Bara för att jag skrev att jag inte skulle göra om hemma, så var jag tvungen att göra det. Inte så mycket denna gång, men tillräckligt jobbigt. Sonen har en loftsäng som han haft i två år nu. Storebror har sagt att en sån säng ställer man bara in i barnrum och därför var den inte alls till belåtenhet längre. Lillasyster ville däremot gärna ha sängen. Hennes säng åkte ut i förrådet. Loftsängen monterades ner och sen ihop igen. Därimellan var vi på IKEA och köpte nytt datorbord, till den numer sänglöse sonen.
När jag nu bott i samma lägenhet i 15 år, kan jag inte längre minnas alla olika möbleringar och lösningar som varit här under åren. Det enda som finns kvar från den ursprungliga möbleringen är två sängbord och en sekretär. 5 olika soffgrupper har stått här. Det betyder att jag bytt soffa var tredje år. Ha,ha! Det kan man inte tro när man tittar på det ras till soffa som jag har ståendes här nu.
Nu återstår bara att städa och sortera. Det är kul på hjul, som vi sa när vi återlämnade kundvagnen. Som tjuvar om natten. Den enda som såg oss var katten.

P-O tycker att jag är lite väl deppig i mina inlägg. Kolumnen tycker att jag är trist.
Själv är jag ganska nöjd med mig själv. Just det att jag faktiskt inte lyckats reta upp någon på flera dagar är ju en bedrift i sig. Att jag själv har gott humör och inte alls är irriterad är ju också ett plus. Troligen beror det väl på att jag har vad jag behöver nu. Lugn och ro. Kärlek, uppskattning och någon att avreagera mig på. Tack PoPo! :)


Jag stod just och planerade mitt kommande julstök. I år skall jag ju inte få för mig att göra om hemma tre veckor innan jul. Nej, i år skall det bli julgran, pepparkakshus och glöggkvällar. För en gångs skull ska det alltså bli en perfekt jul! *hoppas*

Jag skulle sammanfatta allt som hänt omkring mig de senaste två veckorna. Det har varit en skottskada, bränder, sjukdomar och annat smått och gott. Jag surfar runt lite för att hitta bra länkar till allt.
I ett forum hade några diskuterat skottskadan, som 16-åringen fick här för ett par veckor sedan. En fråga som kom var: "Var bor ni egentligen? I Bagdad?"
Jag skrockar lite för mig själv och tänker:
"Nog för att det hänt en del här sista tiden, men det där var väl lite att ta i?"
Jag surfar vidare och hittar då uppgifter om att två av dem som var med i Malexander, hade tillbringat ett par nätter i detta området hösten 1998. Ett par hundra meter från mitt hem och mina barn sov Andreas Axelsson och Tony Ohlsson.
Nio år senare blir jag lite skärrad.
Vi ska ju inte ha sånt här. Vi flyttade ju hit för lugnets skull. För att barnen skulle få uppleva naturen. Skog, harar och hästhagar.
Men... tyvärr. Det ser inte ut så längre. Inte ens i min fantasi.
Även här ute mördas folk. Fullständigt oprovocerat kan man antingen bli överkörd eller beskjuten. Även här kan man drabbas hårt, om man inte faller i god jord hos andra.
Man kan ju även se förändringarna på andra sätt.
Numer när jag svänger in vid busshållplatsen, ser jag inte längre hästarna.
Bara en sönderslagen busskur.

Idag var det bilbesiktning.
Jag visste att handbromsen tog dåligt.
Jag trodde att de övriga bromsarna också skulle vara dåliga.
Vindrutan har sprickor och backljusen funkar inte.
Häromdagen skulle vi byta däck. P-O tyckte då att allt verkade glappa.
Efter en titt kunde vi konstatera att fjäderfästet hade lossnat.
Läget var alltså strålande inför besiktningen idag.

Visst fick jag ombesiktning.
Fjäderfästet gick inte att missa för ett kunnigt öga.
De funderade på att ge mig körförbud, men nöjde sig med ett "Kör försiktigt!"
Handbromsen tog lika dåligt som vanligt och parkeringsljusen lös med sin frånvaro.
I övrigt var bilen bra. Litet rosthål i bakre hjulhuset, men annars riktigt fin.
Vindrutan var tydligen inte katastrof och backljusen kollade hon inte.

Jag åkte direkt till verkstaden för ett prisförslag.
Med kamrems- och oljebyte går allt på ca 7000.
Kan jag hosta upp de pengarna, så har jag nog en okej bil i ett år till.
Det känns ganska bra faktiskt!

Idag berättade en tjej på jobbet att hon cyklat förbi en bil igår kväll. Plötsligt rörde det sig i bilen och en hund började skälla i den. Idag när hon började jobbet vid 12-tiden, hade hunden suttit kvar i bilen. Hon funderade på om hon skulle ringa polisen om det visade sig att hunden fortfarande satt kvar när hon skulle cykla hem vid 21-tiden. Jag svarade att det var självklart att hon skulle göra det.

På väg hem råkade jag hamna på just den gatan där bilen med hunden skulle stå. Därför körde jag extra sakta och bad P-O hjälpa mig att kolla efter en hund. Efter ett tag såg vi en bil med alldeles kladdiga rutor. Efter att ha kollat extra noga såg vi att ena rutan var nervevad. Jo, visst fanns det en hund där.

P-O såg framför sig hur hela kvällen skulle bli förstörd med poliser och uppbrutna bilar. Han försökta då att hitta anledningar och skäl till att vi skulle lugna oss lite. Jag, som visste att hunden setts i bilen ett dygn innan, var beredd att stanna hela natten tills ägaren blivit lynchad, eller nåt. Jag stegar ur bilen och möter då ett par som är ute med en annan hund. De är på väg förbi mig och jag frågar om de bor i området. Det gjorde de.

"Jaha... har ni sett att det suttit en hund i den bilen i ett dygn nu?"
"Nej", sa tjejen. "Han har inte suttit ett dygn. Han har bara suttit i ett par timmar. Det är min hund och vi ska snart hämta honom."
"Nej... han sågs sitta i bilen igår kväll och även idag på förmiddagen."
"Det var inte samma hund som satt i bilen igår." sa killen. "Det var den andra hunden som satt där då. Min hund."
"Jaha", sa jag. "Då kan jag åka hem i lugn och ro då!?"
"Jadå, ingen anledning att oroa sig. Även om det är bra att du är uppmärksam!"

P-O tyckte allt var hemskt pinsamt. Själv blev jag väl lite spak. Men kan ändå inte släppa tanken på att hundarna sitter flera timmar instängda i den där bilen.

Till slut kom ändå frågan:
"Har du bråkat lika mycket med dina andra killar?"

Igår kom ytterligare ett besked om hur den nya regeringen ska spara lite pengar på mitt hittills överflödiga leverne.
Från januari 2007 blev min hemdator beskattad. När jag skrev på avtalet skulle jag betala 288 kr/månad genom ett bruttolöneavdrag. Från årskiftet lade den nya regeringen på förmånsvärde på 2400 kronor. Dvs 200 kronor i månaden. From detta årskift höjs förmånsvärdet till det dubbla. Alltså 4800 kr /år.

Jag kan inte lämna tillbaka datorn. Jag har dock fått ett erbjudande av Göteborgs Stad att köpa datorn för 6200. De vill att jag ska bestämma mig innan 10 december.
Jag kan inte säga: "Jag vill inte ha datorn längre. Ni får tillbaks den!"
Jag kan nämligen inte ändra nåt under pågående avtalsperiod.

De olika alternativ jag har är:
1. Fortsätta med samma avtal och betala det höjda förmånsvärdet. Totalt 688 kr/ månad innan skatt. Efter att avtalstiden löpt ut är datorn dock inte min. Jag måste lägga ytterligare en summa för att den sedan ska tillskrivas mig.
2. Jag tillåter att man drar 6200 kr på min januarilön och kan sedan räkna datorn som min. Sure... vem har 6200 kr att slänga upp efter jul? Reinfeldt kanske!
3. Jag delar upp betalningen på 12 månader och betalar 516 kr i månaden plus ränta på 188 kr. Totalkostnaden för datorn, som sedan är min, skulle då bli 6488 kr.
Gissa vad jag valde!

Tack, käre regering för er fina gest. Nu kommer jag och mina barn att kunna fira en riktigt god jul. Vi vet ju att dessa pengar kommer att gå till goda ändamål. Ja, såsom att ytterligare sänka förmögenhetsskatten eller att betala de städerskor som ska städa era hus, när ni har fullt upp med att hitta bra privatskolor till era barn.

Häromkvällen hamnade jag av en händelse på vägen mellan Gasklockan och älven. Det vimlade av kaniner där. Ja, jag tror iallafall att det var kaniner.
De var mindre än hararna som vi har här hemma. Det var säkert 20-25 stycken, med olika teckning och färg. En var helt svart, medan andra skiftade i brunt och vitt.
Då P-O verkade lite tveksam till vad jag såg och hur många de egentligen var, så fick jag åka och hämta honom, för att han skulle se med egna ögon.

Nu har jag funderat på i flera dagar på om det verkligen kan ha varit vildkaniner. Har läst att de inte finns så långt norrut.
Hittade en gammal artikel om kaniner som släppts fria från en farm i Stockholm. Själv visste jag inte ens att man föder upp - och släpper ut- kaniner på samma sätt som minkar. Jag hoppas att så inte är fallet här. För hur ska de i så fall klara sig nu, när kylan kommer?
(kaninerna på bilden är mina, numer bortgångna, kaniner)

Utan vidare kommentarer vill jag bara påminna om vikten att vara uppmärksam.
Kolla brösten!
En vän har blivit drabbad.
Mina tankar går till henne.

Noterat på Biltema:

Oavsett hur mycket man har att bära, använder man inte de nya kundkorgarna på hjul. Hellre än att ses med en sådan, går man runt med slipmaskiner, navkapslar och torkarblad i famnen.

Ja, jag menar bokstavligt "man". Jag tittade noga och såg bara någon enstaka man med sådan vagn. Frugan gick då två steg bakom. Var det en ensam man som hade en korg med sig, så var det den gamla vanliga varianten, som man bär i handen.

Är det för att vagnarna är för låga för männen- fast alla män är ju inte 1.90- eller är de helt enkelt bara omanliga?

Läser på Aftonbladet om 3 ungdomar som mördat en 4:e efter en Halloweenfest. Som ett extra plus har de lagt till en länk, där man kan se bilder från det sovrum där hon mördades.

Har vi verkligen ett behov av att se det? Räcker det inte med att en ung kvinna är död?

Just nu känns allt lite tungt. Vet faktiskt inte varför.

Kanske är det årstiden, som gör allt lite mörkare.

Är inte på mitt bästa humör, vilket ungarna fått erfara ikväll.

Börjar väl tröttna på att bara ha det lugnt och skönt.

Skulle skriva om dagens största miss,
men nu började reprisen på "Fråga Olle".
Får inte alls till det då. :)