Det tog två dagar för mig att hämta mig efter onsdagskvällen. Inte så mycket för baksmällan. Men för att jag fortfarande inte fattat att jag vid något tillfälle kunnat säga ja till att ha efterfest hos mig.
Vi lämnade parken lugnt och städat och väl hemkommen hasade jag mig till sängen.
2 minuter senare blir jag åter väckt till verkligheten av orden:
"De kommer till efterfesten nu!"
Snacka om förvirring!
"Men de kommer väl inte till mig?"
"Jo, du sa ju ja!
"Jag trodde frågan var om vi ville hänga med till en efterfest. Inte att jag skulle ha en!"
"Jo, det var tal om flera olika alternativ och du svarade ja på allt. Nu är efterfesten hos dig!"
"Men va fan! De är ju 20 år!"
Jag tror aldrig att dessa festprissar varit på en sämre efterfest!
Rozie ringer dagen efter och kräver "Kaffe, cigg och analys!"
Visst, det har blivit en del av det sen dess. Min nya regel är:
Om det inte är mormor som frågar, så ska du aldrig tacka ja till efterfest!
Idag känns det dock som allt fallit på plats och livet åter är tillbaka i sin ganska tråkiga, men ack så trygga, gilla gång!