Jag har funderat lite på detta med stödet för folket och frihetskämparna i Burma.
Vem ser där om jag springer runt i en röd tröja här?
Det måste ju finnas andra sätt att protestera på!?
På Amnesty uppmanar de folk att skicka vykort med blommotiv till den burmesiska generalen Than Shwe. Låt oss göra det!
Orkar man inte köpa vykort kan man gå in på Expressen och få en annan lösning där.

I fredags var det 5-kamp på Liseberg.

Lite i kallaste och blåsigaste laget.
Men vi rådde bot på det genom att börja med en Irish coffee.
Jag ville från början nöja mig med att bara heja på de andra. Jag visste ju att jag skulle förlora. Men jag är glad att jag ändå var med. Jag kom på 4:e plats och P-O delade femte och sista platsen med en (annan) tjej.
Senare på kvällen hamnade vi på Valand och dansade. Jag gick i höga klackar hela kvällen och har inte kunnat gå i annat än tofflor sedan dess.
Tre av oss hamnade på bild på efterfesten.com.

Vi har faktiskt lyckats hålla vårt förhållande hemligt i 10 månader.
De få utvalda som redan från början visste om det, har lyckats bevara hemligheten.
I fredags kom det dock fram en tjej till P-O och frågade om det var något mellan oss.
Han svarade: "Ja, vi är ihop."
"Jaha!", sa hon. "Har ni sex också?"
Vad svarar man på det?
"Nej, vi är ihop, men leker bara i sandlådan tillsammans!"

Fick bakläxa på sömnaden. Fick sprätta och sy om alltihopa.
Inte nog med att hon klagade på längden på byxorna. Hon gjorde det med sina nya glasögon på näsan, så det kändes som om jag satt på syslöjden, med arga fröken hängades över axlarna.

Jag ska lägga upp mina byxor. För enkelhets skull tar jag på dem ut och in.
Lille sonen kommer förbi och säger lite försiktigt:
"Du har tagit på dem åt fel håll."
Store sonen kommer samtidigt ut ur sitt rum och kommenterar i förbifarten:
Döö... du har tagit på dem fel.
Jag står och pillar med mina byxben och mumlar:
"Ja, jag vet att de är ut och in."
Sönerna tittar på varandra och kläcker följande:
"Fan, va IQ-befriat."
"Aah... fattar du, eller?"
Som mor kan jag bara tycka att det är trevligt när de är överens.

På cirkusen vi var på i fredags, hade de tre kameler, som visades upp och som skulle göra "konster". Ja, förutom att gå runt, skulle de lägga sig ner så att en häst kunde hoppa mellan deras pucklar. I pausen kunde de barn som ville (mao hade råd att betala) rida på kamelerna inne i manegen.

Jag blev illa berörd å kamelernas vägnar.
Jag kan förstå att man hade kameler och andra djur på cirkusar förr. Då var det exotiskt och få förunnat att se. Nu kan man se dem på tv, i djurparker och på resor till deras naturliga trakter.
De hör inte hemma på en liten cirkus, i en pyttemanege, med snoriga ungar ridandes på dem.
Nästa gång ska jag kolla upp cirkusens program, innan jag går dit.

Till P-O: Jag rörde ihop det lite. Men även en dromedar tillhör kamelsläktet och cigarrettmärket Camel har en dromedar som logga. Därför trodde jag att det var tvärtom med pucklarna. Men så här det det ut egentligen:

Bilden är hittad på www.camelphotos.com

"Ibland säger du så söta saker. Tänkte skriva om en gullig sak du sa igår."
"Ja, jag vet! Du skulle skriva det jag sa om att vi är varandras motsatser, men att vi ändå hör ihop. Som yin o yang. Det tyckte du va gulligt va?!"
"Öööh, ja, det tyckte jag!"
Nu sitter jag här och funderar på om han sa det för att han menade det eller om han bara har ett helt förråd av gulligheter att smöra mig med. För han kan verkligen leverera!

Sonen piercade tungan idag.
Han klarade det bra. Blev bara lite yr en stund efteråt.
Sen förklarade han att han måste ha spenatsoppa och isglass.
Så det fick det bli.
Själv funderar jag på en piercing till.

Mormors present till sitt barnbarn, var att bjuda oss alla på cirkus idag.

Ibland är jag ganska bakom.
När det gäller Facebook är jag väldigt korkad.
Jag fattar nämligen ingenting.
Tycker bara det ser trist och tråkigt ut.
Har sökt litegrand, men begriper inte det roliga.
Kan det vara åldern tro?

Jag har hållt mitt löfte och aldrig tagit på mig såna, förutom den gången på fyllan då.
Idag står det i DN att svenskarna har fått Foppa-toffelbaksmälla. De orkar inte köpa skor längre. Sorry, jag vill inte verka skadeglad på nåt vis, men...
Vad var det jag sa? Jag visste att de där fula sakerna inte kunde dra med sig annat än elände. Fattar ni vilken katastrof det kommer att innebära i vinter?
Vårdköerna på kirurgen kommer att vara gôrlånga. De stackars pensionärerna kommer inte att få sina höftledsfrakturer åtgärdade, pga av alla förfrusna Foppa-toffeltår.
Skulle det ändå vara som så att den stackars gumman hamnar på operationsbordet, så riskerar hon ändå döden. Det är ju ett redan känt faktum att foppa-toffeln framkallar statisk elektricitet, som i sin tur orsakar kortslutning i apparaturen. Hur stor är inte risken när nästan all sjukvårdspersonal går med dessa tofflor? Jo, jag såg det själv i somras när dottern bröt armen.
Nä... låt oss gå samman och med gemensam kraft försöka få bort detta jävulens skodon från våra nära och käras fötter.
Hittade idag en blogg som är skapt av likasinnade. Där kan man även köpa snygga och inspirerande tröjor.

En vän har diabetes och just nu är det mycket blodsockermätande.
Frågor som uppkommer då är typ:
"Varför steg det så kraftigt när jag åt soppan? Det var ju okej på förmiddagen?"
"Imorse var det ett helt okej värde, trots choklad igår."
Jag, undersköterskan med noll koll på matens betydelse för hälsan, började också fundera.
För visst låter det konstigt ibland.
Pratade med en dietist på jobbet som hade en del kloka råd.
Ett var att man skulle kolla in GI-metoden.
Jag vidarebefodrade detta till min vän, men blev själv lite nyfiken.
Sökte lite på nätet och hittade denna tabell. Den ställer verkligen till det i mitt huvud.
För att ta ett exempel så skulle det vara bättre att ta sötad yoghurt med frukt,
än att ta naturell yoghurt.
Dagens fråga blev hur man kommer fram till ett livsmedels GI-värde.
Hittade ett förklaring på Wikipedia, som minst kräver högskole-examen.
För att göra saken ännu lite värre så har andra faktorer påverkan på det Glykemiska indexet. Bla ytan mot omgivningen, graden av förklistring, osv, osv.
Jag blir matt och är ganska glad att jag kan äta min schweizernöt utan vidare funderingar!

Tänk att det kan vara så enkelt.
"Jag har också varit dum!
Jag vet att det har tagit tid, men jag vill be om ursäkt!"
"Jaha... men gjorde du inte det igår?"
"Va? Gjorde jag? Nää??"
"Jo, du vet... när du... vi..."
"Jasså då! Nej, men då hade vi ju sex!"
"Ja?!"

Det var faktiskt ganska kul. Även för oss vuxna.
Mest kul var denna rutschkana.
Synen när ex-mannen knappt kommer upp är oförglömlig.
Minst kul var att man inte fick göra sina egna glassar
- vilket de lovar på sin hemsida.
Barnen var nöjda och väldigt trötta när vi väl åkte hem.

Idag fyller min dotter 8 år.
Snart ska alla bege oss till "Lek och Buslandet",där hon ska ha sitt kalas.
Vi får se om jag tycker att detta kalaset blir en bättre upplevelse, än förra årets på McDonald's. Det verkar ju iallafall himla kul om man läser på nätet.

"Varsegod! Dörren är där! Du kan gå!"
Jag gick.
Arg och ledsen!
Han var kvar.
Han var lika arg.
Kanske lite ledsen också.
Jag åkte hem.

Idag sågs vi.
Inte för att vi ville,
bara för att vi var tvugna.
Läget var spänt och lite förvirrat.

Tanken slår mig under dagen.
Tänk om något hade hänt under de timmar vi var åtskilda.
Då skulle någon av oss varit tvungen att leva med det.
Då skulle man gå där med allt det som inte blev sagt och
fundera på allt som sades istället.

Ens sista minne skulle vara den arga, kalla känslan.
Man skulle aldrig riktigt få bort den.
Tänk vad man då skulle längta efter den varma kramen och närheten.
Det som man aldrig kan få då.

Tänk om vi kunde lova varandra att aldrig skiljas som ovänner igen!

Tandläkaren hade inte lagat hålet på fel sätt. Det fanns inget hål. Allt såg fint ut. Värken beror troligen på att nerven i käken blev skadad när han drog visdomstanden. På det finns ingen bot. Jag får leva med smärtan och 3 Ipren om dagen i resten av mitt liv. Roligare besked finns det ju att få.
Men tandhygenisten påbörjade det oändliga arbetet att ta bort tandsten. Jag har inte varit en flitig tandläkarbesökare och ser ut därefter i munnen. Jag ska tillbaka i morgon och ta bort resten, plus att jag ska få en lektion i tandvett.
Anar redan vad hon ska säga:"Ingen rökning, inget godis, mat på regelbundna tider. Att använda tandråd, tandpetare och tugga flourtabletter."
Flourtabletter har jag, så det är en baggis.

Jag börjar få lite fjärilar i magen!
Jag ska vara hos tandläkaren imorgon bitti.
De har skickat en kallelse och det var i grevens tid!
Jag har haft en helvetisk tandvärk sen i juni förra året.
Det var då jag drog visdomstanden.
Han passade på att fixa till en annan tand då.
Jag fick det typ på köpet. Hålet var litet och det lagades i ett kick.
Allt medan han ändå väntade på den upptagna sköteskan.
Men när smärtan efter dragningen avtog, tog en annan värk över.
Jag har ätit tre Ipren om dagen sedan dess.
Vi får hoppas att det är fel på tanden han fixade till
och att det inte beror på den borttagna visdomstanden.

Vi har sorg i huset.
Inatt ringde barnens pappa och berättade att deras hund var död.
Det konstiga var att dottern igår kväll satt och ritade en teckning till hunden.
Jag har aldrig sett att hon gjort det innan.
Hon gjorde det dessutom under samma tid som hunden låg på sitt yttersta.










Jag med Victor 2003

Jag gjorde som jag sa. Jag höll tyst.
Men lyssnade intresserat när man berättade om det nya inköpet.
"Det blev en Saab. Årsmodell -96. Turbomotor och färddator. Jättefin!"
"Åh!", sa P-O imponerat. "Vad är en färddator?"
"Jo, det är den som talar om hur mycket bensin bilen drar när man kör på ett visst sätt och i en viss hastighet. Det är jättebra, för då kan man ju anpassa körningen. Man vill ju inte att bilen ska dra 1 liter milen. Hehe!"
"Nej", sa Hedvig. "Men vad drar bilen?"
"Den drar 0,7. Inte alls mycket."
Hedvig ser mycket tveksam ut och kan inte låta bli att fråga:
"Drar den verkligen så lite?"
Då gick jag.
Men jag lovar, jag ska vara tyst den dagen också, när han inser att en Saab drar mellan 0,9 och 1,0 liter/mil. Ett bra tips till andra, som inte är lika tvärsäkra på saker och ting som ovan nämnda man, är att gå in på bilprovningen och kolla fakta om olika bilar. Om inte annat kan det vara bra att veta vad man pratar om.

Nötcreme är gott!
Tack!

För 7 år sedan åkte mormor, mamma och mina två kvarvarande morbröder till Tjeckien. Jag minns inte riktigt anledningen till att de var där, men de träffade iallafall mormors syskon med familjer.
Min mamma och hennes bröder är som syskon är mest. De kan aldrig hålla sams långa stunder. Andra kanske växer ifrån sånt, de gör det aldrig. Ibland är de riktigt barnsliga i sin strävan att vara den som vinner mormors gunst. Tex avskyr min mormor att man dricker alkohol. I Tjeckien är det dock inte så vanligt. Man bjuds på både "pivo" och supar titt som tätt. Då skvallrade dessa 50-åringar på varandra.
"Såg du inte att...?"
"Ska du säga som...!"
De åkte därifrån som värsta ovänner. Men innan de åkte hann de hälsa på min morfars syster. Morfar var en grym man, som ingen i familjen riktigt vill kännas vid. Allra minst hans barn. Men hans syster och hennes man är som folk är mest. De släktforskar och de ville ha lite hjälp med att fylla i släkträdet på den svenska sidan.
En av mina morbröder åtog sig uppgiften. Han fick en kopia på släkträdet och en del bilder.
Igår kom mamma och dumpade av det på mig.
"Kan inte du, som kan så bra engelska, fixa detta? De undrar nog vart vi tog vägen. Det har ju ändå gått 7 år."
Nu sitter jag alltså här och kan inte sluta titta på bilden av min morfars föräldrar på deras bröllpsdag- de gifte sig exakt på dagen 90 år före min äldste sons födelse.
Jag fascineras också av att jag är släkt med Jan, som föddes 1608.
Samtidigt undrar jag hur sjutton han kan vara son till Petr, som dog 1599. Det måste varit lite fel i kyrkböckerna. Eller?

Idag ställde jag till det rejält.
En tjej på jobbet kom och berättade att hon och hennes kille skulle köpa bil.
En Ford Mondeo. Den var fin och lät bra.
De hade varit hemma hos bilhandlaren, som egentligen har en riktig firma, men som nu tydligen flyttat hem försäljningen. Han verkade ha massor av pengar, för han hade ett stort fint hus, som man kan se från vägen.
Jag fattade direkt vilken bilhandlare det var, eftersom en fd. "vän" bor granne med honom. Jag sa till tjejen att jag skulle akta mig för att köpa bil av den personen. Jag har hört skumma saker om honom och jag tror inte att den personen är rolig att ha och göra med om det skulle vara som så att man inte är nöjd med köpet.
Genast ringde hon sin kille, som kom för att höra vad jag hade att säga.
Jag berättade för honom det lilla jag visste, men poängterade att jag inte vet så mycket om mannens bilaffärer.
Pojkvännen förklarade för mig att alla bilhandlare är skumma och han ansåg att jag bara hade lösa rykten att komma med. Det är iof sant, men jag bad honom kolla upp bilhandlaren och att de skulle ta det säkra före det osäkra och lämna in bilen hos "Motormännen" för en koll.
"Jag har en känsla av att det kan vara svårt att komma i efterhand och påtala dolda fel."
"Dolda fel?"
"Ja, såna man inte ser vid första påseendet. Man kan missa saker fast man är duktig på bilar. Hos "Motormännen" gör de en grundlig koll och jag anser att det är värt pengarna."
Jag gick tom så långt att jag sms:ade min fd. "vän", för att han ev skulle komma med bra argument, för att få dem att avstå köpet. Tyvärr svarade han inte.
Istället fick jag arbeta med en tjej som var ledsen för att hon och pojkvännen tjafsade om bilköpet hela dagen. Hon ville inte köpa, han ville det.
Själv gick jag med dåligt samvete för att det blev så fel, när jag bara ville väl.
Tillslut kom jag på det. På fredag är de båda lediga. Då ska de få låna min bil och åka runt för att titta på fler bilar i lugn och ro. När de väl hittar en, ska jag låta förnuftet tala och inte säga annat än grattis.

En gång var 8:e vecka jobbar jag 8-21 istället för 12-21.
Då det händer så sällan, missar jag det lätt. Vilket jag gjorde igår.
De ringde vid 8.30 och frågade efter mig.
Jag rusade upp i all hast, men sansade mig efter en stund.
Läget var under kontroll. Jag skulle kunna vara på jobbet inom en kvart.
Trodde jag till det fasansfulla ögonblicket då jag inser att mina linser är spårlöst borta.
Regel nummer ett i det huset är nämligen:
Lämna inte småsaker framme, för kattrackarn leker bort dem.
Tyvärr hade jag glömt den regeln.
PANIK!
Jag letade och skällde om vartannat. Han sa inte mycket.
Jag fick bara bara ljudliga suckar och himlande med ögonen till svar.
Men när jag började krypa runt på golvet och skrek, "Var la jag den?",
sa han trött:
"Nu tycker jag att du är lite väl desperat.
Det fattar du väl att man inte kan plocka upp den gamla?
Den är ju helt intorkad."
"Vafan ska jag göra då?"
Tillslut kom jag iväg.
Stan är folktom den tiden på dygnet och jag lyckades köra till jobbet med lånad lins.
Jag såg konturerna av bilar och människor, men inga detaljer.
Den värsta morgonen på länge!