Förutom ett benpass med grannen igår morse och en tur till affären med Rozie, tog jag det bara lugnt igår. Jag kom på att det inte alls är bra. Jag fick världens ångest. Tar man det lugnt hinner man ju grubbla över allt som bör göras och allt som inte borde ha gjorts.
Idag började jag dagen i samma trall. Låg på soffan och funderade på vad jag möjligtvis skulle orka ta mig för. Till slut tog jag mig i kragen och åkte upp till gymmet. Jag konditionstränade tills svetten sprutade.
Det hade önskad effekt. Kroppsligen är jag helt slut, men hjärnan är rensad.
"I can see clearly now, the rain is gone." Nice!

Så var julen över. Jag har jobbat hela helgen. Igår satte jag mig på vagnen hem och tänkte "Äntligen, nu kan man ta det lugnt ett tag!"
I nästa stund kommer jag på att det är nyår på onsdag. Då "måste" man ju göra något. Ja, om man inte är en helt misslyckad person alltså. Man ska antingen ordna världens fest eller blivit bjuden till en.
I skrivande stund kom jag på att jag faktiskt blev bjuden till ett par kompisar, men jag tackade nej. Jag har nämligen bestämt mig för att jag är en av de tråkiga och missanpassade. Därför kommer jag att sitta ensam på nyår!
Igen, kan man väl säga. Jag gjorde det förra året också. Men då fanns det skäl att jag inte kunde vara med min dåvararande "pojkvän". Det gör det väl i år också.
Nu har jag ingen pojkvän och heller ingen man. Inte heller har jag lust att stressa runt för den perfekta avslutningen på året. Det finns ju heller inte mycket att fira med att nytt år börjar. Jag fyller 40 under kommande år och det enda som är nåt att glädjas åt är mina 6 extra semesterdagar som trillar in den 1/1.

I fredags var det fest hemma hos P-O. Det var trevligt. En kille bjöd på vodka och Tsatziki och jag var inte nödbedd. Några svepte jag och avrundade kvällen med att titta djupt ner i soffkudden. Igår fick jag en bild skickad till mig med orden: "Den bilden kan du ju lägga ut på bloggen. Hehe!" Visst! Jag är inte den som är den.

Julafton var också trevlig. Jag jobbade på dagen och fick sedan skjuts hem av en jobbarkompis som bor här i krokarna. Jag fick alltså lite fri-tid innan vi skulle hem till mamma och avnjuta julmaten. Det har blivit som en tradition att vi spelar bort resten av kvällen. Så gjorde vi också igår. Mellanbarnet är dock inte så intresserad av familjespel. Han satt istället och fotade familjens geni, när hon funderade över vilket organ i kroppen som producerar adrenalin.

Brodern kunde tyvärr inte vara med oss igår. Men han var över med julklappar idag. Jag och sönerna, som tyvärr börjat snusa, fick ett gemensamt paket.
Snart är det ett nytt år!
Vem vet... det kanske funkar!

När man ändå har ägnat veckan åt att diskutera mitt "benproblem", kan vi ju ta upp det andra problemet som ständigt klagas på. Min höga panna. Jag skyller allt på mannen här nedan. Det är från honom jag ärvt den och -inte att förglömma- den stora näsan.
Jag kan alltså inte göra nåt åt det.
Jag kan bara vända mig till mannen ifråga och citera Bellman:
"Blott för din låga bär jag min plåga"

När jag letade efter mitt julkort nedan hittade jag ett kort på mig från augusti 1981.

Ni som även läser Kolumnen vet att W blev lite glad över julkortet jag skickade.
Jag blev först lite överraskad. Men när jag funderade över det, så inser jag ju att det egentligen är något som håller på att försvinna. Själv "hoppade jag över" de flesta julkorten i ett par år. Jag har några som jag måste skicka, men förutom dem så nöjde jag mig med jul-sms.

Annat var det innan datorn och mobilerna kom in i mitt liv. Då hade jag en hel cermoni runt detta med julkort. Korten valdes med stor omsorg och jag hade en "julkortslista". Nya bekantskaper fördes in och jag prickade noga av vem jag fick kort av. De som inte skickade til mig, fick inte något nästa år.

Julkorten medförde vissa bra saker. Bla. fick jag kontakt med min morfar via julkort. Jag hade aldrig träffat honom, men tog reda på vart han bodde och skickade envist julkort flera år i rad. Till slut bad han en bekant ta kontakt med mig och tala om att morfar ville träffa mig.

Iallafall... när jag såg W's inlägg insåg jag att man kan spride viss glädje med dessa kort. Därför måste man ju hålla kvar denna stenålderstradition. Precis som W skriver, så är det lite mer "på riktigt!"

Detta julkort fick jag av en vän 1986.
Oväntat, men ack så glädjande

Jag har tittat på en kjol ett längre tag.

När jag skulle köpa den fanns den inte i min storlek.

När jag hade sett den, fick jag plötsligt för mig att jag måste ha en kjol. Jag var i stan och kollade om den fanns i min storlek där. Men där fanns den inte alls. Den enda kjol jag hittade som dög kostade 600 kr.Men idag gick jag åter in i affären på torget. Då fanns den igen. Men idag hade jag egentligen inte råd. Visst var den var ganska billig, men när man lånat pengar av exmaken, kanske man ska lägga dem på viktigare saker.

Men... jag slog till iallafall. Jag måste ju ha något inför jul och den var det enda jag fastnat för. När jag kom hem fick jag se ett erbjudande från samma affär:

"Halva priset på en julklapp!"

Hela kvällen har jag grämt mig! Rozie tyckte att jag skulle lämna tillbaks den och sen köpa samma kjol. Men det kan jag inte med. Imorgon får jag låna pengar för att köpa något som är ännu dyrare, så att jag "tjänar" in pengarna som jag "förlorade" idag.

Fasiken... jag tycker att expediten kunde sagt att man som clubmedlem får hem ett erbjudande i dagarna om halva priset på en vara.

"Förlåtelse ändrar inte det förgångna,

men förstorar framtiden."

/ Paul Boese

Idag var jag inte frack på morgonen. Det känns som om jag har "nåt" som inte vill bryta ut, men som ändå kör slut på kroppen. Jag fick sjukanmäla mig och har tillbringat hela dagen i sängen och på soffan. Eftersom plånboken inte gillar sjukdagar, har jag lite ångest för att jag behövt vara hemma. Men jag ska vara frisk och kry i morgon bitti.

Igår hände det jag gruvat mig för. Det blev precis lika pinsamt som jag föreställt mig. Så himla dumt och så fruktansvärt omoget. Tur var väl dock att jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte tog vara på tillfället som gavs. Fast jag vet inte vad som var bäst. Jag försökte iallafall. Nån gång fattar väl även jag.

Helgen på jobbet ägnades mest åt julpynt. Krubban och granen kom på plats.

En av damerna tvivlade dock på vår förmåga när vi kom med granen.

Det var den fulaste gran hon sett.

"Men det är inte konstigt. Det är ju en plastgran.

När vi vecklat ut den och klätt den blir den fin!"

"Jaja!", sa hon med tvivlande min. "Det blir nog bra."

Sonen har återigen varit på vårdcentralen och fryst vårtor.
Han ringde mig på jobbet och bad mig snabba på med värktabletter,
för han hade väldigt ont.
Jag föreslog att han skulle gå över till Rozie,
för det skulle ta ett tag innan jag hann hem.
Rozie gav honom citodon och ipren med orden:
"När du tagit dem får du inte lov att dricka!"
Sonen såg lite skakad ut och frågade förskräckt:
"Inte ens vatten?"



Sonen tycker det är pinsamt att vi skrattar åt detta.
Men har anser sig ha gott försvar till att han inte hängde med.
Dels hade han väldigt ont.
Dels anser han att ingen normal människa sitter i ensamhet och dricker alkohol.

Nu är det konstaterat! Det är inte bra att träna!
När vi höll på att lyfta tyngder fram och tillbaks, märkte jag att det var väldigt trång mellan benpressen och skivstången bredvid. Men jag höll god min och sa inget.
När jag sedan med skakiga ben ska krångla mig ur benpressen, kör jag pannan rätt in i skivstången. Nu sitter jag med hemska bulan.

I söndags var vi i Ullared.
Jag har bara varit där en gång tidigare.
Men det var några timmar efter en operation i Falkenberg.
Jag minns inte så mycket av affären.
Bara att jag hade ont i bröstet efter narkosen.
Trots att jag var ganska tagen, handlade jag dock litegrand.
Inget av det har jag någonsin använt.
I söndags var jag övertygad om att jag inte skulle göra slut på mycket pengar.
Jag var också säker på att jag skulle klara av min handling på två timmar.
När de andra ville åka hem efter fyra timmar,
hade jag inte ens hunnit ner till undervåningen.
Men det var himla roligt!
Nästa gång ska jag ha minst åtta timmar på mig!
Fast det lär dröja. Det blev ganska dyrt!

På bussen hem från jobbet:
Jag sitter bredvid en yngre (yngre än mig alltså), söt tjej.
Hon pillar med sin ipod och lyssnar på vad det nu är som kommer ur en sån.
Jag pratar i telefon.
Plötsligt börjar det lukta död omkring mig.
Jag försöker prata och hålla andan samtidigt.
Jag försöker snegla snett bakom mig.
Kanske kunde jag få en skymt av pruttslusken.
Han kanske fattar vinken om jag ger honom onda ögat.
Men bakom sitter bara två popra damer.
Efter en stund försvinner lukten och jag kan andas igen.

Jag har haft en lång dag och ser fram mot en behaglig fortsatt hemresa.
Jag avslutar mitt samtal och lutar mig tillbaks.
Jag suckar och drar in...
Metangas. Också kallat fislukt eller skitdoft.
Men va fan! Jag kollar bak igen,
men inser att lukten kommer från tjejen bredvid.

Nu var det som om någon dragit ur butt-pluggen.
Hon släppte gas hela tiden.
Varje gång bussen stannade för att ta upp nya passagerare,
kom det in frisk luft och jag passade på att andas innan nästa attack kom.

Min enda tanke var:
"Hur kan en sån liten och söt tjej ge ifrån sig såna odörer?
En liten fundering fick jag också:
"Borde jag råda henne att gå på toaletten innan nästa bussresa?

Jag tycker nog att toatvång innan och fisförbud på resan borde vara obligatorisk!

Varför väljer svenska män strutsmetoden när de vill avsluta en relation?
Jag har inte haft väldigt många relationer, men jag tycker mig ändå ha märkt att män med utländsk härkomst har en rakare kommunikation vid uppbrott. Känner de att något är fel, eller om det inte utvecklas som de vill, säger de oftast det. Man får ta en del obehagliga sanningar, men då vet man iallafall vad man har att rätta sig efter. Man kan dessutom bemöta deras argument och kanske få svar på de frågor som uppbrottet ger. De är ofta inte rädda för en diskussion.

Svenska män däremot...
De älskar en, ända tills de plötsligt försvinner. De slutar att höra av sig. Är inte anträffbara någonstans. Ofta är man ju inte dummare än att man fattar vinken. Men man känner sig ganska liten och kränkt av ett sånt beteende. Var jag inte värd mer än så?
Man vet ingenting. Inte ens hur man ska bete sig om man råkar stiga in i samma affär som vederbörande. Ska jag hälsa eller bara låtsas som om jag inte känner honom?

Både jag och dottern hade tandläkartid kl 8 på morgonen. Jag jobbar kvällen idag och börjar inte förrän 12. Dessutom har jag som av en händelse fått låna grannens fina bil. Allt var ordnat och jag steg upp i arla morgonstund. Då ringer tandläkaren återbud! Hade det inte varit för dem hade jag kunnat sova i minst tre timmar till. *surar* Nu står valet mellan att lägga sig igen eller att putsa fönsterna. Gissa vad jag väljer! :)

Det kan inte hjälpas.

Ibland poppar det bara upp.

Visst är han gullig?

I miss him!

Idag skulle alla föräldrar hjälpa till borta vid fotbollscupen. Rozie ställde upp som vikarierande mamma. Vi hade planerat att hon skulle sälja som bara den bakom nåt stånd. Det är ju typ hennes grej. Tyvärr var ståndet redan uppbokat av ivrigare mammor. Rozie blev tilldelad en städvagn och hänvisades till toaletterna. Behöver jag nämna att jag blev beodrad att komma fortare än kvickt?

Att städa omklädningsrum som belamras av fotbollsspelande 10-åringar är dock inget vidare. De kan kanske hitta mål, men de kan inte sikta rätt när de ska kissa. (Gäller väl iof för de flesta män.) Vi fick väja för fotbollar och ungar hela tiden. Samtidigt som ljuset i korridoren släcktes 30 ggr/minut. Hjälpte det att en mamma fick ett frispel och skrek ut vilka regler som gällde? Knappast! Jag minns städerskan i skolan. Hon var alltid sur och jag fattade aldrig varför. Nu vet jag!

Det blev en lagom bra avslutning på en skitjobbig helg. Jag känner av att jag jobbat mycket och att situationen på jobbet är i mesta laget. Nu ska jag vara ledig i 2 dagar. Helt underbart!

I måndags (den 17:e !!!) hade min ena granne julpyntat sitt hem. Ljusslingor och julgardiner hängde uppe. Idag har jag sett flera adventsstakar uppe. Jag började fundera på om advent infaller tidigt i år. Lite lätt stressad blev jag.
Är det denna helgen?
Inga fönster är putsade och jag har för ovanlighetens skull ingen koll på stakarna. Efter en titt i almanackan ser jag att advent iof infaller i november, men det är iallafall sista helgen. Varför i hela friden börjar folk så tidigt?
Det kommer bli precis som med musten. Julen kan man ha året om. Trist!

Det gör så jäkla ont när man har träningsvärk!
Jag kan inte gå i trappor och jag har svårt att sätta mig på en stol.
Jag behöver tänka mig för innan jag går på buss och spårvagn.
Jag ställer mig sist så jag inte behöver ha någon som stressar mig bakifrån, när jag tar steg för steg i bästa försök att inte använda lårmusklerna. Jag vet i katten om det är värt det. Jag kanske ska börja virka istället!

Jag brukar träna tillsammans med grannen.
Idag frågade han om jag skulle överge tantmaskinerna och hänga med in i det "riktiga" gymmet.
"Nja... jag tror att jag ska..."
"Det hade varit kul om du gjorde det!"
"Okej då!", sa jag med riktigt liten röst.
Jag har provat att träna armar därinne en gång förut, tillsammans med han och hans fru.
Båda dessa är hurtfriska människor, som tar en del vikter på stången. Själv nöjer jag mig med enbart stång. Det kunde ju varit lite kul, men det är tyvärr bara pinsamt.

Idag skulle vi träna ben. Det gick ganska bra. Grannen började snällt. Men efter en stund började han pusha mig. "Kom igen! Tänk på sommarbenen!"
Ibland känns det lite underligt. Jag tyckte att lite gynstolskänsla infann sig i benpressen. Samtidigt står grannen över mig och hejar på:
"Bra! Kom igen då! Bättre kan du! Glöm inte att andas! Andas in... andas ut!"
Fattas bara lustgasmasken som brukar komma fram i det läget.

Nu kan man konstatera en sak iallafall.
Som nydumpad har man inte mycket att göra.
Därför kan jag sitta vid min dator och irritera mig över saker, som vissa kanske skulle kalla petitesser. För mig är det verkliga irritationsobjekt.

Som alla vet nu skapade jag ett konto på MP häromdagen. Jag tycker dock att 179 kr är lite för mycket att lägga på att ragga karlar. Men jag kunde ju testa på de 3 gratisdagarna.
Jag försökte lägga in en profilbild. Den ska vara si och så stor. De godkänner nämligen inte annat än kvalité. Det skall dessutom bara vara en ansiktsbild. Kruxet var bara att de har en konstig beskärning på bilderna, så de jag lade in förvred mitt ansikte knäppt. Jag såg alltså värre ut än vanligt. Jag försökte två gånger. Båda gångerna likadant. Då testade jag en bild där jag sitter längre från kameran. Den godkändes inte, för då kunde den lilla, lilla bysten anas.
Jag lade då ner tanken på profilbild.

I min presentation hade jag skrivit länken till min hemsida. Imorse fick jag ett mail där jag informerades om att det var förbjudet. I reglerna står det dessutom:
"För att du ska kunna känna dig trygg och inte kunna bli kontaktad utanför Mötesplatsen så kommer vi att radera presentationer som innehåller telefonnummer, gatu- och e-postadress. Vänta med att lämna ut sådan uppgifter tills du känner dig redo för en dejt."

Jag som trodde jag hade hamnat på en mötesplats för vuxna människor, inte på ett dagis för mindre vetande.

Exmannen har fått napp på.... make a wild guess!
Japp, återigen har han hittat någon på Mötesplatsen.
Nja... nu ljög jag.

Men han har fått mail från en kvinna i Ryssland som vill "brevväxla" med en nordisk man. Hon hittade honom på just MP. Exmaken bad mig läsa mailen och sedan hjälpa honom att knopa ihop ett svar på engelska. Jag invände mot att jag skulle hjälpa honom att ragga ryskor.
"Det är väl inte min uppgift som exfru?"
"Bara detta, sen får jag skriva själv!"

Kvinnan bodde långt bort i östra Ryssland. Hon hade ett bra jobb och ville inte bort ifrån Ryssland. Hon hade det bra där. Men hon ville gärna träffa män från Norge. (?)
I hennes andra mail undrade hon om han kunde berätta lite om sig själv och om han kunde svara på om hur han tänker om deras relation. Kan det bli något seriöst?

Jag höll på att smälla av!
Men jag satte mig snällt och påtade ihop ett svar.
"My name is XX. I live in Sweden. I was married for 13 years with the most wonderful woman. We divorced in 2002. We have three children."

"Men va fan... så kan du ju inte skriva!"
"Va? Menar du att jag ska ljuga?"

En slitsam dag på jobbet.

En av tjejerna gjorde inbakade flätor på mig.

En annan blev så glad över att mitt hemska hår skulle samlas ihop,

så hon började leta gummisnoddar.

Det enda hon hittade var påsklämmor!

Själv kände jag mig som fäbojäntan

- utan falukorv.

Som nydumpad måste man ju fundera på hur man ska gå vidare i livet.
Jag var ju medlem på Spraydate ganska länge och tänkte nu variera mig lite.
Man kan ju inte vara på samma ställe jämnt.

Det skulle ju vara som att alltid hamna på Dubliner's, de få gånger man går ut.
Det vill man ju inte!
Jag beslöt mig för att testa Mötesplatsen.
Jag har nu varit medlem i nästan 4 timmar.
Inte ett enda napp ännu!

Jag kan ju inte tro att jag är för gammal.
Min exmake träffade ju sin gamla ragata där.
Hon stod ju med ena benet på Möteplatsen och andra i graven.
Men hon fick napp! Bottennapp iof, men det hör ju inte till saken.

Nej, jag får nog lägga ner MP också och allvarligt fundera på...vad heter det?
Målgrupp! Jag måste saluföra mig till rätt målgrupp.
Killar mellan 30 och 50 vill ju inte ha en snart 40-årig tant.
De vill ha ungt och fräscht.

Pojkarna, som ännu inte passerat 30, är dock nyfikna på vad erfarenhet har att bjuda på.
Var hittar man då killarna mellan 22 och 28?
Jag vet att krogen, Lunar och Spraydate funkar.
Men var mer?

Eller ska jag helt inse att det är kört?
Kanske bara nöja mig med att vara osexuell särbo till Rozie?
Det är ju lite spännande det också.
Igår höll vi båda på att få orgasm när vi såg en centraldammsugare!
Men vi kom inte fullt i mål, för mitt i började vi fundera på var skiten tar vägen egentligen.
Men det är väl som det brukar vara.
Någon stönar "Kommer det inte på rätt ställe, så vill inte jag vara med!"

Sonen hade ett arbete i svenskan om han skulle ha hjälp med.
Han skulle välja en av texterna som han fått av läraren och skriva lite om den.
Han tog första bästa ur högen och sa:
"Jaha... Esaias Tegnér. Det är nog lätt."
Jag slängde en blick på texten och suckade.
"Fasiken va tråkig den är!"
Jag tog upp ett annat papper och började läsa högt:

"Ack, du min moder, säj vem dig sände
just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände;
ack, jag arma dräng!

Blott för din låga
bär jag min plåga,
vandrar trött min stig.

Du låg och skalka
när du dig svalka,
brann min blod i dig.

Du bort haft lås och bom
för din jungfrudom,
för din jungfrudom."*

Sonen tittade på mig och log.
"Den tyckte du var roligare va?"

(*Fredmans Epistel nr 23)

Aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it deosn’t mttaer in waht oredr the ltteers in a wrod are, the olny iprmoetnt tihng is taht the frist and lsat ltteer be at the rghit pclae. The rset can be a total mses and you can sitll raed it wouthit porbelm. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Pettry amzanig huh?

Sonen kom hem från flickvännen i eftermiddags.
Efter en stund kom han och klagade på klåda.
Vi inspekterade och såg att han hade nässelutslag på armen och ryggen.
Han fick allergitablett och vi smorde med lite hydrokortison.

En timme senare var han röd och med utslag på hela kroppen.
Vi fick låna bil och åkte till sjukhuset. Där fick han mer tabletter.
Han ska inte göra någon allergitest, för detta kan vara tillfälligt.
Men nog är det skumt att man bara kan få det sådär.

Själv är jag bara allergisk mot män. Men det är ganska symtomfritt.

Igår gjorde jag något dumt.
Men jag var så illa tvungen.
Jag behövde nog göra det för min egen skull.
Responsen uteblev och jag förstår att jag inte kan göra mer.
Det är dags att släppa det!
Den insikten är bra!

Nyss hemkommen från jobbet.
Vad har jag att se fram mot?
Ingenting!
Ja, iallafall inga måsten.
Sönerna ska tillbringa kvällen och natten borta.
Jag kan bara lägga mig på soffan och läsa min nya bok.
Kaffekoppen, ostbågarna och schweizernöten ska vara lagom inom räckhåll.
När dottern kommer hem, efter att ha varit iväg med sin pappa, kan jag bara värma upp lite ostkaka. *njuter redan*

Idag blev det övertid.
Nu känns det verkligen som om jag bor på jobbet.
Men jag planerar att söka semester två dagar i december.
Då blir jag ledig i en vecka efter jul.
Det blir skönt att ha något att se fram emot.
Men jobbar man, hinner man inte tänka så mycket.
Egentligen borde jag bli arbetsnarkoman.
Fast det är väl ingen risk!

Kollade efter om det var möjligt att ta semester.
Tji fick jag... jag tänkte ju galet.
De nya semesterdagarna kommer ju först efter nyår,
inte efter jul som jag fick för mig ett kort tag.
Fasiken!

Dottern spelar ju fotboll. Efter att hon provat på att träna ett tag i samma lag som kompisen, har hon nu börjat spela i rätt årskull. I helgen som gick var det cup.

Idag fick jag två mail.
Ett informerade om att det skulle vara cup för alla pojkar över 10 år om två veckor. Hela klubben måste ställa upp så att det blir bra. Det innebär alltså att föräldrar måste driva caféverksamheten. Vi har fått olika tider och jag måste inställa mig där kl. 14.30 på söndagen.
Jag jobbar ju helger och fick smått panik när jag insåg att jag slutar först 16.00 den dagen. Jag skickade ett mail tillbaka där jag föreslog att jag kunde baka istället.
Sen fick jag en snilleblixt! Rozie är ju som gjord för att sälja bullar.
Nu skall hon vara min ersättare.

Mail nummer två informerade om att flickorna måste sälja minst 5 bingolottokalendrar per man. 5 är väl inte så farligt. Det kan man nog slänga iväg.

Men jag kom plötsligt ihåg varför jag slutade spela fotboll som tonåring. Ja, förutom att jag var en urusel spelare då. Det var en väldigt massa "måsten".
Vi måste hit och vi måste dit.
Jag ställer gärna upp! Men det vore okej om ni hörde efter om jag kan innan ni gör upp alla dessa måsten.

BTW... nån som vill köpa en kalender? Kostar bara 50 kr och är ett måste inför advent.

Snart har dagen gått och jag har inte gjort det!
Jag är himla duktig! *stolt*
Jag kommer att ha plus i boken efter detta.
Ja, det sa Rozie förut. Jag vet inte vilken bok det var.
Men det lät ju bra!

Fan, va jag är patetisk!
Jag sitter och grubblar över en sak som är helt självklar.
Jag har bett om råd och fick det givna svaret.
Jag kan inte med att skriva om det här,
för då skulle jag verkligen visa på vilken störd människa jag är.
Jag har varit med om den ultimata förödmjukelsen
och ändå sitter jag här med dessa tankar och känslor.
Har någon möjligtvis en aning om vart jag har mitt förstånd?
Jag verkar ha tappat det!

På en toalett på jobbet kan man hitta dessa "ballonger".

Det är en ganska bra tanke. Ja, att sitta där och trycka, medan man peppar sig själv.
I vilket fall så är det konstaterat att man kan få hjärnan att tro saker genom att intala den det.
Istället för att fokusera på ens dåliga egenskaper, skall man ta fram det goda hos en själv.

Jag behöll ju en av kattungarna. Hon döptes till Johanna och hon är en riktig liten hårboll. Hon har tom långa tofsar mellan "tårna".
De senaste dagarna har vi haft problem med hennes hygien. Jag vet inte varför det uppkommit nu. Hon verkar okej i magen, men ändå fastnar saker och ting i hennes päls. Igår fick jag duscha henne tre gånger. Tillslut blev jag trött och tog fram saxen. Katten skrek i högan sky, men jag förklarade myndigt och pedagogiskt:
"Det är alla håriga flickors lott att ansa sig mellan benen! Vi måste alla göra det ibland!"

Jag satt med tårar i ögonen imorse när jag lyssnade på Obamas tal. Inte så mycket för att jag är engagerad i politik, men för att jag tycker att det är så häftigt att en svart man vann presidentvalet. Nu återstår att se hur han lyckas sköta den uppgiften.

Läste en artikel i Aftonbladet nyss. "Så vill Obama förändra världen."
Bla är han för strängare straff för arbetsgivare som anställer svart arbetskraft.
Det tog ett par sekunder för mig att fatta vad de menade. :)

Hört på bussen:

En tjej på ca 17 år pratar i telefonen.
"Jaha... så varför kan du inte hämta mig?"
Hon lyssnar tyst en stund.
"Va? Vad säger du? Så det är slut mellan er då?
Men... är du inte ens ledsen?
Nädu, pappa! Är man ledsen låter man inte som du gör nu!"

Tjejen låter pappan försvara sig en stund, sen säger hon:
"Men hon dricker ju inte när ni är ute. Det är ju bara du som dricker. Hon kör ju alltid...
Ja, men det spelar ingen roll om de dansar framför dig.
Du kunde vänt dig om och tittat på henne ibland."

Tyvärr var jag tvungen att gå av med mina "Dumbo-öron".
Jag tyckte dock att det var lite kul att dottern läxade upp sin arme far.
Alltså inte bara jag som får bassning av sönerna för mitt kassa kärleksliv.

Jag har ju min kroniska "tandvärk", efter att tandläkaren förstörde nerven under visdomstanden som skulle dras. Ibland känns det bättre. Då behöver jag inte alls ta många Ipren. Ibland känns det sämre. Den sista veckan har jag haft väldigt ont och känner mig nästan som en pillerknaprare.
En tjej på jobbet sa att hon tycker sig märka att jag har mer ont när jag mår sämre av andra anledningar. Det kan ju stämma. Jag har ju inte mått speciellt bra efter förra helgen. Det gjorde ont att få sanningen på ett bräde sådär.
Men... jag mår faktiskt bättre än man kan tro. En liten gnagande sorg ibland, men jag känner ju att jag överlever detta med. Man kan ju tacka gudarna för att jag har fullt upp med jobb framöver. Alltså ingen tid att älta.

Igår var en riktigt gnällig dag på jobbet. Jag var grinig och alla andra med.
När chefen kom upp och i förbifarten frågade, "Kan det stämma att du ligger 50 timmar minus på ditt flex?", fick jag nästan en klimakteriesvallning.
Vi har alltid haft en stämpelklocka som registrerar plus och minusflex. Efter renoveringen försvann den och vi skulle föra in flexet på listor, som senare skickas ner till byråassistenten.
Där kan man få reda på hur mycket man ligger plus eller minus. Jag har inte kollat mitt flex på 3 år. Tydligen inte någon annan heller. Min chef rådde mig att gå ner och kolla om det verkligen kunde stämma. Jag har ju själv ingen aning och tror att det kan vara möjligt efter så lång tid.
Jag fick smärre panik och lade genast upp ett "åtgärdsprogram". Det innebär att jag fram till december skall jobba 32 timmar extra. Jag som är trött redan nu!

Idag fick jag dock en förfrågan av cheferna om jag kunde tänka mig att lånas ut till boendet mitt över och sköta schema-arbetet för dem. En dag i veckan får jag arbeta med det (det blir 25%), resterande arbetar jag som vanligt.
För något år sedan talade jag om för min chef att jag inte kommer att vara arbetsplatsombud längre och jag ville inte vara schemaansvarig. När jag hade kommit ur den livskris jag befunnit mig i så länge, ville jag bara ta det lugnt. Inget extra som stressar på. Bara sköta mitt vanliga jobb och sedan gå hem till barnen.
Nu har jag nog fått den tiden jag behövde. Nu börjar jag känna behov av förändring. Så dagens fråga kom i rätt tid. Jag tackade ja och tycker det skall bli riktigt kul.

Jag har svårt för separationer. Jag tror mig veta varför. Men tyvärr hjälper inte den insikten mig speciellt. Jag har oerhört svårt att skiljas från personer som stått mig nära.

Det innebär att jag drar ut på mina förhållanden i all oändlighet. Ja, fram till den dagen då mannen ifråga, talar om för mig att det får vara nog.
Då har jag ofta själv insett faktum sedan en lång tid tillbaka, men inte kunnat förmå mig själv att avsluta.
När vi sedan gjort slut och jag kommit över dem, så har jag ändå kontakt med dem på ett eller annat sätt. Det är inte alltid jag som återupptar kontakten, men jag säger inte heller nej till det.

Jag kom nyss på att jag i helgen hade kontakt med 5 personer, som jag haft en djupare relation med.
Jag pratade med exmaken om barnen.
Jag var ute med X nr 1.
Vi träffade X nr 2 på krogen.
Jag ringde X nr 3 dagen efter och var ledsen.
Jag skrev till X nr 4 på msn och bad om hans åsikt i en fråga.

Lite knäppt kan man tycka, eller bara ont om "riktiga" vänner.
Den relation jag har nu -ovan kallad "X nr 2"- är inte en relation som jag önskar ha.
Egentligen! Men känslorna styr åt helt fel håll och får en att göra fel saker.
Nu har vi båda gjort saker mot varandra, som kanske inte är oförlåtliga, men ganska elaka.
Jag inser min skuld i det hela. Även om jag tycker mig ha ett ganska bra försvar till mitt eget agerande.
Men... nu borde jag också inse att det är kört.

Hela dagen har jag gått med motstridiga känslor.
Dels är jag jättearg, men också ledsen för att jag kommer att förlora en person som jag tycker mycket om. Samtidigt som jag faktiskt kan se tillbaka på mina tidigare förhållanden och fråga mig själv varför jag inte gjorde slut innan det gick på tok för långt.

W - "X nr 1" ovan- frågade mig häromdagen varför mina förhållanden aldrig håller. Mycket kan ju bero på att jag ger mig in i nya situationer, innan jag kommit över det gamla.
Men tänker man på hur lång tid det tar för mig att släppa det gamla, så skulle jag ju vara ensam större delen av mitt liv.

Min första stora kärlek var min i 9½ månad. Det tog 2 år att komma över honom.
Min exman var jag gift med i 10 år. Vi levde ihop i 2 år som skilda. Det tog ytterligare 3 år för mig innan jag kunde känna att jag var totalt likgiltig inför honom. Jag kände varken kärlek eller hat. Jag vill bara inte ha med honom att göra. (Vilket man tyvärr måste om man har barn ihop.)

Med det facit i hand borde jag nu:
1. Göra slut en gång för alla.
2. Fatta ett beslut om att leva i celibat i ett eller två år.

Det är synd att man inte alltid gör det man borde!

Jag har köpt en klös-ställning till katterna, så att de förhoppningsvis slutar att vässa klorna på köksmöblerna.
Jag har ju en pytteliten lägenhet och katternas nya leksak är stor (och ful), så det fick bli omflyttning på grejerna. Tvättställningen fick flytta in i badrummet (för vem har egentligen tvätt i köket?) och badkaret ligger numer på utsidan (Det blir kallbad framöver).
Tror ni att Thyra och Johanna uppskattade mina ansträngningar?
Igår sprayade jag hela ställningen med kattmynta. Det lockade dit Johanna. En liten stund iallafall.
Thyra däremot är feg och undrar mest om jag har gillrat en fälla. (Hon minns fortfarande kloklippningen för tre veckor sedan.)
Jag har inte velat köra fula knep. Mest för att jag inte vill göra en ful sak ännu fulare. Men idag tröttnade jag på Thyras meserier. Jag tog fram mitt enda vapen, Klorinflaskan. Jag gned in lite klorin på stegen och pelarna.
Jag vet inte om hon blir hög på det, men hon älskar klorin.
Det tog inte ens en minut, sen stod hon och klöste på rätt ställe. (haha!)

Jag frågar min mormor, som ligger på britsen i undersökningsrummet på sjukhuset:
"Det var ju skönt det med ögonoperationen. Ser du bättre nu då? Inte så grumligt?"
Hon, som inte alls ville besöka doktorn idag, svarar bestämt:
"Ja, jag är frisk och mår bra nu. Jag grumlar inte alls!"

Fick ett sms häromdagen.

"Sitter på Rättspsyk på Lillhagsparken och väntar på intervju kl 09.45.
Detta är mot min vilja och jag är ledsen... Fan, när andra styr ens liv! "

Vad svarar man på det?

Frågan är hur många liknande sms/telefonsamtal det kommit från Rättspsyk genom åren.
Man kan ju glädjas åt att det var en anställningsintervju hon väntade på.

Jag har inte brytt mig så mycket om artiklarna som handlat om kändisen som misshandlat sin hustru. Inte förrän igår när jag såg vem kändisen var. Jag har alltid tyckt att han verkat lite mysig. Jag tänkte: "Det är inte möjligt!"
Jag läste vad jag kunde hitta på nätet om honom och hans fru.
Det visar sig att hon hävdar att han är oskyldig. Hon har fått en panikångestattack och blivit så vild, att hon slagit sig själv i bakhuvudet med ett blockljus. Med ett jack på sju centimeter som följd. Jag tänker: "Det är inte möjligt!"

Efter en ganska jobbig kväll på jobbet, kommer man hem och är uppskruvad till max. Då inser man att man är övergiven av alla barnen, det finns bara tråkig mat i kylen, tv'n är inte lockande och alla bloggar man förut läste för att varva ner är antingen inte uppdaterade eller nerlagda.
Jaha, vad gör man då?
Leker med katterna? Nej, de roar sig så bra på egen hand.
Gör rent deras låda eller plockar in disken? Nä, det är tråkigt!
Skriver nåt kul på sin egen blogg? Ja, visst! Om det hade hänt nåt kul.
Återstår bara att lägga sig. *suck*

Det blev inte riktigt dag zero.
Eller det kanske det blev. Den sista dagen.
Tja... det återstår att se. Har inte bestämt mig än.

I måndags hade jag fruktansvärd träningsvärk i ljumskarna.
Jag har ju sen en tid tillbaka tränat på gym.
Vanligtvis håller jag mig till de maskiner som instruktören rådde mig till.
Men i lördags tänkte jag att det hade varit kul att träna in- och utsida lår också.
Det gick väldigt bra. Ja, ända tills träningsvärken satte in.
Jag gick som om jag gjort ner mig. Det gjorde verkligen ont.
När jag var på gymmet idag nöjde jag mig med att slänga en missnöjd blick på maskinen ifråga.

Min dotter och jag var på stan igår, efter att han varit hos tandläkaren.
Inne i "Femman" rusar hon ut ur zoo-butiken och krockar med en man.
Jag öppnar munnen för att säga att hon ska se sig för, men tystnar snabbt när jag ser hur mannen ser ut. Jag uppfattade aldrig vad vitsen var med den utstyrseln, men lite roligt var det.

Två av katterna åker till sina nya ägare på söndag. Jag ska behålla en av dem. Med tanke på hur mitt hem ser ut pga av dem, så ska det bli skönt attt de åker. Blomkrukor och lampor har farit i golvet. Mina gardiner i köket är uppvikta till hälften och hela min nya soffa är full med katthår.

Fast det är klart... det dåliga överväger nog inte allt annat man har haft med dem.

Om det är dag "One" eller "Zero" kan diskuteras.
Jag tycker nog att det är imorgon, även om planet landade idag.
Om inte annat så bara för att få lägga ut Zero imorgon.

"Livet är ingen rak och lättsam korridor längs

vilken vi färdas fritt och obehindrat,

utan istället en labyrint av passager,

genom vilka vi måste söka vår väg,

vilse och förvirrade, då och då

fångade i en återvändsgränd.

Men alltid, om vi har tron,

ska en dörr öppnas för oss,

kanske inte den vi själva

kommit på tanken att välja,

utan en som till slut

kommer att vara bra för oss."

A.J Cronin

Idag hade vi en heldag med jobbet, när vi skulle få lite "verktyg" som vi kan använda i förändringsarbete.
Bla betonades vikten med att ge varandra "feed-back".
Vi jobbade ju mycket med det när vi gick samtalsledarutbildningen i våras.

Då bestämde jag mig för att ge "feed-back" varje dag. Uppskattade jag något som någon gjorde mot mig, så skulle jag säga det. Rakt, ärligt och på studs. Jag började med P-O och Rozie. En gång. Jag har dessutom för mig att jag gjorde det via sms. Typ: "Bara så du vet så tycker jag att du är snäll ibland!"

Idag när det kom på tal igen så fick jag nästan dåligt samvete. Hur ofta ger jag mina medmännsikor "feed-back" på det de gör? Visar jag ens att jag märkt att de gjort nåt alls?

Lika viktigt att ge positiv "feed-back" är det att ge det på saker som är mindre bra. Ja, på ett hyfsat sätt.
Typ: "Jag såg att det inte gick så bra. Kan man inte försöka på ett annat sätt? Vad tror du?"
Jag tror inte att jag kan minnas mig säga så alls. Gör någon fel, så gör jag något av följande saker:

• Puttar undan personen och gör det själv. På ett riktigt och korrekt sätt.


• Låtsas som jag inte ser det. Mest för att personen inte ska känna sig pinsam.


• Ler beklagande och tänker för mig själv. "Jaha... det klarade hon inte. Ännu en grej som jag klarar bättre!"

Jag ska bli en bättre medmänniska. Jag lovar! En vacker dag ska jag bli det!

Som det ser ut nu så ska jag åka 30 mil tur och retur nästa månad för att följa min mormor till vårdcentralen. Jag ser verkligen fram mot den resan.
Mormor har nu, 83 år gammal, fått sin tredje propp.
Som anhörig har vi väl, mycket tack vare avståndet, inte varit jätteaktiva i hennes vård tidigare.
Men nu börjar vi undra. Jag har pratat med läkaren idag och fått läget klart för mig.
Dvs värdena är bra och hon skall få komma hem.
"Okej, så vad händer hemma? Tar ni nya prover och kollar så att de fortsatt ligger som de skall?"
"Nja... jag vet inte. Hon kan ju ringa och beställa tid på vårdcentralen och ta sig dit för provtagning!"
I mitt stilla sinne undrar jag om hon träffat min mormor. Efter den första proppen, som satte sig på synnerven, ser hon ingenting i dagsljus. Hon hör nästan ingenting och hon pratar svenska med kraftig brytning. Hon går dåligt och har problem med hjärtat.
"Men hon har ju hemsjukvård. Kan inte de ta proverna? Skall de inte göra det?"
"Nej, de skall ju bara lämna medicinpåsarna! Förresten ser jag här att hennes B12 värde är lite lågt."
"Jaha... om man lider brist på det, kan väl ett av tecknen vara förvirring!?"
"Ja, jag säger ju inte att hon är det, bara att värdet är lågt. Men om hon beställer en tid på vårdcentralen om 4 veckor så blir det bra!"
"Mmm... sure!"

From nu skall jag bli en jobbig anhörig som ifrågasätter allt.
Varför tar ni inte prover? Varför måste hon åka till vårdcentralen, när det ändå kommer en sköterska till henne varannan vecka? Varför har ni inte regelbundna kontroller av medicinerna?
Varför har hon fått B12 och varför sköter hon inte magen?
Ja, precis allt ska vi nu granska. För jag vet att det kommer löna sig.
Jobbiga anhöriga vill man inte ha. Man kommer att arbeta hårt och effektivt för att slippa idioten på telefon varje vecka.


Jag och P-O var idag och kollade på "Patrik 1,5".
P-O brukar inte titta på svenska filmer och jag såg riktigt hur han led.
Men omdömet var att den inte var fullt så illa som han hade väntat sig.
Han gäspade bara två gånger. :)

Jag vet att jag haft båda bilderna uppe förut. Jag letade egentligen efter andra bilder och dessa låg bredvid varandra. Jag slogs av skillnaden.

Ja... förutom att det är 22 år mellan bilderna, så syns det väl inte att det är samma person?

Ja, jag medger att jag ser lite äldre ut på den till vänster... nej, menade ju höger! haha!

I lördags var vi hemma hos brodern på fest. Han och hans tjej har flyttat ihop och ville fira det. De hade lyckats få till det riktigt bra i lägenheten. Mest imponerande var att de skruvat upp sängen som en loftsäng. Rejält och stabilt var det. Jag har ingen uppfattning om hur många vi var, men någon sa att det var 12 i köket och lika många i rummet. Inte illa i en etta på 30 kvm.

Efteråt gick vi ner till Pustervik, där det spelade något band.
Jag vet ju inget om sånt. Men P-O påstod att jag vickade lite på höfterna. Själv dementerar jag det, eftersom jag är tondöv. Troligen var det nåt som kliade bara. Men det var trevligt den lilla stunden vi var där.

Nu har jag varit hemma med sjuka dottern i två dagar. All ledighet som inte är självvald är ganska trist. Jag gjorde ett försök att städa ur köksskåpen, men tappade lusten efter hälften.
Nu är det 11 dagar kvar. Saknaden är olidlig!

Idag har mina tankar gått till Wojtek och hans fru, Darunée.
I 7:e graviditetsmånaden dog deras lille pojke.

Vad kan man säga till dem i denna stund?
Det finns inget som kan lindra den smärta de känner idag.

Vi, som inte gått igenom en liknande förlust, kan inte veta hur det är.
Men kanske kan vi föreställa oss.

När man föder gör man det för att ge liv.
Barnen ger en hopp om evigt liv.
Tanken på livet man ger och får, gör att man klarar av att uthärda smärtan.
Men hur ont gör det inte då, när man vet att döden redan hittat ens lille?

Jag antar att två veckor går fort. Fast det känns inte så just nu.
Två dagar och jag lider redan av "abstinens" och då har den egentliga tiden inte ens börjat.
Jaja, man får väl hoppas att det blir trevligt. Inte för trevligt, bara trevligt!
Själv kan jag ju glädja mig åt att jag lär hinna med desto mer under dessa veckor.

Idag fyller min dotter 9 år.
I år skulle hon ha kalas hemma.
Nästa år tror jag att vi ska ha det borta!
Jag tog semester i två dagar för att jag skulle kunna göra ett riktigt kalas till henne.
Förutom det var jag också tvungen att göra en del annat.

Så trots gott om tid stod jag och dekorerade tårtan en kvart innan alla barn skulle komma.
Jag hade ställt den på ett sidobord, medans jag skar till marsipanblad till rosen.
Store sonen satt bredvid och "vaktade" sin pizza i ugnen. Dottern kom med en ballong och bad honom knyta. Visst... jag vände bort huvudet, skulle bara ta silverulorna som skulle vara kronan på verket, när jag hörde ett duns och ett "OJ!" I sin iver att få balongen knuten innan pizzan var färdig råkade han stöta till tårtan. Den for i golvet och blev en platt rosa variant av prinsesstårta.
Jag var skitstressad och började nästan gråta. Dottern frågade hoppfullt med tårar i ögonen:
"Kan du inte göra en ny?"

Inte ens jag kan göra tårta på 15 minuter.
Men alla barn hade roligt ändå.
När tonårskillarna vågade sig ut för att se lekarna barnen gjorde, så blev de snabbt favoriter.
Båda två såg att att trivas, omgivna av nio skrikande 9-åringar.

Vi hade poängpromenad också. Jag skrev frågorna i all hast, men hade klurat lite på dem under dagen. Jag pratade med Rozie och hon föreslog att en fråga skulle vara:
"Vilken sida av vägen skall du gå på?"
Jag var själv säker på att det skulle vara vänster, men när två ungar står och hävdar att de minsann vet att det är höger, då blir jag osäker och får ringa Rozie.
Hon asgarvar och frågar:
"Hur gammal är du nu? 38 eller 8?"
"Det råkar vara 39!"
"Haha, desto bättre!"

Inser nu att jag inte uppdaterat på ett tag.
För en gångs skull verkar jag ha ett liv. Häftigt!

Nu är det ju inte så i verkligheten.
Men jag har blivit bra på att låtsas. :)

Händelsen med sonen var omnämnd i lokaltidningen.
Ja, inte i vår, men där det hade hänt.
Det stod ungefär: "En 17-åring blev hotad och slagen av 2 personer.
Dessa har även hotat med att det blir värre om han går till polisen.
Polisen har namn på dessa personer."
På kvällen samma dag ringer två av de tre personer vi namngett till min son.
Första samtalet svarar han på, det andra låter han vara. Då kommer det ett sms.
Den första personen frågar om han är anmäld och om han verkligen slog min son.
Den andra tar på sig hela skulden, men skriver att han trodde allt var utrett i och med att han bad om ursäkt redan samma kväll.
Jag ringer upp killen som skickade sms:et och ber honom att lämna min son i fred.
Han ber återigen om ursäkt och säger att han förstår.

Dagen efter ringer jag polisen och säger att jag läst tidningen och att jag inte alls känner igen den version som min son lämnade.
"Hur då menar du?"
"Ja, bla var det ju tre persoenr som vi namngett. En av dem "muckade" och tillkallade förstärkning. En av dem, det vet vi säkert, slog det första och de mesta slagen. Den tredje, har inte sonen sett ge några slag eftersom det var svårt att se något alls i tumultet, men han var den som sa till honom att inte gå till polisen. Vi vill ju anklaga rätt personer för rätt saker. Min son har ju ingen mer chans att ge sin version av saken."
"Nja", sa polisen. "Nu är det ju så här, förstår du. När man håller ett förhör med någon så skriver man ju samtidigt. När förhöret är klart, läser man upp det man skrivit och då får personen godkänna eller lägga till. Det är så det går till!"
"Okej! Ja, det var ju bra. Men eftersom jag var med min son när han anmälde händelsen, vet jag ju att hon inte alls läste upp det hon skrivit. "
"Inte?"
"Nej, inte alls..."
"Du.. jag tänkte på det redan igår... Vi måste nog hålla ett nytt förhör med honom. Det är vissa saker som fattas. Kan ni komma hit?"
På måndag skall vi dit.

Jag har äntligen fått tummen ur och köpt ett träningskort. Första passet gjorde jag förra veckan. Jag kände mig lite dum när jag låg och kravlade på en matta. Hela salen var full av kvinnor i olika form och alla sparkade vi ut med benen lite och gjorde lite sit-ups. Jag gick ut efter en halvtimme och tänkte "Detta var ju baggis! Det lär ju inte ha gjort någon nytta alls!"
Två dagar senare hade jag sådan träningsvärk, så jag inte kunde sätta mig upp i sängen utan att ojja mig. Häromdagen släpade jag med sonen. Han lyfte lite, medan jag hade en genomgång av maskiner med en instruktör. Dottern satt i lekrummet och spelade spel.
Idag skulle grannen upp. Jag och sonen åkte med. Medan de var inne i innersta rummet och lyfte skrot, satt jag och försökte komma underfull med "tantmaskinerna".
Jag får se om jag klarar att jobba imorgon efter den utmaningen. :)

I lördags kväll var min store son, J, hos en kompis. De gick ner till ställets centrum och gick runt och pratade med olika kompisar. Då kommer det fram en, för min son, helt okänd kille. Han börjar "gruffa" lite med J. Han kallade honom för "Biffen" och andra saker. J frågade vad han ville egentligen och han fick väl inget riktigt svar. J och hans kompis såg ett par andra kompisar och gick vidare för att prata med dem. Då följer killen efter dem och frågar om min son är kaxig.
"Nej!", var svaret.
"Nä okej, för är du det ska jag ta en kniv och hugga ner dig!"
Efter en del annat tjafs ser J hur killen ringer ett telefonsamtal.
J ser väl inte situationen som hotfull, utan han och kompisen stannar kvar på stället. Helt plötsligt kommer det ett stort gäng med andra killar som hoppar på dem med sparkar och slag. J har ingen aning om hur många de var, men gjorde en uppskattning på allt mellan 8-15.
"De var överallt. Jag hade fullt sjå med att skydda mitt huvud."
J's kompis blir också slagen och sparkad.
Misshandeln upphör först när en plågoandes bror kommer fram och talar för storebror att han står och sparkar på en juste kille. Lillebror har nämligen gått i J's klass. När det går upp för gänget att ingen hade slagit deras kompis, som han i telefonsamtalet påstått, ber de så väldigt mycket om ursäkt med orden:
"Ursäkta oss, vi visste inte! Men du var verkligen en stabil kille. Du stod upp hela tiden. Förresten... polisanmäler ni detta, så kommer ni att få det ännu värre!"
J och hans kompis ville inte dra in sina föräldrar i detta, så de ringde inte någon. De tog sig hem till min exmake, där de skulle vara hundvakt under natten och morgonen. När exmaken kom hem klockan ett igår och såg hur sonen såg ut ringde han mig och var riktigt skärrad. Vi bestämde att ses hos polisen, där vi skulle försöka få pojkarna att göra en anmälan. J gjorde en, men hans kompis valde att avstå. Han ville inte heller följa med till sjukhuset för att kolla upp sina skador. Jag satt med J på akuten i 9 timmar igår. Tack och lov så var det inga frakturer. Kompisen däremot har idag lagat på huvudvärk och yrsel. Vi har bett honom att snarast gå till doktorn.

Ja, i mitt tycke är de fullkomligt underbara!

Idag har jag gått och grubblat värre än vanligt.
Det finns en del moln på min himmel och de verkar orubbliga.
Jag ringde för att få prata av mig lite grand.
Egentligen ville jag inte älta saker som jag ältat tusen gånger förr,
men jag kunde inte låta bli.
Då spikar hon den. Teorin som jag egentligen har själv,
men som jag inte själv kunde sätta fingret på.
Det var för många känslor och för mycket "om" och "varför" i mitt huvud.
Det var så jäkla skönt! Livet blev genast mycket ljusare.
Jag tror att det är därför man har vänner.
Tack Rosie!

Har de senaste dagarna pratat om min lista jag skrev för några år sedan.
"Så här ska min nästa kille vara"
Tänk om jag kunde komma ihåg vad jag skrev och skippa alla män som inte uppfyller mina krav.
Never mind känslor och sånt blaha.
Håll dig till listan, ehja!
Några punkter minns jag. Några får jag fundera på ett par dagar.
Nästa kille ska...

• vara händig. Han måste inte kunna allt. Men han ska kunna skruva upp en hylla och laga ett cykeldäck. Typ!
• kunna laga mat. Det behöver inte vara någon Gordon Ramsey. Bara vanlig simpel husmanskost vid behov.
• vara längre än mig. Jag snubblar nästan alltid över korta män.
• ha läst minst en bok i sitt liv. Mitt liv hade varit tomt utan mina böcker. Jag läser alltid. Har han läst minst en bok, kanske han kan ana varför jag inte kan vara utan en bok.
• kunna föra sig i sociala sammanhang. Ja, kunna hälsa, äta med kniv och gaffel och kunna tacka för maten.
• förstå att om man vill ha mig får man hela paketet. I dagsläget innebär det 3 barn och fyra katter.
• veta om och kunna hantera min jobbiga "ryggsäck".

Ja, det var vad jag kunde komma på nu.

Nej, jag sprang inte Midnattssloppet.
Jag stannade hemma och hade en mysig hemmakväll istället.

Förra veckan var hektisk. Jag bestämde mig på måndagen att jag skulle slå till och köpa en ny soffa. Jag och pojkarna tog bussen till IKEA. Väl där hittade vi både soffa och en säng till store sonen. Jag satt i restaurangen och sa glatt:
"Tänk... idag kommer vi ha en ny soffa i vardagsrummet!"
Ena sonen påpekade då att vi inte hade fått hem något än.
Det visade sig vara en ganska insiktsfull kommentar, då varken säng eller fotpall till soffan fanns i lager. Först på onsdagen fanns allt och den kvällen ägnades åt att flytta ut det gamla och plocka ihop det nya.

Barnen började det nya skolåret i förra veckan. Store sonen kör en repris på föregående år. Lille sonen börjar nian och dottern fick grannen som lärare i åk 3. Det är skönt med sommarlov, men också ganska skönt när hösten kommer och allt återgår i sin vanliga trall.

Katterna växer. Nu är de 1½ månad. De är jättesöta.
Ja, nästan alltid. När jag drog ut den gamla soffan i vardagsrummet och hittade massor av kisspölar och en bajskorv under den, var jag inte riktigt jätteglad. De blev instängda i grovköket under några dygn. Men sedan förbarmade jag mig över dem och låter dem nu vara i köket och hallen.
Så små kattungar hittar de mest underliga ställen att sova på. Ibland får man leta länge innan man hittar dem.

Idag fyller jag år. Nu har jag ett år kvar till jag blir 40. Jag hann inte vakna i morse förrän jag började oroa mig för vad jag ska hitta på på min 40-årsdag. Hade livet varit som det skulle, så hade jag och min älskling varit på hemlig ort och ägnat oss bara åt varandra.
Nu är inte livet som det ska, tyvärr!
Veckans mest bläddrade bok är iallafall:
"Dumpa honom. Han vill faktiskt inte ha dig!"

Nästa vecka är det meningen att jag skall "springa" Midnattskoppet. Eftersom jag röker värre än någonsin och inte har sprungit ett steg sen i maj, har jag lite lätt ångest över detta. Men jag bestämde mig idag för att jag ändå skall ta mig runt. Då lär jag mig kanske att inte ha övertro på mig själv en gång till. :)



Ibland får man ta de små stunderna och spara dem till sämre dagar.
Dessa dagar har haft såna stunder.
En semester innebar att läget ändrades igen.
Ja, egentligen inte. Men ändå lite.

Sista dagen innan jobbet börjar igen. Den kunde ju varit lite roligare. Iallafall lite soligare. Jag har kämpat med bråkiga datorer hela dagen. Min dotter skulle få min mammas gamla dator. Brodern påpekade att den hade ytterst lite minne. Jag var dock optimistisk och sa att det enda hon behövde var en surfdator med messenger. Den klarade inte ens det! Hon fick ta sonens gamla dator. Den funkar okej, men hon kan av någon anledning inte gå ut på google med den.
"Hur ska jag då hitta bilder på 'Tokio Hotel'?"
Ja, det var bara att välja. Antingen Google eller Messenger.
Mellan alla installationer och omstarter har jag frostat av kyl och frys också. Nu blir det inte av igen förrän nästa år. :)

Igår var det bröllop. Fantastiskt fint i rådhuset.
Datumet var lite speciellt. Man vigde 24 par i timmen igår.
Klänningen var fin. Uppsydd i brudens hemland Vietnamn.
Det skålades i champange på innergården.
Vädergudarna höll sig i skinnet. Inte en droppe regn.
Det bjöds på restaurang. Vin till maten och sushi till förrätt.
De flesta avslutade lugnt och sansat.

Vi var fyra som blivit lite på örat och som tyckte det var synd att gå hem.
Man skulle kunna tro att det var jag som bestämde vart vi skulle ta vägen.
Men jag bara hängde med och hamnade på, hör och häpna, Dubliner's.
Jag försökte flirta med vakten så vi kunde komma upp gratis för att lyssna på "Snowstorm"-Gunnar. Men, enligt P-O, var det också det enda pinsamma jag gjorde under kvällen.

Jag fick bilder på bröllopet, men det var också allt. Min telefon blev överhettad och lade av. Därför blev det ingen bild på mig som uppklädd bröllopsgäst.

Bara för att de är så söta!

I en artikel i Aftonbladet kan man läsa följande:
"I nyutkomna boken ”Myth of Monogamy: Fidelity and Infidelity in Animals and People” menar författarna till och med att monogami strider mot människans natur.

Bara tre procent av alla däggdjur har samma partner hela livet. Oavsett om vi pratar honor eller hannar. Till skillnad från tidigare evolutionsbiologer har man nämligen upptäckt att även honan får fördelar av att vara sexuellt aktiv med olika partner:
Fler befruktade ägg och miskad risk för genetiska defekter på avkomman.

Men, som författarparet påpekar. Det är en förklaring – ingen ursäkt i människoriket. Människan bör vara så långt utvecklad att vi kan höja oss över de primitiva instinkterna."

Lite förvånad är jag att inte Kolumnen har nappat på artikeln.
Det är ju som taget ur hans mun.
Ja, just raden som lyder "monogami strider mot människans natur."
Jag är inte rätt person att argumentera mot, så det låter jag bli.
Men jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som drömmer om evig kärlek.
Allt handlar bara om primitiva instinkter. *suck*

Igår var vi på Liseberg hela dagen.
Det var fruktansvärt mycket folk och långa köer.
Nästa år skall jag ta "familjedagen" där i september nån gång istället. Vi stod i kö nästan hela tiden. Sönerna stod en timme i kö till "Kanonen", bara för att få höra att den gått sönder när de kommit fram.

Jag lyckades iallafall fånga min dotter på bild när hon åkte slänggungan.

Ronja fyller 18 år idag.

Grattis!!!

Jag fick ju för ett tag sedan foton på min morfars föräldrar.

Vad som slog mig var hur min morfars mamma förändrats mellan åren 1911 och 1935.

Visst, det har gått många år. Men på det första fotot

ser hon behaglig ut. På det senare ser hon arg och bitchig ut.

Morfars far har dock inte ändrat sig mycket alls.

Man får ju hoppas att det var ett hårt liv som orsakade denna förändring hos den sköna Emelie.