Idag fick jag veta att en av Kolumnens vänner jobbar i huset bredvid mig. Anledningen till att detta talades om för mig var att han och jag en gång i telefon funderade över vem "Stina" är. Han sa då:
"Jag kände en Stina XX en gång."
"Jaha!", sa jag. "Vi har en Stina XX på jobbet.
När jag hörde efter så var Stina XX naturligtvis samma Stina som en gång umgåtts med Kolumnen. Hon i sin tur var klasskompis med T, som är ytterligare en vän till Kolumnen och som numer jobbar i huset bredvid mig.
Det fick mig att fundera på tillfälligheter. En gång var jag i Lökken, Danmark.
Jag var nästan 18 år och året var 1987.
Jag och min kompis var där med hennes föräldrar. Vi bestämde oss för att gå ut.
På ett ställe träffar vi två killar. De heter Joel och Robert. Vi bestämmer oss för att gå ifrån stället. Killarna är lite fulla och får problem på vägen. Jag, som är lite berusad, stannar och plockar lite rabarber i en rabatt. Eftersom jag står på gångvägen till stället vi just lämnat, kommer det massa människor förbi mig, på väg in. Jag daskar varje förbipasserande med min rabarber och frågar om de är svenskar eller danskar. En kille säger:
"Jag är svensk. Jag kommer från Dals Ed"
Jag tycker det är kul, eftersom min mor en gång i tiden bodde fosterbarn i Dals Ed.
"Hon bodde hos Karin och Johan.", säger jag.
"Jaha!", sa han. "Vad hette de mer?"
"Ingen aning!", sa jag "Men de har en dotter som heter Solveig."
Okej, sa han och räckte fram handen. "Min mamma heter Solveig. Karin och Johan är alltså mina morföräldrar."
Snacka om att min mamma fick lång nos, när jag senare talade om att hennes fostermamma Karin lovat att ringa.

Jag hade en skitrolig helg i Lökken och fick mer än ett gott öga till Joel. Men vi sågs aldrig mer.
Nästan 15 år senare sitter jag på jobbet och hör mina jobbarkompisar, Jessica och Simone, prata om sin Thailandsresa. Jessica tog med sin kille Christer. Simone var singel så då fick Christers bästa vän Joel följa med. De nämnde i förbigående hans efternamn och jag började fundera. De visade bilder från resan. Jag tittade på denna Joel och såg inget som jag kände igen. Den här personen hade rakat huvud, men den Joel jag träffat hade en fin 80-talsfrilla. Men så kom det en bild där hans ögon var framträdande. Visst var det "min" Joel.
Jag berättade för Simone och hon blev eld och lågor. Hon ringde honom och frågade om han mindes helgen i Lökken och vem han träffade där. Han mindes både helgen och mig. (Ja, jag blev förvånad) Efter att det sammanträffandets bekräftats var de förstås tvugna att ordna så att vi träffades. Tyvärr slutade den kvällen precis som helgen i Lökken. Vi var skitfulla och blev ovänner.

Men det är lustigt att samma resa gav upphov till två sammanträffanden.

Häromdagen köpte jag ljus som såg ut som små stenar. De var inte dyra, men jag tyckte de var riktigt söta. Eftersom jag köpt nya utemöbler på framsidan huset, ställde jag ut ljusfatet där. Jag var helnöjd!
En halvtimme senare knackade min mamma på dörren. Vi stod och pratade ett par minuter, tills jag upptäcker att ljusfatet ser skrämmande tomt ut.
Under den lilla stunden som fatet stod ute, hade någon gått in på min uteplats och tagit 7 av 10 ljus. Jag blev helt galen och letade "sten" hela kvällen.
Min dotter fick en ny cykel i julklapp. Vi var flera som lade ihop till den. Hon har problem med att låsa den. Ja, inte för att det är något fel på låset, bara på hennes minne. Idag kom hon från skolan utan cykel. Jag ifrågasatte var cykeln var. Då erkänner hon att den blivit stulen från vår uteplats någon gång mellan lördag ch söndag. Hon hade inte vågat tala om det för mig.
Visst ska ungen låsa sin cykel. Inget tal om saken. Men jag blir så ledsen för att vissa människor missunnar andra att ha fint eller att äga fina saker.
Då jag inte sitter på en hög med pengar, blir detta en läxa som svider, eftersom hon får gå till och från skolan.

Det har varit virriga, förvirrade och jobbiga veckor. Jag kunde inte hålla mitt rökstopp, utan tog en och sedan en till. Barnen blev skitglada, eftersom jag nu måste föra över 200 kr till deras konto.
"100 kr var det va?", frågade jag den lilla sonen.
"Nä, 200 var det!"
"Skojar du? Det kan jag aldrig ha sagt!"
Han rusar in till sin bror.
"Visst var det 200 kr hon skulle betala om hon började röka igen?
Min store son lyfter blicken från skärmen och säger frågande:
"Va? Men... var det inte 1000?"
"Jag börjar asgarva och tar en cigg i ren frustration.
"In your dreams baby!"
Eftersom jag slagit vad med H på jobbet fick jag slänga upp pengar även till honom.
500 kr fattigare och lite skamsen anmälde jag mig dock till Midnattsloppet i augusti. Så snart jag börjar träna, måste jag sluta röka igen. Vi får se framöver hur det kommer att gå.
Man kan heja på mig. På "Grannskapet" kan man söka upp mig via mitt namn och trycka på "Heja".
*tigger och ber* Gå in och stötta mig.

Troligen var det inte bara sonens hjärna som blev utblåst av metangasen.
Jag har total hjärnsläpp igen och ingen motivation att skriva.
Men jag kommer väl tillbaka snart igen, antar jag.

Idag har jag varit på miljöutbildning och lärt mig "allt" om växthusgaser och annat matnyttigt. Sonen kom just in i rummet. Han skulle säga något, men det kom bort i den spontana reaktionen:
"Åh, fy fan vad det luktar!"
"Mmm" mumlade jag. "Det är metangaser."
"Nä, du bara snackar! Det är du... men du gör ju inte sånt, säger du!"
"Herregud, vad du gapar! Jag har bara släppt ut lite metangas. Det är en av sex växthusgaser. Fullständigt naturligt! Förresten vad skulle du säga?"
Han öppnar fönstret och snabbar sig ut ur rummet, samtidigt som han muttrar:
"Det försvann! Min hjärna är förgiftad! Gör aldrig om det där!"
Ha... *kom på nåt*... det funkar ju skitbra!
Vad gör man inte för en stund ensam framför datorn?

Idag för 30 år sedan blev min morbrors fru förklarad hjärndöd.
Hon var 27 år gammal och hade 2 veckor tidigare fått veta att hon hade leukemi. Hennes ordinarie läkare hade inte lyssnat på henne och blev sedan prickad för sin feldiagnos. Enligt honom led hon av järnbrist pga graviditet.
När hon dog var hon i 7:e månaden. Läkarna beslutade att förlösa henne och försöka klara barnet. På den tiden var det inte givet att klara så små barn.
Idag fyller min "lilla" kusin 30 år.
Grattis!

Inte mycket som händer här. Jag jobbar. Barnen och P-O festar. Ja, inte tillsammans. Men utan mig och jag slår vad om att de har skitkul. Dottern festar ju inte heller kom jag på. Hon är ju hos sin pappa. Vad jag än vill tro om det, så har hon nog ganska kul hon med. Jag har iallafall klarat min 41:e rökfria dag. Snart är antal dagar och kilon jag gått upp lika många. :)

Idag var det Vårrus-dags.
Jag tog mig runt på 29.11.
Den från jobbet som sprang fortast, sprang på 24 nånting.
Att springa fortare än det blir min utmaning för nästa år.
Den som vann loppet rusade runt på 14 minuter. Helt otroligt!
P-O vaktade dottern och filmade mig när jag närmade mig målet.
Det är lite roligt att se alla som sprang förbi mig.
Jag var för trött för att orka bry mig.
Solen sken och det var varmt!
När jag kom i mål började jag nysa.
Resten av kvällen har jag nyst och snytit mig om vartannat.
Troligen har ansträngningen utlöst en pollenallergi.
Ja, det är som jag sagt hela tiden:
Det är aldrig bra att röra sig för mycket!
Trots detta så sitter jag nu och läser om Midnattsloppet,
som går i Göteborg den 23/8.
Funderar allvarligt på att anmäla mig dit.
Har jag ingen utmaning som väntar är risken att jag slutar träna.

Igår hade jag lite ont i korsryggen. Jag gnällde en del och någon förbarmade sig och föreslog "Linnex". Det påminner om sån där salva som luktar starkt och som ger en hettande känsla. Jag fick låna det.
Två streck på ryggen med stiftet och sen vänta. Det stack och sved rejält. Det blev ordentligt varmt och området blev riktigt rött. När den värsta hettan lagt sig och det slutat svida, kändes det riktigt behagligt på ryggen.
När jag sedan sprungit min runda och "arbetat och värmt upp musklerna" så kändes det verkligen att medlet gjort nytta.
Efter duschen var jag lite ledbruten. Jag hade ont i både muskler och leder.
"Äh, va fan! Jag tar lite mirakelmedicin på de onda ställena på benen också!"
Jag tog "lite här och lite där" och lite till på ryggen.
Ett par minuter senare kändes det som om halva jag doppats i ett oljebad.
Det gjorde fruktansvärt ont på benen -som värsta brännskadorna.
Jag ställde mig flera gånger i duschen för att tvätta och spola benen med kallt vatten.
Samtalet jag hade med mig själv var inte lika klämkäckt som det varit en stund tidigare.
"Hur kan du vara så korkad? Du visste ju att det brände. Vaddå lite här och där? Du har ju tagit på hela benen. IDIOT!"
Jag försvarade mig själv, inför mig själv, med ett ynkligt:
"Hur skulle jag kunna veta det utan att testa..."
Jag fick linda benen i våta och kalla handdukar.
Jag satt nog en timme innan den värsta smärtan lagt sig.
Ja, jag antar att jag inte behöver komma med kloka råd till någon.
För ingen annan skulle väl göra nåt lika korkat!?

Bilder från en fotbollsmatch i vackraste vårblom och strålande sol.

Dottern på topp i väntan på avspark.

Det är viktigt att tacka sin motståndare.

Fast när de stora vann med ett mål över,

är frågan om det är så kul att tacka dem.

Sötast var Zero, 10 veckor.

Idag var det fotboll. Barn mot föräldrar.
Jag fegade förstås ur och var inte alls med.
Jag satt fint vid sidan av, medan min dotter spelade.
Jag tog fina bilder från matchen,
men tyvärr funkar det inte att lägga ut dem idag.
Jag får se om det går bättre imorgon.
Jag kanske var lite lat på förmiddagen,
men det tog jag igen ikväll.
Tog mig runt 5 km.
På onsdag är det Vårruset och det verkliga testet.
Kommer jag komma sist av tjejerna från jobbet?

Dottern ville att hennes kompis skulle få sova över. Jag sa nej.
Hon började då gråta och skrika, i hopp om att det skulle få mig att ändra mig.
Jag skällde lite, men orkade inte bry mig tillslut och satte igång att pyssla med annat.
Det fick henne att i ilska stänga in sig på sitt rum.
Jag lät henne vara. Efter en ganska lång stund kom hon ut med en teckning.
Hon lade den på bordet och gick in på sitt rum igen.
Hon hade ritat mig och sig själv. Över oss, bredvid solen, stod det:
"Mamma är den snälaste som fins"
Som utropstecken var det målat ett hjärta.
Jag öppnade dörren till hennes rum för att tacka för den fina teckningen.
Till min förvåning steg jag då in i ett städat rum.
Snacka om att byta strategi för att nå sina mål.
Tyvärr för henne hjälpte inte det heller.