Hamnade framför tv'n och "Ensam Mamma Söker".
Jag är fullständigt mållös inför både programidén och att
det faktiskt finns människor som ställer upp på sånt här.

Jag fyllde ju år i lördags.
Grannarna kom med fina blommor.
Barnen mumlade fram: "Öööh...just det ja... grattis!"
Mamma kom med pengar och blommor från sig själv och mormor.
Av lex fick jag en hel låda med godis och två biobiljetter.
B5 gav mig rosor och sa att den egentliga presenten var lite sen.
(sen pga av omständigheter som jag själv skapat)
Eftersom jag sagt att han inte ska köpa mig något, protesterade jag lite.
Inte för mycket, för nu blev det väldigt spännande.
Nu har jag gått i flera dagar och försökt få honom att säga vad jag skulle få.
Idag kom den. Han har helt klart insett vad det är som håller mig uppe.
En Moccamaster.
Jag kunde inte få en bättre eller mer passande present. Kaffebryggaren är ju den mest använda apparaten i mitt hem. Tro det eller ej! :)
Tack till er alla!

Vissa kommentarer behöver inga svar, andra behöver långa. Jag vet att jag skriver på tok för mycket ibland, men har svårt för att hålla mig kort.
Jag väljer att lägga ut Stinas kommentar här, för att det ska bli lättare att sedan läsa mitt oändliga svar.
Jag vill bara be Stina att inte låta sig avskräckas. Jag gillar att få kommentarer och ofta svarar jag inte ens. :)

Stina:
”(…) Jag jobbar inte inom vården men...hmn...ja...är ärligt förbannad på att ni inte har något att säga till om när det gäller era arbetstider. Kan dom verkligen diktera era scheman?”

ehja:
Scheman är en hjärtefråga för mig. Mycket för att jag är en av dem som har ansvaret för att det ska finnas färdiga scheman var 8:e vecka.
Här är lite om hur jag ser det:
Anställningarna inom vård och omsorg är oftast schemalagda. Det innebär att man anställs för att arbeta dagar, kvällar, helger och /eller natt.
Arbetsgivare och fack har tillsammans arbetat för att man ska få mer flexiblare och mer individanpassade scheman. I Göteborgs stad använder man bla "Time Care", som påminner om "Tvättstugemodellen".
Det ger oss ett visst inflytande. Man kan, inom vissa ramar, välja vilka kvällar och helger man önskar arbeta - tyvärr kommer vi ju aldrig ifrån dem. Sen styr popularitet och bemanningskrav om man får igenom sina önskemål.
Negativt är att pengar styr alla verksamheter.
Vi har bara ett visst antal huvuden att fördela arbetspassen på.
Alla önskemål kan man inte få igenom.
Som vår verksamhet ser ut nu, efter att den förändrats, så har vi snävare ramar.
I januari fick vi en ny arbetstidslag, som är till för vårt bästa, men som inte riktigt passar vårt sätt att arbeta. Den ger ytterligare begränsningar till att få igenom önskescheman.
"Rätten till heltid", som är absolut rätt, begränsar också. Ju mer deltider det finns i en personalgrupp, desto fler huvuden får man att räkna med.
Det bästa hade ju varit att arbetsgivaren hostade upp lite pengar och anställde mer människor.
Men min arbetsgivare är kommunen - med våra folkvalda i topp. De är representanter för majoritetens val och åsikter. Tyvärr är det som så att prioriteten hos majoriteten inte ligger i att förbättra mina arbetstider, min lön eller att bemanna vård och omsorg i den grad det behövs.

Gick upp tidigt.
Gjorde vad jag skulle.
Köpte frallor och bullar på Ica.
Ringde och väckte Rozie.
Bjöd på fika i solen.
Blev på underbart humör.
Körde till jobbet med Björn Afzelius på högsta volym.
Vrålade i takt med musiken och tyckte själv att jag sjöng vackert.
Steppade upp på jobbet och möttes av:
"Schemat är orättvist. Livet är pest! Ve och elände!"
Snacka om att bli nerplockad på jorden.

Nytt datasystem innebar utebliven lön imorse.
Så länge alla trodde att jag var den enda drabbade, skrockade de glatt.
"Hehe, tänk om du inte får någon lön alls."
När det visade sig att alla stod utan pengar, blev det annat liv i luckan.
"Herregud! Avtalsbrott!"
Ordningen var återställd vid 14-tiden, då hade lönerna hittat dit de skulle.

Idag är det lite tungt i huvudet.
Troligen beror det på att jag drack för mycket öl igår.
Möjligtvis kan det också bero på att jag nu blivit ett år äldre.
Tack för alla hälsningar!

Igår var det kräftskiva. 17 personer i mixade åldrar.
Jag tyckte det var kanontrevligt.
Fast roligast av allt var nog att min styvfar satt med ett leende på läpparna hela kvällen,
även om det var lite förvirrat, när ungdomarna pratade piercingar.
Själv blev jag förvirrad när han ställde upp på "Kapten Flapp",
den mest meningslösa fyllelek, som dock lockade till många skratt.

Det enda jag har att klaga på är nog att Rozie inte blev fullare.
Det är alltid lika roligt när hon dagen efter tror att hon har full koll,
men snart inser att det finns några luckor.
Skärpning nästa gång, kära du!

Varför finns det inte färska "Flintastekar" att köpa längre? Ska man ha en sådan att lägga på grillen, så finns det bara färdigmarinerade och inplastade varianter i kyldiskarna. Har varit i flera affärer och ingen har något annat att erbjuda.
Fast det kanske är tidens melodi?
Idag var vi på Coop Forum i Kållered. Jag ville ha lite blandat kött för kommande veckans middagar. Allt som fanns, förutom vakuumpackat, var köttfärs, kotletter och några ryggbiffar. Jag tycker vår egen ICA här hemma är dålig, men de kan iallafall erbjuda nån karrébit och några lövbiffar också.
Jag menar... inte sjutton kan vi svenskar bara efterfråga kotletter, fryst fisk, köttfärs, kycklingfilé och falukorv? Tragiskt isåfall!

Någon har, fint och metodiskt, lagt gräsfrö längs med min häck.
När jag satt och drog i allt detta gräs som nu blivit, började jag fundera på om någon granne fattat agg mot mig. Kan gräsfrö räknas som ett biologiskt stridsmedel?

Morgonens dilemma:
Ska jag börja städa redan nu eller krypa ner i sängen igen?
Troligen blir det inget av det.
Går nog ut i den varma morgonsolen och drar lite ogräs istället.
Som sagt, jag känner inte igen mig längre!

Min son har webdesign på schemat och jag tycker det ska bli så kul!
Själv blev jag duschad med illaluktande matrester, när jag rundade en sopbil idag.
Varför händer sånt mig?

Ibland går man och funderar på saker som man skulle vilja skriva om.
Just nu funderar jag lite kring utbrändhet, som är högaktuellt i dessa dagar.
I stället för att skriva om orsak, symtom osv, hänvisar jag till stressmottagningens utmärkta sida.
Anledningen till att jag grubblar på detta, är just att det varit på tapeten nu och man diskuterar det lite varstans. Tyvärr finns det folk som hävdar att detta är något som kommit under 2000-talet. Att det är ett tillstånd som förr inte fanns.
Man ifrågasätter riktigheten i påståendet att någon kan ha "gått in i väggen". Skulle man möjligen tolerera det, så anser man att det bara händer människor i arbetslivet. Folk med en karriärssträvan och med höga ambitioner.
Det vanligaste påståendet som man hör idag är dock att, människor som är sjukskrivna pga utbrändhet egentligen är en hög lata, arbetsskygga idioter som omedelbart ska sättas i arbete.

Själv gick jag in i väggen den 13:e februari 2003.

Det berodde inte på mitt arbete.
Inte heller på att jag den morgonen bestämde mig för att sluta jobba, lägga mig på soffan och suga ut systemet lite.
Jag fick inte diagnosen "utbränd". På läkarintyget stod det "depression".
Läkaren sa att förr fanns det två olika typer av depression.
Endogen depression, som berodde på faktorer hos individen själv, och exogen depression, som berodde på faktorer i individens omgivning.
I mitt fall var det den exogena varianten. Hur rätt han hade, vet jag inte. Men vad vi var eniga om var iallafall att jag klappat ihop, pga av att jag levt under mycket hög stress under en ganska lång period.
Utan att gå in på det närmare, så handlade det om att få ordning på livet, trots arbete, barn, hot om våld och ingen aning om vad nästa dag skulle innebära.
Den 13:e februari 2003 blev allt för mycket.

Under 2003 var jag sjukskriven i 4 månader i två perioder. Fram till 2006, då jag äntligen kunde säga till mig själv "Jag mår bra", har jag haft kortare sjukskrivningar och perioder då jag bara orkat ta i det viktigaste, för att få livet att fungera för barnen och mig själv.
Under de första 3 månaderna var det fullständigt orimligt för mig att arbeta. Jag hade fullt upp med att bara vara jag. Ville jag inte arbeta? Jodå, när jag började komma upp ur mitt svarta hål, så ville jag tillbaks. Allt för att få tillbaka min normala tillvaro. För att verka normal och duglig i andras ögon, tog jag på mig mer arbetsuppgifter, som jag klarade att hantera med varierande reslultat.
Borde jag ha gjort det och hjälpte det mig?
Nja, visst hjälper det att komma ifrån källan för ens problem och att behöva försöka fokusera på annat. Men hade jag fått tid att läka i lugn och ro, kanske jag inte hade blivit känd som den person som ofta kommer försent, alltid är disträ och som kan vara oerhört lynnig. Egenskaper som jag inte hade förr.

Nu, efter 4½ år, börjar jag bli mig själv igen. Saker börjar komma på plats. Men jag kan nästan klippa ut saker, ur förut nämnda text, som jag har problem med.
Tex:
Påtagliga svårigheter med att kunna dela uppmärksamheten mellan olika saker. Jag har svårt att följa tankebanor och blir lätt störd.
Koncentrationssvårigheter som gör det praktiskt taget omöjligt att läsa en längre artikel. Har svårt att se en hel film. Något som är störande både för mig själv och min filmälskande son.
Jag har blivit mer ljudkänslig och blir stressad av för mycket ljud runt mig.
Ett labilt känsloliv, där känslorna avlöser varandra i snabb takt. De är svåra att styra och upplevs ofta som mycket starka.
Typ!

Vad jag vill komma fram till är:
Jag tror att det man slarvigt kallar "utbrändhet" även fanns innan yuppie-eran. Men man ställde fel diagnoser, troligen depression- exogen då- pga av bristande kunskaper i stresshantering och människans psyke.
Jag tror att människor fortfarande feldiagnostiseras åt båda håll.
Jag anser att diskussionen inte ska gälla hur lång sjukskrivningsperiod dessa människor ska ha.
Vad man ska diskutera är vilken utbildning och kunskap läkarna har i detta ämne, samt vilka resuser samhället har att snabbt rehabiletera den som en gång fallit. För visst behöver de komma ut i arbetslivet. Men alla har olika förutsättningar och olika möjligheter till att klara det.

Idag började allvaret.
Jag skulle jobbat min 6:e dag på raken, men valde att ta semester.
Jag ville vara en god mor och följa med min dotter på uppropet.
Vad gör vi?
Försover oss såklart.

Store sonen började på gymnasiet igår.
De började med en "Kick-off".
Alla ungar fick inträde, åkpass och matkupong på Liseberg.
Ett kul sätt för dem att umgås och lära känna varandra.

Då hans grundskoledagar var mindre roliga,
så känns det som en ny start för honom.
Jag hoppas innerligt att den positiva känslan håller i sig
och att de två år, som nästa son har kvar på högstadiet, passerar i en hast.

Han, med romantik i rösten:
"Jag vill så gärna se den här filmen med dig. Jag vill att vi ska bädda ner oss i sängen, med levande ljus och något gott att äta och dricka.
Vi ska ligga där och se på filmen och ha det riktigt mysigt!"
Vi gjorde som han önskat. Allt var med.
Men jag tyckte inte att filmen var speciellt bra och orkade bara titta på halva.
Dagen efter sa jag på telefon:
"Jag berättade om filmen för Rozie och hon kan tänka sig att bädda ner sig med dig och kolla på fortsättningen, med levande ljus och allt."
Han, lite fundersamt:
Men... hon har ju inte sett början på filmen!

Har funderat länge nu och kan tyvärr inte hitta på nåt att skriva om.
Förutom jobb och vardagsliv händer det inte så mycket här.
Men jag har iallafall varit ute och rört på "hänget" idag.
Förhoppningsvis faller lusten på någon mer gång i år.

Till Farmor:
När du nu skall fylla hundra,
finner jag mig själv sitta och undra.
Om du vet hur ofta jag på dig tänkt?
Mest för den kärlek och omtanke du mig skänkt.
Men också för att du finns med i de vackraste minnen,
som fortfarande berör alla mina sinnen.
Tack!

Man blir aldrig för gammal för att lära om.
Fick idag, efter 37 år och 357 dagar på denna jord,
reda på att det heter omständligt.
Inte omständigt som jag alltid trott.
Hela min världsbild är rubbad!

Den kvinna som jag kallar Farmor, fyller 100 år på fredag.
Jag köpte ett postogram och har knåpat ihop ett par rader till henne.
Jag skulle göra det extra fint och hade därför införskaffat en silverpenna.
Jag skriver och fyller i för fullt.
Det slutar med att allt är så kladdigt, att det knappt går att läsa.
Jag blir så trött på mig själv! *suck*

När jag nyss kom in och läste mitt förra inlägg, trodde jag att någon varit inne och skojat med mig. Första meningen var ju hur underlig som helst. Nog för att jag vet att jag inte är den bästa på meningsuppbyggnad och kommatering. Men kan jag skriva fullt så tokigt? Efter en del funderande, när jag också passade på att rätta felet, så inser jag att jag ibland har mer ord i huvudet än vad som får plats i en mening. Därför dessa tokigheter.

Jag är så stolt över mig själv!
Nu när denna månads räkningar börjar dimpa ner, blir jag nästan förvånad över hur få de är. Jag satte mig imorse och skulle kolla hur nästa månad blir. Det var en baggis, eftersom jag redan gjort en plan för 12 månader framåt. Borta är den två veckor långa ångestperiod, som jag jämt hade förr, i samband med att pengarna skulle in på mitt konto och vända.
Så jävla skönt!

Är troligen smittad av b5. Är helt slut. Däckade på soffan efter maten och ville inte alls vakna egentligen. Nu när dottern är lagd, sonen ringd och allt annat under kontroll, funderar jag på att lägga mig igen.
Frågan är bara vem som ska pyssla om mig, när febern bryter ut?
*kastar ut en vink till Rozie* Det behövs rikligt med citroner till en bra lemonad!

Han tycker att jag ägnar för mycket tid åt hans gardiner och ringer ett samtal:
- Hej, Mamma!
- Nej, vi har inte bråkat. Låter jag lite konstig, så är det för att jag är lite sjuk.
- Ja, 38,2.
- Mmm, jag ska be henne åka bort och köpa det.
Till mig, som ligger bland tyg och nålar i ett skrattanfall, ropar han:
- Mamma säger att jag ska dricka mycket lemonad.

Fundering jag fick när jag låg och lyssnade på dotterns högläsning, samtidigt som B5 låg sjuk bredvid och läste, med både mun och öron förtejpade, för att dottern inte ville att han skulle höra: Är det kärlek tro?

Igår hamnade hela familjen i poolen. En del frivilligt, andra inte. När man väl var i, var det dock ganska skönt. Grannarna kom över på kubbspel. Vår familj förlorade. Själv frånsäger jag mig ansvaret för den förlusten, för det var inte många pinnar jag fick kastat.

Löfte till mig själv:
Imorgon ska jag börja röra på mig!
Springa, gå eller cykla varje dag.
*intalar mig själv att det är skitkul att röra sig*
Imorgon!

Favoritplaggen just nu:
B5 's gamla boxershorts och min "vakna"-t-shirt.
Osexigt som skam, men ack så skönt!

Gårdagen var ganska intressant. För det första var jag och b5 - ja, han kallar sig det på nätet, så jag får väl använda samma namn- lediga samtidigt. Vi bestämde att vi skulle ut och bada. Alla ungar packades in i bilen och vi shoppade fikabröd på vägen. Det blev ett par härliga timmar på stranden, med både bad och krabbfiske. Eftersom katterna skulle lämnas, så var det knappt med tid. Vi åkte därför in på McDonald's för att inhandla middag. Mitt tålamod med personalen på den restaurangen har varit på upphällningen förr, men igår brast det rejält. Trots att jag frågade särskilt innan jag betalade, så fanns inte det jag beställt, när jag väl kom till utlämningsluckan. Efter lite tjafs fick vi våra påsar, men då fattades delar av beställningen iallafall. Det var bara att stampa in och visa kvitto på vad vi egentligen hade betalat för. När vi väl var hemma, smakade våra milkshakes bara tillsatser och kemikalier. Alltså helt odrickbara.
Behöver väl inte nämna att vi aldrig kommer att besöka den lokala McDonald's igen?
Katterna kom iväg ordentligt och det kändes bra, när de väl var på plats.
Väl hemma igen blev jag biten av ett stort odjur.
Nä... det var inte b5, som lyckades med det, även om han försöker ibland. Det stora odjuret var en skalbagge på 1½ cm, som troligen följt med i handdukarna från stranden. Han satt nog i mitt hår och gillade inte att komma i kläm när vi kramades. Resultatet blev ett stort bett i halsen.
Idag har jag mest städat. Mycket för andra och lite för mig själv.

Imorgon flyttar de. Det är med blandade känslor som jag nu kommer att lämna bort dem. Men jag hoppas att de kommer att få det bra.

Jag har abstinens!!
Skulle idag köpa en ny bok, men inser till min fasa att jag läst alla.
Återstår bara att leta i bokhyllan och hitta en gammal, som kan vara värd att läsa om.
Åh... *suck o stön*... jag som sett fram mot ett nytt fräscht mord att sätta tänderna i.

Såg ett program på tv nyss. Jag trodde att det var nåt skämtprogram. Programledaren hävdade nämligen att man får betalt av radiotjänst, om man anger någon som ej betalar tv-licensen.
Det var väl inte bara att ringa och börja ange. Radiotjänst har ordning och reda på sina angivare, men man kan ansöka om att bli en.
Jag som trodde att sånt försvann med muren 1989. *lika efter som vanligt*

Hävdar fortfarande bestämt att såna skor,

aldrig kommer att hamna på mina fötter!

Idag blev jag så arg, så tårarna låg på lur och jag kände hur det hettade i ansiktet.
Nu, ett par timmar senare, känns det som om luften gått ur mig.
Man kan ju undra hur mycket energi jag gjorde av med under det raserianfallet?

Man kan ju inte låta bli att undra...
Vad tusan skulle sonen gjort om jag var opasslig att köra bil,
när han missat tåget 5 mil hemifrån?
Skulle han då lära sig att inte ha fullt så långa godnattpussar?

Känslor är inga lätta saker. Får man inte möjlighet till ett riktigt avslut, gömmer man undan dem. Med resultat att de lever ett eget liv någonstans inom en och förskönas på nåt vis.
Det kan vara skönt att ha sådana känslor för någon/något. Det kan vara nåt positivt att plocka fram i svåra stunder.
Man förändras allt eftersom. Man blir äldre och klokare. Ens förutsättningar ändras. Men känslorna finns kvar och minnena blir ljusare för varje år som går.
Det kan vara förrädiskt, eftersom dessa känslor inte alltid kopplas till förnuftet.
De kan få en att handla impulsivt och ogenomtänkt.
Häromdagen insåg jag att känslor, handlingar och minnen som skapats under en period i mitt liv, inte kan kopplas med den som jag är nu. Det som var då, vill jag inte ha ogjort. Men det är avslutat. Jag är inne på ett nytt kapitel i mitt liv.