen var det påsklovet som gällde. Sen nästa helg.
Denna helgen var sista tänkbara.
Efter den skulle han inte ha tid.
Idag har han suttit på möte hela dagen.

Men... att han ens lagar bilen är väl ganska snällt egentligen.
Han gör det gratis och jag ska köpa bilen för 500.
Jag kanske ska gnälla mindre...
*sätter mig tillrätta och fortsätter tålmodigt att vänta*

Man gör reklam för en kommande film som heter:
"A complete history of my sexual failures"
Titeln får mig att le lite.
Tänk om man skulle göra en sån.
Min skulle typ aldrig ta slut!

Jag har just läst Barack Obamas bok "Min far hade en dröm".
En rad i den gillar jag verkligen. Den avslutar ett stycke i boken som handlar om rasfrågan och lyder: "Vet du inte vem jag är? Jag är en individ!"

Jag blir ibland upprörd när folk vill vill förklara ens beteende eller åsikter med att man tillhör en viss grupp av människor. "Det säger du bara för att du är kvinna/feminist/ensamstående mamma!"

Varför ska jag in i en kategori?

Det är typ som: "Män är djur! Tycker inte du det?"
Tyvärr har jag hört liknande ord från andra än den Rox-kvinnan som satt i TV och fällde dessa ord.

Nej, jag tycker inte att män är djur. Som mamma till två blivande män och i min roll som dotter/syster/"flickvän" till andra underbara män, kan jag inte ställa upp på sånt trams!
Visst, statistik talar sitt språk. Biologi och miljö sitt. Men varje individ ska ställas till svars för sitt eget agerande.

Jag är kvinna, mamma, ensamstående. Visst är jag det! Men gör jag något, bra eller dåligt, så gör jag inte det pga att jag är något litet av det ovan. Jag gör det för att jag är en individ som är unikt formad av mina roller, mitt arv, min miljö, mitt eget tänkande och mina egna val.

Förresten... jag har länge funderat över Telenors reklam.
De nämner Allemansrätten och att den är inskriven i grundlagen.
Varje gång jag hört det har jag tänkt:
"Måste komma ihåg att kolla upp det!"
Jag har gjort det nu.
Sen 1994 är Allemansrätten inskriven i en av grundlagarna.
Visste ni det? Jag hade ingen aning om det.
Men jag inser nu att även reklamsnuttarna kan vara bildande.

När jag har hjärnsläpp får det duga

med en bild på en arg Johanna.

Jag blev sur när hon kissade på dagiset

och satte henne därför på koppel.

Jag är inte poppis i kattvärlden nu!

Det finns en person som stört mig under en längre tid. Får jag frågan om varför jag mår dåligt i hennes närhet, har jag hittills inte kunnat beskriva det riktigt. Visst, jag har kunnat peka på saker hon gjort eller inte gjort. Men jag har inte kunnat förklara känslan jag får. Men igår kväll kom jag på det. Hon är en energitjuv!

Jag har tidigare upplevt känslan, men då i förhållande. Vissa människor bara kräver och tar, men ger absolut ingen näring tillbaka. Allt fokus ligger på dem. Man ska se dem, ta hand om dem, lyssna på dem och framför allt ska man känna med dem. De uttrycker inte detta i ord. Men upptäcker de att fokus riktas mot någon annan, händer genast något i deras liv, så att de åter hamnar i centrum.

De är totalt oförmögna att ge något tillbaka. För då är ju inte de själva i centrum.
Visst kan de ibland ge en hjälpande hand. Men då endast för att själva vinna fördel.
"Se vad jag har gjort!"
Att vara nära en sådan person tömmer en till slut på både energi och empati.

Jävla IPRED-lag!
Tack vare den försvann min enda chans att hålla koll.
Vad ska jag göra nu?
Ingen idé att fundera ut nåt,
snart kommer det väl en lag som sabbar det med!

Denna helg har gått i sömnens tecken. Jag har varit trött, deppig och håglös ett tag nu. Det är mycket som ska göras och annat som trycker mig. Nåt som är extra jobbigt är att allt är så himla dyrt nu. Jag ville ha en rejäl reskassa med till Kreta. Men de matpengar jag lägger undan varje månad är som en spott i havet bara. Frågan är hur många procent en normal matkasse gått upp med det senaste året? Vi får väl se om jag lyckats spara ihop nåt alls i augusti.

En man åker fast för rattfylla vid flera tillfällen.
I väntan på rättegång får han en hjärnblödning och hämtar sig aldrig efter den. Han kan inte gå och blir rullstolsburen. Hemmet och bilen såldes. Han är över 60 år och flyttas därför till ett annat boende och får hemtjänst. Han blir därmed nästan helt bunden till sitt hem och är totalt beroende av anhöriga och hemtjänst.

I rättegången blir han dömd för rattfylla och man funderar ut lämpligt straff. Fotboja eller fängelse? Jag trodde det var självklart. Det är onödigt att kasta ut pengar på en fängelsevistelse för honom. Han befinner sig redan i ett. Hans eget hem.
Denna man kommer aldrig att sätta sig bakom ratten igen. Han har fått ett värre straff än Svenska Staten kan ge honom. Jag sa till anhörig att det självklart blir fotboja. Men... för ovanlighetens skull hade jag fel. Han fick fängelse i tre månader.

I sista stund kom det fram att han inte hade riksfärdstjänst och därför fanns det ingen möjlighet för honom att inställa sig på anstalten idag. Från klockan 17 i eftermiddag är han inte bara en sjuk gammal man, utan också en efterlyst brottsling!

Idag var det föräldramöte i dotterns fotbollslag.
Allt som har med fotbollen att göra ger mig andnöd. Jag, klubbstuga, bollsinne och lag-anda går inte ihop. En gång i världen var jag medlem i Mossens BK. De var väldigt glada när jag slutade. Jag är dock en duktig mamma som uppmuntrar dottern till detta. *ler åt ironin*

Jag satt iallafall där, i ett svettigt omklädningsrum och lyssnade på tränarna. Jag sneglar lite runt mig och ser en kille som jag känner igen väldigt väl. Men vem är han? Jag funderar över detta och kan inte komma på det. Jag sneglar på honom ibland och tankarna far runt. När tränaren så säger namnet på killens dotter, ramlar slanten ner. Han är svåger till min fd. granne.

Då kommer en fyra år gammal minnesbild upp.
Jag ser mig själv, fulltankad med vodka/redbull, sitta och prata om finnar och deras håriga bröst. Den fd. grannen pekar på sin svåger och säger att han är både finne och hårlös på bröstet.
"Nää!", säger den skamlöst, dragna jag och lutar mig fram över denna lilla man.
"Får jag se?"
Jag är väldigt närgången och får ett sms av Rozie, som sitter rätt över bordet, där hon talar om att jag är lätt pinsam.

Tyvärr slutade inte pinsamheterna där. Tidigt på morgonen ringde mannen till sin fru och bad henne hämta honom från festen. Hon vägrade eftersom de hade bråkat. Jag föreslog att han kunde få sova på min matta. Valet mellan den arga frun och den fulla grannkvinnans matta var tydligen inte så svårt. Han promenerade de 2,5 milen hem!

Det var ingen trevlig minnesbild att få där på föräldramötet!

Jag hann knappt börja återuppta bloggandet, innan vi fick fnurra på tråden igen. Ja, inte pga bloggen. Fast jag börjar nästan undra om jag funderar mer och blir mer grälsjuk när jag har bloggen aktiv. Ja, jag vet inte, men man kan ju undra.

Folk frågar vad jag gör nu för tiden. Ja, jag vet inte, men jag vet att jag inte hinner med det jag vill hinna med. Hela tiden måste jag prioritera och det gör mig galen. När jag jobbar brukar jag ta det lugnt efter jobbet. När jag är ledig vill jag hinna med allt.

Idag hann jag med en hel del, men var ganska frustrerad när jag ställde in skottkärran i förrådet nu ikväll. Jag hade god hjälp av killarna. De hjälpte mig att bära och olja in trallorna på baksidan. Jag hann dock inte få dem på plats som jag önskade, eftersom jag måste laga mat och ordna för morgondagen.

P-O ringde och föreslog att jag skulle skaffa mig en man.
Jag höll på att flippa!
"En man? Jag har varit gift. Inte fan har man fått hjälp i trädgården för det. Det brukar låta: 'Jag orkar inte! Måste träna! Måste jobba! Jag är trött! Kan du inte göra det en annan dag? Hur gör man?'
Nä... inte fan behöver jag en man!"

Som vanligt blir jag tårögd av såna här historier.

Man kan ju bara gissa hur länge de låter henne behålla ögonbrynen i det skicket.

På väg hem från jobbet hamnade jag i värsta huliganbråket. IFK slog Djurgården i fotboll och Stockholmarna var lite griniga för det. Det blev vilt slagsmål vid Centralen. Jag missade det blodigaste, men hann ändå se en del. Det var Påskaftonens höjdpunkt. Annars var påskbrasan pytteliten och inget roligt fanns det att titta på. *besviken*