Förutom ett benpass med grannen igår morse och en tur till affären med Rozie, tog jag det bara lugnt igår. Jag kom på att det inte alls är bra. Jag fick världens ångest. Tar man det lugnt hinner man ju grubbla över allt som bör göras och allt som inte borde ha gjorts.
Idag började jag dagen i samma trall. Låg på soffan och funderade på vad jag möjligtvis skulle orka ta mig för. Till slut tog jag mig i kragen och åkte upp till gymmet. Jag konditionstränade tills svetten sprutade.
Det hade önskad effekt. Kroppsligen är jag helt slut, men hjärnan är rensad.
"I can see clearly now, the rain is gone." Nice!

Så var julen över. Jag har jobbat hela helgen. Igår satte jag mig på vagnen hem och tänkte "Äntligen, nu kan man ta det lugnt ett tag!"
I nästa stund kommer jag på att det är nyår på onsdag. Då "måste" man ju göra något. Ja, om man inte är en helt misslyckad person alltså. Man ska antingen ordna världens fest eller blivit bjuden till en.
I skrivande stund kom jag på att jag faktiskt blev bjuden till ett par kompisar, men jag tackade nej. Jag har nämligen bestämt mig för att jag är en av de tråkiga och missanpassade. Därför kommer jag att sitta ensam på nyår!
Igen, kan man väl säga. Jag gjorde det förra året också. Men då fanns det skäl att jag inte kunde vara med min dåvararande "pojkvän". Det gör det väl i år också.
Nu har jag ingen pojkvän och heller ingen man. Inte heller har jag lust att stressa runt för den perfekta avslutningen på året. Det finns ju heller inte mycket att fira med att nytt år börjar. Jag fyller 40 under kommande år och det enda som är nåt att glädjas åt är mina 6 extra semesterdagar som trillar in den 1/1.

I fredags var det fest hemma hos P-O. Det var trevligt. En kille bjöd på vodka och Tsatziki och jag var inte nödbedd. Några svepte jag och avrundade kvällen med att titta djupt ner i soffkudden. Igår fick jag en bild skickad till mig med orden: "Den bilden kan du ju lägga ut på bloggen. Hehe!" Visst! Jag är inte den som är den.

Julafton var också trevlig. Jag jobbade på dagen och fick sedan skjuts hem av en jobbarkompis som bor här i krokarna. Jag fick alltså lite fri-tid innan vi skulle hem till mamma och avnjuta julmaten. Det har blivit som en tradition att vi spelar bort resten av kvällen. Så gjorde vi också igår. Mellanbarnet är dock inte så intresserad av familjespel. Han satt istället och fotade familjens geni, när hon funderade över vilket organ i kroppen som producerar adrenalin.

Brodern kunde tyvärr inte vara med oss igår. Men han var över med julklappar idag. Jag och sönerna, som tyvärr börjat snusa, fick ett gemensamt paket.
Snart är det ett nytt år!
Vem vet... det kanske funkar!

När man ändå har ägnat veckan åt att diskutera mitt "benproblem", kan vi ju ta upp det andra problemet som ständigt klagas på. Min höga panna. Jag skyller allt på mannen här nedan. Det är från honom jag ärvt den och -inte att förglömma- den stora näsan.
Jag kan alltså inte göra nåt åt det.
Jag kan bara vända mig till mannen ifråga och citera Bellman:
"Blott för din låga bär jag min plåga"

När jag letade efter mitt julkort nedan hittade jag ett kort på mig från augusti 1981.

Ni som även läser Kolumnen vet att W blev lite glad över julkortet jag skickade.
Jag blev först lite överraskad. Men när jag funderade över det, så inser jag ju att det egentligen är något som håller på att försvinna. Själv "hoppade jag över" de flesta julkorten i ett par år. Jag har några som jag måste skicka, men förutom dem så nöjde jag mig med jul-sms.

Annat var det innan datorn och mobilerna kom in i mitt liv. Då hade jag en hel cermoni runt detta med julkort. Korten valdes med stor omsorg och jag hade en "julkortslista". Nya bekantskaper fördes in och jag prickade noga av vem jag fick kort av. De som inte skickade til mig, fick inte något nästa år.

Julkorten medförde vissa bra saker. Bla. fick jag kontakt med min morfar via julkort. Jag hade aldrig träffat honom, men tog reda på vart han bodde och skickade envist julkort flera år i rad. Till slut bad han en bekant ta kontakt med mig och tala om att morfar ville träffa mig.

Iallafall... när jag såg W's inlägg insåg jag att man kan spride viss glädje med dessa kort. Därför måste man ju hålla kvar denna stenålderstradition. Precis som W skriver, så är det lite mer "på riktigt!"

Detta julkort fick jag av en vän 1986.
Oväntat, men ack så glädjande

Jag har tittat på en kjol ett längre tag.

När jag skulle köpa den fanns den inte i min storlek.

När jag hade sett den, fick jag plötsligt för mig att jag måste ha en kjol. Jag var i stan och kollade om den fanns i min storlek där. Men där fanns den inte alls. Den enda kjol jag hittade som dög kostade 600 kr.Men idag gick jag åter in i affären på torget. Då fanns den igen. Men idag hade jag egentligen inte råd. Visst var den var ganska billig, men när man lånat pengar av exmaken, kanske man ska lägga dem på viktigare saker.

Men... jag slog till iallafall. Jag måste ju ha något inför jul och den var det enda jag fastnat för. När jag kom hem fick jag se ett erbjudande från samma affär:

"Halva priset på en julklapp!"

Hela kvällen har jag grämt mig! Rozie tyckte att jag skulle lämna tillbaks den och sen köpa samma kjol. Men det kan jag inte med. Imorgon får jag låna pengar för att köpa något som är ännu dyrare, så att jag "tjänar" in pengarna som jag "förlorade" idag.

Fasiken... jag tycker att expediten kunde sagt att man som clubmedlem får hem ett erbjudande i dagarna om halva priset på en vara.

"Förlåtelse ändrar inte det förgångna,

men förstorar framtiden."

/ Paul Boese

Idag var jag inte frack på morgonen. Det känns som om jag har "nåt" som inte vill bryta ut, men som ändå kör slut på kroppen. Jag fick sjukanmäla mig och har tillbringat hela dagen i sängen och på soffan. Eftersom plånboken inte gillar sjukdagar, har jag lite ångest för att jag behövt vara hemma. Men jag ska vara frisk och kry i morgon bitti.

Igår hände det jag gruvat mig för. Det blev precis lika pinsamt som jag föreställt mig. Så himla dumt och så fruktansvärt omoget. Tur var väl dock att jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte tog vara på tillfället som gavs. Fast jag vet inte vad som var bäst. Jag försökte iallafall. Nån gång fattar väl även jag.

Helgen på jobbet ägnades mest åt julpynt. Krubban och granen kom på plats.

En av damerna tvivlade dock på vår förmåga när vi kom med granen.

Det var den fulaste gran hon sett.

"Men det är inte konstigt. Det är ju en plastgran.

När vi vecklat ut den och klätt den blir den fin!"

"Jaja!", sa hon med tvivlande min. "Det blir nog bra."

Sonen har återigen varit på vårdcentralen och fryst vårtor.
Han ringde mig på jobbet och bad mig snabba på med värktabletter,
för han hade väldigt ont.
Jag föreslog att han skulle gå över till Rozie,
för det skulle ta ett tag innan jag hann hem.
Rozie gav honom citodon och ipren med orden:
"När du tagit dem får du inte lov att dricka!"
Sonen såg lite skakad ut och frågade förskräckt:
"Inte ens vatten?"



Sonen tycker det är pinsamt att vi skrattar åt detta.
Men har anser sig ha gott försvar till att han inte hängde med.
Dels hade han väldigt ont.
Dels anser han att ingen normal människa sitter i ensamhet och dricker alkohol.

Nu är det konstaterat! Det är inte bra att träna!
När vi höll på att lyfta tyngder fram och tillbaks, märkte jag att det var väldigt trång mellan benpressen och skivstången bredvid. Men jag höll god min och sa inget.
När jag sedan med skakiga ben ska krångla mig ur benpressen, kör jag pannan rätt in i skivstången. Nu sitter jag med hemska bulan.

I söndags var vi i Ullared.
Jag har bara varit där en gång tidigare.
Men det var några timmar efter en operation i Falkenberg.
Jag minns inte så mycket av affären.
Bara att jag hade ont i bröstet efter narkosen.
Trots att jag var ganska tagen, handlade jag dock litegrand.
Inget av det har jag någonsin använt.
I söndags var jag övertygad om att jag inte skulle göra slut på mycket pengar.
Jag var också säker på att jag skulle klara av min handling på två timmar.
När de andra ville åka hem efter fyra timmar,
hade jag inte ens hunnit ner till undervåningen.
Men det var himla roligt!
Nästa gång ska jag ha minst åtta timmar på mig!
Fast det lär dröja. Det blev ganska dyrt!

På bussen hem från jobbet:
Jag sitter bredvid en yngre (yngre än mig alltså), söt tjej.
Hon pillar med sin ipod och lyssnar på vad det nu är som kommer ur en sån.
Jag pratar i telefon.
Plötsligt börjar det lukta död omkring mig.
Jag försöker prata och hålla andan samtidigt.
Jag försöker snegla snett bakom mig.
Kanske kunde jag få en skymt av pruttslusken.
Han kanske fattar vinken om jag ger honom onda ögat.
Men bakom sitter bara två popra damer.
Efter en stund försvinner lukten och jag kan andas igen.

Jag har haft en lång dag och ser fram mot en behaglig fortsatt hemresa.
Jag avslutar mitt samtal och lutar mig tillbaks.
Jag suckar och drar in...
Metangas. Också kallat fislukt eller skitdoft.
Men va fan! Jag kollar bak igen,
men inser att lukten kommer från tjejen bredvid.

Nu var det som om någon dragit ur butt-pluggen.
Hon släppte gas hela tiden.
Varje gång bussen stannade för att ta upp nya passagerare,
kom det in frisk luft och jag passade på att andas innan nästa attack kom.

Min enda tanke var:
"Hur kan en sån liten och söt tjej ge ifrån sig såna odörer?
En liten fundering fick jag också:
"Borde jag råda henne att gå på toaletten innan nästa bussresa?

Jag tycker nog att toatvång innan och fisförbud på resan borde vara obligatorisk!

Varför väljer svenska män strutsmetoden när de vill avsluta en relation?
Jag har inte haft väldigt många relationer, men jag tycker mig ändå ha märkt att män med utländsk härkomst har en rakare kommunikation vid uppbrott. Känner de att något är fel, eller om det inte utvecklas som de vill, säger de oftast det. Man får ta en del obehagliga sanningar, men då vet man iallafall vad man har att rätta sig efter. Man kan dessutom bemöta deras argument och kanske få svar på de frågor som uppbrottet ger. De är ofta inte rädda för en diskussion.

Svenska män däremot...
De älskar en, ända tills de plötsligt försvinner. De slutar att höra av sig. Är inte anträffbara någonstans. Ofta är man ju inte dummare än att man fattar vinken. Men man känner sig ganska liten och kränkt av ett sånt beteende. Var jag inte värd mer än så?
Man vet ingenting. Inte ens hur man ska bete sig om man råkar stiga in i samma affär som vederbörande. Ska jag hälsa eller bara låtsas som om jag inte känner honom?